Att upptäcka detaljer
Ett exempel är när min flicka var två år, då upptäckte jag en liten röd prick på insidan av överarmen. Det kunde vara en plita så liten som pricken var, bara en millimeter stor. Placeringen av pricken var det avgörande för att jag inte skulle avfärda den utan undersöka den närmare. Det var verkligen bara en prick i huden, jag fick dock för mig att det skulle kunna vara ett fästingbett. Nästa dag frågade jag därför dagmamman och andra som hade träffat min tös om de hade hittat en fästing och tagit bort den. Det skulle ha förvånat mig mycket om de hade gjort det och glömt att berätta det för mig. Ingen ville dock tillstå att de hade sett någon fästing eller ens att det hade hänt något annat som kunde sättas i samband med pricken. Någon föreslog att barnet själv hade kunnat peta loss en fästing, men med den mångåriga vana jag har av dessa otäcka kryp vet jag att det är i princip omöjligt att få bort dem om man inte har den rätta tekniken, drar man så blir huvudet kvar i huden och då syns det.
Det var således ett litet mysterium vad pricken egentligen var för något och den bleknade snart bort. Efter ett par veckor upptäckte jag på nytt en detalj på undersidan av armen, alldeles där pricken hade suttit. Denna gång var det en svagt röd cirkel. Borelia.
På vårdcentralen var de mycket tillmötesgående. Läkaren såg genast utslaget och menade att det var ett så typiskt boreliautslag att det inte ens var någon idé att ta några prover. Han skrev ut penicillin direkt. Borelia är en lömsk sjukdom som obehandlad kan leda till svåra, diffusa sjukdomssymptom långt senare i livet. Jag är glad att jag hade förmågan att upptäcka den pyttelilla pricken och sedan den svaga rodnaden. Än idag undrar jag dock vad det var som hade bitit min dotter i armen. Hur gick det till? Kan hon verkligen ha haft en fästing i alla fall och själv petat bort den utan att dagmamman såg vad hon höll på med? Den som påstår att flickan skulle ha kunnat haft en fästing i flera dagar som sedan blodstinn trillat bort av sig själv, har missat en liten detalj, nämligen att jag har en makalös förmåga att upptäcka detaljer.
Jag tror ärligt talat att mammor är bättre på att upptäcka sådant än vad pappor är. När barnen var små levde jag nog mer efter principen, det som inte tar död på dem härdar dem. Inte så att de fick utsätta sig för vilka risker som helst. Jag hade nog aldrig upptäckt en millimeter stor prick i alla fall, men mina barn hade ju också en mamma.
Svar: Javisst! "Livsnära ögonblick", som kyrkan numera säger i stället för "uppenbarelse". Sedan slocknade dock min syn. Eller jag har väl inte varit på något sportevenemang sedan dess. På femton-tjugo år. Vem vet, jag kanske fortfarande förstår!
Konstigt, jag skrev en kommentar till dig och skulle nu skriva ett svar på ditt inlägg hos mig, då var det tomt här. Jag börjar om.
Mammor är nog bättre på att se sådana saker än pappor. Mina barn fick leva efter devisen, det de inte dör av härdar dem, i alla fall när jag var i närheten, inte så att de fick göra precis vad som helst. De hade ju en mamma som fick ta hand om millimeterstora pluttar och liknande, jag såg dem helt enkelt inte.
naturligtvis ska jag försöka sy ihop brunnspojken till en bok. Håller på med ett annat projekt som ska bli färdigt först och utnyttjar skrivbloggen till att utveckla idén allteftersom. Era kommentarer är oerhört värdefulla och gör att jag själv tror på idén mer än vad jag annars kanskeskulle gjort. Om den blir utgiven så småningom kommer ett stort tack riktas till alla skrivpuffare :), får väl bjuda på cybertårta också.
Usch, det kryper i kroppen på mig bara jag tänker på fästingar. Jag tycker de är så himla läskiga och har undkommit med endast två hittills under mitt snart 37 år långa liv. Otäckt och vilken tur att du var så observant.
PS. Har ännu ej träffat på någon kille eller man som skulle kunna sitta i 6 timmar och se Pride and prejudice nykär eller inte...har du? Hojta om du stöter på någon. =)
