Blodet hann inte ens torka
Vi lovade ju bara att ge honom tak över huvudet på vintern. No committments! Vill han sova och äta hos oss så får han, men inget tvång och inget ägande. Trots den tuffa inställningen så tär det på min mentala hälsa att se katten så sargad, om och om igen.
Och han är ju så snäll och söt... här hemma. Han måste vara en krigarmaskin där ute. Funderar nu allvarligt på att ta katten till veterinär för kastrering i alla fall. Nog måste det vara bra även för katten att slippa den otroligt starka driften och behöva slåss så blodet flyter?
Inga nya husdjur!
Så nu ligger det en snörvlande katt i soffan. Stackarn var ju inte frisk heller.
För det första har han kattsnuva, snoret rinner och han snörvlar och fnyser.
För det andra hade han diarré, kanske beroende på falukorven som vi lockade in honom i transportburen med, och straffet vi fick för att vi fångade och låste in honom var fyra stycken illaluktande "olyckor" att torka upp.
För det tredje tål han inte mjölk och eftersom grannen i all välvilja gett honom varm mjölk mot snuvan så kräktes han naturligtvis flera gånger de första dagarna.
Efter de första två dygnen var vi väldigt osäkra på denna, i och för sig, väldigt vänliga kisse - men herre jösses, man kan ju inte husera en katt som inte är rumsren. Hur lär man en vuxen katt att gå på lådan? En natt fick han tillbringa inne på toaletten med kattlådan som sällskap, men den var orörd på morgonen. Och peppar, peppar efter de tidigare nämnda olyckorna så har det inte hänt något mer.
Han ligger där i soffan och snörvlar och spinner. Går till matskålen och äter så tacksamt. Ungefär två gånger per dygn går han ut genom kattluckan - stannar ute mellan två och tjugo minuter och sedan ligger han i soffan igen.
Kanske är det snuvan som gör honom så stilla? Kanske är han så nöjd att få tak över huvudet att han är beredd att lämna över sitt revir? Vem vet? Inte är han till något besvär i alla fall - om han nu bara fortsätter att sköta sina toalettbestyr som man ska.
Vi har fått tillökning
Vi har fått tillökning i husdjursskaran. Trots att vi av proffsiga zoobutiksägare blivit avrådda att ha småfiskar tillsammans med fullvuxna guldfiskar så har vi gjort ett försök. Vi fick nämligen en hink med småfiskar av svågern, vars akvarium börjat läcka. Ah, tänkte vi; blir de guldfiskmat så är det väl inte värre än att vi käkar räkor...
Nu är ju guldfiskar vegetarianer, så rent 
teoretiskt borde de inte ÄTA upp småfisken. Det är väl mest att de skulle stressa ihjäl guld- och kopparbarberna genom att de är så aktiva. Eller att de skulle råka "suga in" dem i munnen och sedan spotta ut dem igen, som de brukar göra med bottengruset.
I alla fall har de 14 småfiskarna klarat sig i tre dagar och de verkar faktiskt komma bra överens. Det är tuffa småttingar. En av dem hoppade ur hinken på vägen hem och låg nog nästan en minut och sprattlade på gummimattan i bilen innan vi kunde stanna bilden och fiska upp honom igen. Den fisken går nu under smeknamnet 'Rymmaren' och den är lätt att känna igen eftersom den är betydligt större än de andra tretton.
Den minsta kallar vi för 'Nemo'. Inte för att han ser ut som filmstjärnan men för att han rör sig på samma sätt. Våran 'Nemo' simmar ofta för sig själv, precis lika tufft och lite ryckigt, vingligt som filmens Nemo gjorde när han simmade ut från revet. 
Tänk vad några akvariefiskar kan fascinera!
Sjuk liten nin
För bara några dagar sedan sprang kaninen i snön och tyckte det var roligt att springa fast det var otäck snö på marken. Idag har han inte ätit något själv och han har bara suttit i ett hörn.
Jag är så orolig. En kanin dör om magen inte fungerar och det är alltid kritiskt när en kanin blir hängig. Vi har matat honom med högröt - för att hålla igång magen - och gett honom paraffinolja för att lösa upp eventuell förstoppning. Några små kulor har också kommit ut under dagen, så vi hoppas att han repar sig igen. Det skulle allt vara trist utan vår lilla skutte-nin här hemma.
Den här lilla krabaten är en del av vår familj och att tänka att han inte skulle finnas mer är alldeles hjärtskärande. Det värsta är oron. Tankarna varje gång det är dags att mata och man kan inte ens vara säker på att han fortfarande lever när man kommer ut till honom.
Tankarna går i virrvarr och jag har så gott som bestämt mig för att aldrig skaffa något mer husdjur. Jag klarar inte av att hantera situationen när de blir gamla och sjuka. För mycket press och oro. Jag klarar inte när de är unga och sjuka och råkar ut för olyckor heller. Det är nog jag som är för gammal nu.
Men vad tyst och tomt det skulle bli utan dem. Är det vad jag är ute efter, tyst och tomt? Eller är det lugn och ro? Det bekväma, enkla livet utan svåra dagar och trista händelser, på bekostnad av glädjen och lyckan som små liv i huset kan ge.
Träna själen
På tal om att träna hjärnan, jag hittade en artikel i dagens DN som handlar om att träna själen.
Rör om i grytan och kom upp till ytan
Känslor och tankar finns hela tiden och de är en del av livet. Ibland biter sig vissa tankar fast som man inte vill ska ta för stor plats, då de är destruktiva och lätt tar överhanden. Det är tankar som verkar logiska och kloka men som undergräver självförtroendet och leder en in i självömkans träsk. Träsket som gynnar eländet genom att det endast släpper igenom de tanketrådar som kan lura förnuftet. När sådana tankar slår rot kräver de energi och kraft och hinner de växa sig starka är det väldigt svårt att stoppa dem. Men det går!
Jag vet att det går att ta sig loss ur träsket. Jag besitter nämligen lite kunskaper om mänsklig psykologi och om hjärnans funktioner och förstår därför att det inte bara är att låtsas som om det regnar när den nedåtgående spiralen har börjat suga tag i tankarna. Det gäller att stoppa rotsystemet från att växa sig stort. Med målmedvetenhet och ansträngning gäller det att dra fötterna ur träsket och upp på den fasta marken igen.
Väl uppe kan man tänka glada tankar och konsekvent vägra bearbeta det som gnager och trycker. Det klarar man sig länge på. Ett effektivare sätt är att lägga alla tankar i en gryta, röra om och studera de ingredienser som sjuder i samma soppa.
Jag har en gryta som står lite avsides och puttrar hela tiden. Nu har jag varit en sväng ute i träsket och det är dags att elda lite under och röra om i grytan. Jag vill inte vara så tydlig på nätet med vad för tankar som irrat sig ut i träsket, men det handlar om relationer - så klart. Det handlar alltid om ekonomi eller relationer, pengar eller människor.
För ett tag sedan lärde jag känna en person (ytligt) och den personen var min totala motsats och tycke uppstod inte. Tvärtom! Min magkänsla säger mig att det var ömsesidigt otycke. Tyvärr måste vi i vissa sammanhang inte bara träffas, utan också samarbeta med vissa uppgifter. Hur hanterade jag den situationen? Om jag överdriver och spetsar till det, kan man säga att jag tog mig själv och min egen personlighet och placerade på en piedestal och där tittade vi ner på den andra personen och tänkte att "jösses, vad bra vi är" och på det viset kunde jag hålla min självkänsla i gott förvar.
Nu ville det sig inte bättre än att den andra personen har visat sidor som jag inte såg från början. Inte så att tycke har uppstått, men jag inser att jag kanske dömde personen lite förhastat. Och ännu värre, jag förstorade kanske mina egna goda sidor på ett osmakligt sätt. Det är lätt att riktningen går mot träsket när man upptäcker sina egna brister. Mina goda egenskaper känns inte så behagliga längre när jag känner att jag har bedragit mig själv. Jag blir inte bättre av att spegla mig i någon person som är sämre. Jag blir inte heller bättre av att såga en annan person vid den första bekantskapen.
I min gryta försöker jag nu koka ihop kunskapen om mig själv. Ja, jag ska kunna känna att jag inte trivs ihop med en annan person. Det är OK. Man kan inte gilla alla andra. På plus-sidan har jag med mig att jag verkligen har ansträngt mig att vara artig och trevlig mot den här personen. På minus-sidan ligger att jag lagt värderingar om en person, som inte varit snälla. Har jag gjort det av ärlighet eller för att stärka mig själv? Där är kärnfrågan som jag vill reda ut. Kanske kommer svaret upp till ytan när soppan kokat en stund. Annars får jag fiska upp resterna av mig själv och promenera vidare och hoppas att jag inte har ett nytt träsk under fötterna när jag börjar vandra igen.
Ibland får man helt enkelt byta riktning!
7000
3000 steg får jag ihop en dag när jag bara sitter på jobbet och sedan åker hem och sätter mig i soffan med en bok. Så är det när man är en kontorsråtta. Kontorsråtta får en ju att tänka på någon som irrar runt, springer fram och tillbaka och är allmänt orolig, så det är ju egentligen fel epitet att ge mig. En bättre liknelse är kanske kontorsko eller kontorskoala, men då rimmar det ju inte på Lotta så därför kan jag inte ändra på min sysselsättningstitel.
Förkylning LIDER jag av, men titelsjuka har jag aldrig drabbats av. Att kalla sig kontorsråtta är inte något som ger högfärdspoäng i alla fall. När man är kontorsråtta så får man ju inte gratis motion på jobbet, det kan vi konstatera. För att inte växa till orimliga proportioner så måste kaloriuttaget ökas och jag tycker det är härligt att gå en promenad på lunchrasten. Ca 4000 steg blir min 3-km-runda och enligt vanliga omräkningstabeller gör det ungefär 150 kcal. Det är så ynkligt lite att det inte motsvarar en bulle ens.
Det sägs att man förbrukar 1800 kcal per dygn, det ger 75 kcal förbränning i timmen. Min lilla promenad gör inte mer än vad jag förbränner på två timmar liggande i soffan. Tänker man så skulle det inte vara värt att gå promenaden. Därför tänker jag i stället på solen som skiner, vinden som smeker (utom idag då den klöste mig i ögonen i stället...) och alla små vårtecken som börjar synas för det gör mig glad. Sedan tänker jag också på att ben och knän och fötter får motion, så att inte muskler förtvinar och benstommen urholkas utan istället behåller sin spänst och styrka.
Blir jag bara av med nästäppan så ska jag nog kunna hitta motionsformer som förbränner lite mera.
Jag blir också glad
när jag välkomnas
av en sån här vacker vy
på kvällen när
jag kommer hem
Varför är varför så viktigt?
Det är viktigt att förstå vad som händer i livet. Sammanhang är ett grundläggande behov som Maslow kanske glömde i sin förklaringstrappa.
Genom hela uppväxten lär vi oss genom erfarenhet att vissa handlingar får vissa konsekvenser, medan andra handlingar ger andra konsekvenser. Vi lär oss förstå att det vi gör och säger påverkar det som sker runt omkring oss. För att vi ska kunna behålla lugnet i en svår situation krävs det att vi kan vara säkra på att det vi gör får de konsekvenser vi har räknat med. Det gäller både hur vi själva agerar och hur vi interagerar med andra.
Vi har lärt oss att för att hoppa långt måste vi ta sats. Våra föräldrar lärde oss att vi måste äta upp för att få den goda efterrätten serverad. Vi har lärt oss att om vi äter för mycket så mår vi illa. Våra föräldrar har talat om att om vi äter något giftigt så kan vi bli sjuka och kanske till och med dö. Genom erfarenheter på lekplatsen förstår vi att om vi puttar omkull lekkramraten så blir hon ledsen och vill inte leka mer. Berättar du något roligt för någon så skrattar ni tillsammans.
Hela tiden orsak och verkan. Samband mellan handling och reaktion är grunden för människans samhällsbygge. Vi kan inte leva tillsammans om vi inte vet hur vi ska agera för att få andra att samarbeta, hjälpa till eller gå ur vägen, det som för stunden är viktigt. Vårt samhälle skulle aldrig överleva om vi inte kunde handla rationellt utifrån vad vi vill och vet ska hända.
Hela grunden för att kunna känna sinnesro är att vi kan känna trygghet. Trygghet kan man känna när man har kontroll över sitt liv och det som händer. Det är viktigt att veta att man klarar att hantera det man utsätts för. Vi behöver känna att vi är en del i ett sammanhang men vi behöver också känna att vi kan agera i detta sammanhang.
Hur skulle ett liv se ut om orsak och verkan inte längre hängde ihop? Om du inte längre kunde lita på vad dina handlingar gav för effekt? Tänk dig att du ska cykla till affären och när du börjar trampa så rullar cykeln baklänges. När du ska kolla hur mycket lön du fick in på banken, upptäcker du att de har tagit pengar från dig i stället för att betala dig för ditt jobb. Tänk om det kommer ut en gul och dunig, levande kyckling ur ditt nykokta ägg. Det är naiva och löjliga exempel, men det visar ändå på att vi faktiskt tar nästan allt för givet.
Vi måste kunna ta det mesta för givet för att våra liv ska fungera. De flesta som råkat ut för en livskris säger att de inte längre tar allt för givet, underförstått att de inte levt sina liv fullt ut tidigare. Med insikten att allt inte längre kan tas för givet får deras liv en annan dimension, som ofta uppfattas som rikare och bättre.
Innan en person kommer till insikten att livet efter krisen, faktiskt kan vara både rikare och lättare än det var innan, har en mycket svår väg genomlidits. Att vakna en morgon och upptäcka att orsak och verkan inte alltid hänger ihop som vi lärt oss under hela vår uppväxt är en riktig livskris. För många kommer aldrig den krisen, för några kommer den utan några yttre påvisbara orsaker medan vissa blir varse efter traumatiska händelser.
Samband som verkar självklara för oss en dag kan nästa dag vara helt omvända. Det är inte säkert att just dina inlärda samband är 100-procentigt tillförlitliga.
För att vi ska må bra behöver vi kunna lita på orsak-verkan-samband. Livet blir övermäktigt om vi måste lägga energi på att kontrollera varje litet steg och att varje obetydlig handling får den verkan vi avser och hoppas på. Det är det som sker när en person hamnar i en livskris. All energi måste läggas på att förstå vad som händer och varför. Varje liten detalj måste analyseras och livets karta måste ritas om. När det är gjort är man fri att inte längre ta allt för givet.
Den som blir sjuk, frågar sig naturligtvis varför. Svaren kan se olika ut. Det kan bero på att man blivit utsatt för bakterier eller att man varit rökare. Den som inte hittar någon tydlig yttre orsak kan kanske förklara orsaken med genetiskt mottaglighet eller något annat argument som ger ett, för dem tillfredsställande, svar på frågan varför just jag. Men hittar man inte svaret på den frågan måste man acceptera det faktum att det inte alltid går att svara på frågan och lära sig att leva med det.
Kan man inte hitta ett samband till den svåraste händelsen man råkat ut för i livet är det väldigt svårt att gå vidare utan att ifrågasätta även de enklare sambanden som man tidigare tagit för givna.
Det är viktigt att lära sig skilja på samband i smått och i stort. De små tingens sammanhang och de vardagliga orsak-verkan-kedjorna måste vi kunna känna trygghet i och veta att de alltid gäller. I det stora kan vi bara vara ödmjuka och acceptera att där kommer vi aldrig att förstå vad som ligger bakom. Den som är religiös lägger förklaringen i Guds händer (vilken gud den än må vara) och funderar kanske inte mer.
När mitt första barn dog oförklarligt i min mage, den där dagen för så många år sedan, var det omöjligt att förstå varför det hade hänt. Min lyckliga stjärna hade ju visat mig tydliga tecken på att jag valt rätt väg och att allt gick enligt en, i universum förutbestämd, plan. Jag hade sett ett samband, men det visade sig vara falskt. Mitt ibland tusen och åter tusen ifrågasättande av alla andra samband jag trodde fanns, ekade en trefaldig fråga:
Varför fick inte mitt barn leva?
Varför fick inte mitt barn leva?
Varför fick inte mitt barn leva?
Denna fråga med olika betoning ältade jag länge. Genom att vrida på frågeställningarna lärde jag mig till slut att acceptera att allt inte blir som vi tror eller väntar oss.
Varför skulle just mitt barn vara det som levde?
Varför får vissa barn leva sina liv i misär?
Varför var det inte ditt barn som dog?
Ser man på frågorna ur ett annat perspektiv blir de om möjligt ännu svårare att svara på. När det handlar om mig och mitt barn så kan jag spekulera i vad jag gjort och vad jag tänkt och om jag vetat eller kunnat och om det hade gjort någon skillnad. I ett annat perspektiv blir mitt liv och mitt barn så litet, att det egentligen ingenting betyder. Det är svårt att ta till sig sin egen obetydlighet, men gör man det kan man sedan vara mycket ödmjuk inför livet som man har framför sig.
Hälsans lov
På jobbet har tre kollegor nu nära anhöriga som drabbats av cancer eller stroke. Det är unga personer 30-50 år som har fått dessa sjukdomar, en av dem har dessutom fått en dödsdom eftersom cancern är obotlig. Han hade fått ett år kvar att leva, man undrar i vilket tillstånd fysiskt och psykiskt han kommer att tillbringa sina sista dagar.
Det är dagar som den här jag tänker konkret på hur bra jag har det. Vi är friska! Förkylningar och ryggskott tar på krafterna, men de räknas liksom inte i det här sammanhanget. Att få vara frisk och att ha ett tryggt liv tas av många för givet. Det är inte givet. Varje dag drabbas människor runt omkring oss av besked om sjukdom och död. Ibland är det personer nära oss som får beskedet, då hör vi om det. Oftas är det okända och dem ger vi egentligen aldrig en tanke.
Det går aldrig att skydda sig mot allt elände, men det går att höja oddsen för att få förbli frisk. Motion och bra mat är en viktig del i spelet om hälsan.
Det finns en mycket inspirerande bok som heter "Löparens nya handbok" av Kreutzer m fl. Många korta kapitel där människor berättar om hur de kom igång med löpträning eller hur de lägger upp sina träningspass. Det viktigaste tipset är lite och ofta så sliter du inte ut kroppen. Dessutom kommer du att fortsätta tycka att det är roligt att springa om du inte får ont efter ett träningspass.
Nu när ljuset har kommit tillbaka finns det inga ursäkter att sitta kvar i soffan. På med joggingskorna och lufsa iväg!
Dödelsedag
Idag är det 17 år sedan min lilla pojke föddes, 3670 gram, 54 cm lång och alldeles hel och fin - men död. Jag kan ännu förnimma hur varm han var när de lade honom, nyfödd, på min mage. Tänk att döden kan vara så varm och vacker!
Det är en paradox att livet kan te sig så behagligt och lyckligt och sedan över en natt övergå i en fullständig katastrof, utan att någon egentlig yttre förändring har skett.
Där satt jag med min tomma famn och trodde att jag skulle kunna återgå till mitt vanliga liv, som jag hade lärt mig att uppskatta och trivas med. Livskamrat och vänner, bostad, husdjur, trädgård, jobb, bankkonto, böcker i bokhyllan, allt som behövdes för ett trivsamt liv var ordnat. Det var alldeles inflyttningsklart för vår planerade lilla bebis. Men när vi inte fick hem något barn så tänkte jag att vi får väl fortsätta som vi gjort tidigare.
Tårarna rann dygnet runt de första veckorna. Det var inget konstigt och jag var fortfarande säker på att jag snart skulle ha gråtit ut reaktionen över min förlust. Men sorgen gick inte över. Jag fick lära mig att hålla inne gråten på jobbet och släppa ut förtvivlan när jag kom hem på kvällen. Jag grät i sömnen på nätterna tills ögonen blödde. Månaderna gick och livet kändes bara mörkare och mörkare för varje dag.
Jag hade ju allt jag varit nöjd med förut. Varför ville inte förtvivlan släppa? Jag insåg till slut att livet och lyckan inte är logisk. Känslor kan påverkas av tankar, javisst men i grund och botten styrs livet av omedvetna och undermedvetna strömmar. Min sorg bottnade naturligtvis i den självklara förtvivlan en mor känner då hon mister sitt barn. Därutöver kom det trauma som förlusten av framtiden skapade.
Drömmar, hopp, planer, tankar, förväntningar som låg tagna för givet var spårlöst borta och den förlusten tror jag, när jag ser i backspegeln, var större än förlusten av min efterlängtade pojke. Hela min världsbild slogs i spillror när jag inte längre kände igen mina egna tankar och reaktioner på vardagliga händelser. Det tog väldigt, väldigt lång tid för mig att förstå vad jag gick igenom. Det tog ett och ett halvt år för mig att sluta gråta (förmodligen för att min högt älskade dotter oväntat slog rot i min livmoder) och nästan tio år innan jag kunde tänka tillbaka på mitt första barns dödelsedag utan ångest i bröstet.
Idag kan jag till och med känna tacksamhet för att jag fick bära och lära känna min lilla pojke under graviditetsmånaderna. Jag tänker inte längre att jag skulle ge allt för att ha sluppit gå igenom det stora mörker som var mitt öde 1992. I stället tänker jag att min pojke har varit med mig i livet och format mig som människa. Han har bidragit till den ödmjuket jag känner inför livet. Jag är också säker på att den glädje jag varje dag upplever i naturen och trädgården och i alla små vardagliga mirakel bottnar i perspektivet där jag kan se på livet från den allra djupaste avgrunden. Det var svårt och tungt att ta sig upp ur sorgens avgrund, men väl uppe är inte erfarenheten en speciellt tung fysisk börda att bära med sig.
Den 21 januari är inte en dag att fira men det är svårt att låta den gå obemärkt förbi. Det är mitt första barns dödelsedag.
änglarosetten
om du vill stödja forskning som syftar till att kartlägga
orsaker till att barn dör
i sjukdomar eller olyckor eller psd
