Livet med leran

blev min första roman av Björn Ranelid.

Åh, den var jobbig. Korta meningar, konstiga metaforer, utan röd tråd, men ändå läsvärd för sitt innehåll. Ranelids ställningstagande, se barnen och upptäck varje individs unika möjlighet.

Jag gick direkt på nästa bok, Tusen kvinnor och en sorg. Blev glatt överraskad över att den var lättare att läsa. Vet inte riktigt varför, fortfarande alldeles för mycket korta meningar och fristående uttryck och stycken som inte riktigt passar in. Men tråden, om än ganska vag och luddig fanns där.

Mina vänner i bokcirkeln hade läst andra böcker av Ranelid under de senaste veckorna och det var kul att höra om dem. Det centrala i hans romaner är tydligt, han tar ställning för de svaga i samhället. Han målar gärna upp en utopisk miljö och relation som sedan går i kras. Trauman från barndomen kommer igen, anar författarens egna erfarenheter, miljön utspelar sig på Österlen eller i Stockholm och så verkar han lite fixerad av att ha med något om kungen i nästan varje bok.