Livet med leran

För bara några dagar sedan sprang kaninen i snön och tyckte det var roligt att springa fast det var otäck snö på marken. Idag har han inte ätit något själv och han har bara suttit i ett hörn.

Jag är så orolig. En kanin dör om magen inte fungerar och det är alltid kritiskt när en kanin blir hängig. Vi har matat honom med högröt - för att hålla igång magen - och gett honom paraffinolja för att lösa upp eventuell förstoppning. Några små kulor har också kommit ut under dagen, så vi hoppas att han repar sig igen. Det skulle allt vara trist utan vår lilla skutte-nin här hemma. 

Den här lilla krabaten är en del av vår familj och att tänka att han inte skulle finnas mer är alldeles hjärtskärande. Det värsta är oron. Tankarna varje gång det är dags att mata och man kan inte ens vara säker på att han fortfarande lever när man kommer ut till honom. 

Tankarna går i virrvarr och jag har så gott som bestämt mig för att aldrig skaffa något mer husdjur. Jag klarar inte av att hantera situationen när de blir gamla och sjuka. För mycket press och oro. Jag klarar inte när de är unga och sjuka och råkar ut för olyckor heller. Det är nog jag som är för gammal nu.

Men vad tyst och tomt det skulle bli utan dem. Är det vad jag är ute efter, tyst och tomt? Eller är det lugn och ro? Det bekväma, enkla livet utan svåra dagar och trista händelser, på bekostnad av glädjen och lyckan som små liv i huset kan ge.