Livet med leran

Förgätmigej (Myosotis) är en mycket vacker besökare i trädgården. Som ett ogräs dyker de små plantorna upp överallt. Det är jag bara glad för och låter dem gärna blomma och sätta frö för nästa års ljusblå försommarlycka.

Den vita varianten är lite speciell tycker jag. Den passar ju också bra som utfyllnad oavsett var den dyker upp.

Löjtnantshjärta (Lamprocapnos spectabilis) är en favorit sedan barndomen. De söta hjärtformade blommorna är bedårande och jag vill ha fler. Det kommer också små plantor i rabatterna under moderplantan som tar några år på sig, men sedan sätter de igång och blomma de också. Problemet är väl att hitta plats för nya buskar. 

Det sägs att löjtnantshjärta vissnar snabbt och därför är lite trist i rabatten. Hos mig där det är ganska skuggigt och fuktig lerjord märks inte detta. Bladverket brukar vara grönt väldigt länge.

Sockblommor ska vara starkväxande och marktäckande. Min röda sockblomma (Epimedium rubrum) känns varken eller, men efter några år i slänten har den tagit sig. Nu delar jag plantan och försöker få en mer sammanhängande bädd av sockblomman i slänten. De senaste årens blomning har varit mycket riklig och vacker.

Blommorna kommer före eller samtidigt med årets nya bladverk som är friskt grönt över sommaren. Bladen blir sedan läckert bronsfärgade på hösten och står kvar över vintern.

Spetsmössa (Tiarella cordifolia) är en ljuvlig marktäckare. På våren står de små, skira, vita blomsteraxen som en skog över det ljusa gulgröna bladverket.

På hösten blir bladverket rödbrunt och är vackert över hela vintern tills de nya skotten kommer nästa år.

Tulpanerna (tulipa) är vårens drottningar. De gamla sorterna, enkla och tåliga trivs i lerjorden. De nya, med krusiduller och fräcka färgkombinationer, kommer sällan igen.

Våra röda tulpaner förökar sig och blir fler och fler för varje år. Endast i år har vi sett ett färre antal blommor än förra våren, kanske beroende på den hårda vintern. När jag har grävt för att flytta tulpanlökar har jag funnit lökar nästan en meter ner under jorden. De är verkligen fantastiska på att komma upp.

Tusenskönans (bellis perennis) namn är solklart. Växer i tusentals i gräsmattan, ofta med en vacker rosa skiftning i ytterkant av de vita blombladen.

Trots att den växer som ett ogräs är det inget jag rensar bort om rosetterna inte dyker upp i rabatten förstås. Rötterna under bladrosetten är många och starka, det är inte bara att dra upp dem utan man får lirka lite.

En gång fick jag en förädlad bellis i kruka av en vän. Då kunde jag inte hålla mig för skratt, tyckte hon inte att jag hade tillräckligt med tusenskönor? Dock tog den lilla plantan, som fick en hedersplats i rabatten, illa vid sig och överlevde tyvärr inte mer än två somrar.

Varje vår köper jag nya penséer (Viola ×wittrockiana) till krukor för att få snabb och vacker blomning. Varje sommar kommer sedan självsådda penséer upp på alla möjliga ställen i trädgården. De bryr sig inte om ifall de gror i grus eller jord och många plantor låter jag bara stå. Det är så härligt att se de små ansiktena sticka upp överallt. Och vilken färgklick de är!

Några pingstliljor (Narcissus poëticus) har överlevt i lerjorden sedan vi flyttade hit. Jag har flyttat runt lökarna för att försöka hitta en plats där de trivs, men har inte riktigt lyckats. De få blommor som kommer varje år blir därför desto mer välkomna och omtyckta.

En riktigt blåsig dag, men med kort slutartid så kunde jag fånga den nästan utslagna blomman i trädpionen. Den doftar redan om man sticker fram näsan.

Den kaukasiska förgätmigejen (brunnera macrophylla) som växer och trivs i min trädgård är en variant som heter "Henry's eye". Det verkar vare en ganska ovanlig variant för jag fick leta länge på nätet innan jag hittade någon bild så att jag kunde få bekräftat vad jag hade för sort. Det finns tydligen också en "Mary's eye" där kanten på blomman är blå mot vitt inre.

Kanske ska leta reda på en maka åt Henry? Men det behövs nog inte för inte långt ifrån Henry-plantor har jag hittat bebisar som sedan har fått helt blå blommor. Troligen är det så att den förädlade "randiga" växten inte orkar hålla sin särart utanför "laboratoriet". Den helblå är också väldigt vacker.

Kaukasiska förgätmigej är en härlig marktäckare som även trivs i skugga under träd. Efter blomningen är de friska gröna bladen vackra i sig.

Vintergröna (Vinca minor) breder ut sig till stora gröna mattor. Min vitblommande variant växer tåligt under en björk och är inte speciellt aggressiv i sitt växtsätt. Ibland tycker jag den är lite för snål i sin tillväxt, jag har en slänt som jag gärna skulle vilja ha täckt med vintergröna men där har den inte riktigt velat ta sig.

Den är svår att fota och jag har inte någon bild som ger den rättvisa. Sena vårkvällar lyser den verkligen upp och är oerhört vacker i skuggan under björken.

När den första gullvivan (Primula veris) dök upp i min trädgård blev jag så glad. Jag flyttade den till en rabatt och vårdade den. Fröställningarna fick sitta och mogna och jag hoppades på att den skulle sprida sig.

Det gjorde den, med besked. Nu kommer det upp gullvivor överallt och även där jag inte vill ha några. Rötterna är otroligt sega och det går nästan inte att rensa bort ens de små, små plantorna. Men det går ju inte att vara irriterad på en så vacker och fin växt, så jag tar gärna omaket och rensar bort gullviverosetter med spett och spade.

Pärlhyacint (Muscari botryoides) har en underbart djup blå färg och jag älskar den lilla lökväxten. Det gör också rådjuren, men de håller sig till de gröna bladen som de varje år tuggar i sig. Som tur är innan knopparna kommer, så jag får alltid njuta av de söta blommorna.

Gulsippan (Anemone ranunculoides) är väldigt lik vitsippan. Förutom färgen så har den ostjälkade blad under den något mindre blomman. Jag köpte den i plantskolan för att fylla ut i min gula rabatt. Ska man ha en gul rabatt så behövs det växter som blommar hela säsongen. Gulsippan blommar under våren och lyser verkligen upp i rabatten. Om något år eller två hoppas jag kunna dela på rotstammarna så att den verkligen får breda ut sig i solen.

Vita fänrikshjärtan (Dicentra Formosa) trivs utmärkt i lerjorden och blommar redan så praktfullt. Perfekt i den lite skuggigare delen av trädgården där de vita blommorna verkligen lyser upp.

Innan jag hittade vita plantor provade jag flera gånger med den vanliga röda, men de överlevde av någon konstig anledning aldrig första vintern. Den vita växer och växer och jag delar och delar och de blir fler och fler. Underbar växt eftersom de blommar länge och de blir heller inte skräpiga som kusinen löjtnantshjärta har en tendens att bli.  

Nu är tulpansäsongen över. Blomningen gick snabbt i år, först jättevarmt, sedan regn och blåst... Den här halvt vissnade tulpanen är en av de sista bilderna jag hann med.

Fler macro/närbilder hos NF Macro.

Vipprams (Maianthemum racemosum) har jag satt en planta i det som då var en mycket skuggig del av trädgården, stora slanka granar på grannens tomt skymde solen. Men strax efter jag planterat mina nya woodlandväxter det året så gick grannen bärsärk och sågade ner alla granar --> full sol.

De skuggtåliga planterna som jag hade planterat trivdes väl inte så bra i den nu ljusa miljön. Jag vet inte om de skulle ha trivts i skuggan under granarna heller för de hann aldrig etablera sig i skuggan. Vippramsen verkade i alla fall inte må speciellt dåligt, har kommit upp med några fler stjälkar varje år. Och nu har vildväxande fläderbuskage tagit över där granarna stod är det ganska skuggigt igen. Det finns hopp om min gamla dröm om ett woodland i utkanten av trädgården.

Det här är en planta som jag inte hade en aning om vad den hette de första åren. Jag letade i floror och böcker men hittade inget som liknade den. Av en slump hittade jag en bild på nätet och det sade bara klick - där var den ju, min marktäckare - skuggrönan (Pachysandra terminalis).  

Den odlas som marktäckare och har ett vackert vintergrönt bladverk som växer långsamt i sidled. Men den har också små söta små blomstänglar tidigt på våren som inte liknar några andra blommor. Som namnet antyder så trivs den bra i skuggan.

Kungsängsliljorna (Fritillaria meleagris) är underbara, långblommande liljor i vårens rabatter. Man kan tro att de är ömtåliga och kräsna, men i leran i rabatter och gräsmattor och till och med i grusgången växer de och sprider sig lätt.

De är tacksamma för när blomman vissnat ner står stjälken kvar utan att se skräpig ut. Man kan alltså låta fröna mogna och sedan få sprida sig med vinden så blommar nya klockor efter 2-3 år.

Styvmorsvioler eller skogsvioler? Små inflyttade sötnosar som har rotat sig lite varstans i rabatter och bland grästuvor.

Backsippa (pulsatilla vulgaris) är ljuvlig. Tre olika färger har vi lyckat få att rota sig. Egentligen vill den växa i sandiga och torra backar (motsatsen till det jag kan erbjuda) men vi ger oss inte. När en planta inte överlever vintern så köper vi en ny. Nu har vi inte behövt köpa någon ny på några år, så kanske vi har hittat den minst olämpliga platsen att plantera nu.

Gemsrot eller Vårkrage (Doronicum plantagineum) är en tacksam och anspråkslös växt. Stora härliga prästkrageliknande blommor som står länge på våren. Bladverket är sedan friskt och grön hela sommaren och pryder och fyller i rabatten.

Kanske inget för dem som ogillar gult i trädgården - själv älskar jag de solgula blommorna.

Julrosen (helleborus orientalis) i trädgården tappar sina frön och det skulle kunna finnas hundratals kanske tusentals plantor om jag tagit vara på alla små bebisar som kommer upp, under och bredvid moderplantan. Några av plantorna har jag sparat och de har nu vuxit upp och själva börjat blomma. Självständiga och ståtliga och inte alls samma färger som mamma. 

Påskliljelökar sätts ut i rabatterna när de blommat över i krukan. De brukar minska i antal efter något år, så de trivs nog inte så bra i lerjorden. Men de är lysande och vackra så länge de lever.

Vitsippor (anemone nemorosa) bildar vita vidsträckta mattor. Vildväxande, i gräsmattan, i tusental på våren.

En förädlad fylld variant i växer i rabatterna. Jag hittade den lilla växten i kanten av ett lysingsnår när vi flyttade hit. De första åren höll jag bara rent runt de få fyllda vitsipporna och hoppades, hoppades att de skulle komma nästa år igen. Det gjorde dem och till slut var de så många att jag vågade dela på plantan och flytta ut dem till nya platser. Vilken lycka, de trivs överallt. Många vänner har också fått en bit rot och får också njuta raringen hemma hos sig själva.

En annan fördel med den fyllda vitsippan är att den är steril och inte har några frön att släppa - därför blommar den många gånger längre än sin vilda variant.

Den ryska blåstjärnan (scilla siberica) invaderar trädgården om man låter den vara. Som ett blått hav blommar den och väller ut i gräsmattan. För att inte få den precis överallt brukar jag klippa bort bladen och stjälkarna med frökapslarna direkt efter blomningen.

En vit liten sötnos tittade upp häromåret bland alla blå. Var kom den ifrån?

Stor och ståtlig är kejsarkronan (Fritillaria imperialis) i rabatten. Den formligen vräker sig upp ur leran på våren och skjuter snabbt i höjden. Men blomningen är ganska kort och den vissnar sedan snabbt ner och lämnar ett trist hålrum i rabatten. De knölarna jag planterade har med åren blivit väldigt många och jag planerar att gräva upp några och flytta ut på platser där de skulle pryda under blomning men inte saknas efteråt.

Den sägs hålla sorken borta, men det gäller nog bara mellan tätt planterade lökar. Den luktar väldigt starkt, nästan på gränsen till illa. Rådjuren gillar den inte, har aldrig ens smakat en tugga. Det har däremot liljebaggarna gjort, men bara små och oförargliga angrepp, trots att det sägs att de inte ska vara lockande för dem.

Porslinshyacinten (Puschkinia scilloides) är en ganska ny bekantskap för mig. Köpte en påse lökar på rea för några år sedan. De flesta är vita med blå strimmor, men några är helvita. Jättesöta båda varianterna.

Trädgårdsvivorna är tacksamma för att få komma ur sina julgruppskrukor. Väl nerplanterade i lerjorden tackar de med att blomma från tidig vår till sen höst, ibland ända fram till jul.

Och som de breder ut sig. Dela en planta och du hinner knappt gå ett varv i trädgården förrän de har svällt ut och vuxit ikapp sin saknade hälft. Jag använder vivorna som utfyllnadsväxter för att hålla jorden på plats där inget annat växer, sedan är de så fina så jag har inte hjärta att gräva upp dem för att plantera något annat.

Den skira, vackra vårlöken (Gagea lutea) dök plötligt upp under björken för några år sedan. Sådana gäster omhuldas och nu har jag snart en lite koloni av de små gulgröna vårblommorna.

Den stora vårstjärnan (Chionodoxa luciliae) har också alltid funnits här. Den breder ut sig under hasselbuskarna och är en fröjd att se med sina glittrande blåa blommor upp till 2 cm stora.

När de har blommat över kommer kersen upp, men det verkar inte bekomma vårstjärnorna alls för de blir bara fler och fler för varje år som går.

Varifrån vårstjärnan (Chionodoxa forbesii) kom vet jag inte, kanske fanns den i jorden när vi flyttade hit. Med åren har den spridit sig och kommit upp på allt fler ställen i gräsmattan. Någon enstaka tittar upp i en rabatt, men de verkar trivas bättre ute i det gröna.

De blommar tidigt och har hunnit vissna ner innan det är dags för första gräsklippningen.

Inte har jag odlat hästhoven (tussilago farfara) med flit som jag gjort med den inflyttade blåsippan. Men den lilla solen är välkommen att lysa upp tidigt på våren i utkanten av trädgården. I rabatterna kommer den inte att få bo.

Favoriten bland alla vårblommor är blåsippan (Hepatica nobilis). Eftersom trädgården ligger i skogskanten har jag fått in de söta sipporna i trädgården utan att behöva begå brott. För den är fridlyst över hela landet, även där den är talrik.

Blå och rosa varianter blommar hos mig. Hos grannen ser jag en vit om vårarna. Den suktar jag lite över och funderar på om jag ska ta plantskolan till hjälp och plantera en vacker vit jag också.

Genom att dela ruggarna efter blomning har jag nu massor av blåsippor i rabatterna. Senare på sommaren är bladen mycket dekorativa i rabatterna.

Per Anders Fogelströms klassiker om  Henning som kommer till Stockholm i mitten av 1800-talet.

En fantastisk skildring av Stockholmsmiljön: natur, bostäder, gatumiljö och arbetsplatser. Med en stark känsla för de vanliga människorna, de fattiga, hur de slet och hur de flesta gav upp och lät förfallet dra dem ner.

Men Henning som till slut möter Lotten och tillsammans kämpar de för att få det lite drägligare. Romantik mitt i fattigdomen. Moral mitt i förfall och slum. Trots att man är fattig behöver man inte vara smutsig.

Lungört (Pulmonaria) vaknar tidigt på våren och slår snart ut om solen skiner. Först är blommorna rosa, sedan övergår de i blått. Ett år upptäckte jag att en planta blommade i vitt, en välkommen raritet tyckte jag då och kunde inte förstå varifrån den kom. En mutation eller kalkrik jord? Nuförtiden ser man ofta vita lungört i plantskolorna och jag gissar att det kan vara en korsning med någon grannes planta som kan ha skapat den söta vita plantan.

När blomningen är över kommer det vackra prickiga bladverket fram. Blir det "för mycket" så är det bara att riva och klippa bort bladmassan, så kommer det snart nya blad och pryder rabatten.

Krokusarna som kommer strax efter snödropparna är härliga med sina olika färger och rika blom. De flesta är tidiga, s.k. snökrokus som snabbt blommar över. Vårkrokusen som är lite större står sig ofta mycket längre, men bildar inte lika lätt de stora vackra klungorna med blommor.

Kommer lägga upp alla växter som finns i trädgården. Den första blomman varje säsong är den underbara snödroppen (Galanthus nivalis).

Alla mina snödroppar kommer från några lökar jag fick gräva upp på mor och fars kolonilott för sådär en 20 år sedan. De sprider sig, en stjälklängd om året ungefär, dvs när frökapseln mognar faller stjälken och där gror ett eller flera frön som blommar ett par år senare.  

Trädgårdssångare, lövsångare, gransångare, grönsångare...? Någon som vet?

sötare kan ingen vara!

i maj...

Våren går mot sommaren i stormsteg. Körsbärsträden står i blom.




De röda tulpanerna slog ut på valborgsmässoafton. Med lite tur och svala nätter står de i blom hela maj.




Gemsroten eller vårkragen söker sig till ljuset. På förmiddagen är de vända mot söder och på kvällen mot norr.




Backsipporna i flera färger, vackra även när det sedan bara är ulliga fröbollar kvar.




Våren går olika fort fram. Se fler vårspanare på Humlebackens blogg.

Har inte listat ut vad det är för en fågel som satt och sjöng uppe i björken. Inte lät den som en trast, fast den ser ut lite så. Tror att den var mindre än en trast också, den satt väligt högt så det var svårt att avgöra.