Selma Lagerlöfs "Jerusalem"

Jag beslutade för ca ett år sedan att jag skulle läsa varannan klassiker. Det har kanske inte gått helt efter planerna men nu är i alla fall ytterligare en klassiker konsumerad. Selma Lagerlöfs Jerusalem ansågs naiv på sin tid (utgiven 1901-1902) men jag vill nog i stället säga att hon var otroligt modern. Det var en fantastisk läsupplevelse och även om det var lite gammaldags formuleringar så var det inga problem att få flyt i läsningen.


Romanen är i två delar. Den första delen handlar om hur väckelserörelsen kommer till Dalasocknen, där Ingmarsgården spelar en stor betydelse som normgivare och förebild. Den välmående gården har genom tiderna alltid haft en gudfruktig och rättskaffens Ingmar som herre och det är inte bara den egna gården har följt hans initiativ och beslut, utan hela bygden har sett Ingmarsgården som förebild. När berättelsen börjar har dock gårdens anseende satts på prov, då Stor-Ingmars fästmö har mördat deras nyfödda barn och därför sitter i fängelset. Stor-Ingmar får av sina förfäder kraft att hämta ut sin fästmö ur fängelset och förlåta henne. Han tvivlar och är orolig inför vad sockenborna ska tycka och tänka, men de följer som tidigare Ingmarsgårdens normer och ser storheten i hans agerande i stället för att fördöma. Gården blomstrar upp igen och en son hinner födas på gården innan Stor Ingmar dör i en olycka.

Den nya herren på gården visar sig vara en suput och som förskingrar sonens arv. För att Lill-Ingmar ska slippa det onda inflytandet låter storasystern honom växa upp hos skolmästarn tillsammans med dennes dotter Gertrud. Under uppväxten umgås de som bror och syster men till slut upptäcker de båda att det är kärlek de känner till varandra. Den unge Ingmar kan inte fria då han inte har en gård att erbjuda sitt hjärtas kärlek. Gertrud låter sig omvändas och går med i den nya väckelserörelsen som har kommit till byn.

I del två får vi följa Gertrud och de andra i rörelsen när de på uppmaning av Gud reser till Jerusalem för att där visa hur man kan leva i fred genom att alltid värna om varandra. Beskrivningen av Jerusalem känns realistisk och resenärernas förvåning när de får se en sliten, smutsig och trång stad är stor. De hade ju läst i bibeln om guld och gyllene gator där Kristus hade vandrat. Den lilla gruppen slår sig ner med likasinnade i ett hus i Jerusalem och börjar sitt liv som vårdare och värnare av andra utan ersättning.

Hemma i Dalarna har den unge Ingmar fått tillbaka sin fädernesgård genom att gifta sig med Barbro, vars far köpt gården på auktion. Äktenskapet är inte lyckligt och till slut kräver Barbro skilsmässa och begär att Ingmar ska åka till Jerusalem och hämta hem Gertrud för att hon ska få sinnesro. Hon kan inte leva med vetskapen att hon gått emellan två älskade.

Ingmar visar sig vara lika god och storsint som sina fäder. Hans resa till och vistelse i Jerusalem visar sig inte bara vara till gagn för honom själv, Gertrud och Barbro. Det tar många månader, men han lyckas till slut att styra så att medlemmarna i väckelserörelsen inser att de kan ta lön för sitt arbete och därmed få det både bättre ställt och ett större anseende i den religiösa huvudstaden.
Boken är väl värd att läsa för alla som tycker om att lära känna olika människoöden genom litteraturen. Det är också spännande att ta del av de lite mystiska händelser som knyter ihop historiens förlopp. Gud styr, säger bokens karaktärer men Selmas penna har allt ett finger med i spelet också.

Personligheterna som tecknas är vackra och storsinta och hela romanen andas tro på framtiden. Ett citat från boken visar hur Ingmar har fått förklarat en av hans stora livsfrågor:

"---det var allt besynnerligt att se där ute, att det inte fanns något kvar av all den härligheten, som vi har läst om. Det fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim. Jag visste nog, att det skulle vara så, men jag kunde ändå inte låta bli att undra varför detta och så mycket annat, som hade varit stort och präktigt, hade blivit förstört. Jag tänkte, att om detta och allt annat, som människor hade uprättat på denna jorden, hade fått finnas kvar, så skulle den vara alldeles uppfylld av härlighet. För man ser vid varje steg, som man tar där ute, hur obeskrivligt grant där har varit. Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort. Och så tyckte jag mig förstå varför Vår Herre låter riken falla och städer krossas och människoverk bortsopas som löv för vinden. Det får lov att vara så, för att människorna alltid ska ha något att bygga opp och få visa vad de förmår."



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0