Ett oförklarligt försvinnande
Fjorton gäster, farfar och alla kusinfamiljerna, skulle det dukas åt. Inget märkvärdigt bara fika som de alltid brukade ha när något av barnen fyllde år. Bullfaten var fyllda, köpekakorna låg på spetskantat papper och tårtorna stod i kylskåpet. Stefan sträckte sig fram och placerade dricksglas på det runda bordet där barnen skulle sitta. Nu var det bara servetter kvar vid varje plats, så kunde de sätta sig till bords och låta sig smaka.
Alla hade ju redan kommit. Ett par stod i dörröppningen till köket och väntade och några hade redan placerat sig vid det nästan färdigdukade bordet. I soffan fanns det ju bara plats för fem personer, möjligtvis kunde man klämma in ett barn mellan dem som satt där, men barnen, alla kusinerna, var i källaren och lekte. De vuxna samtalade som vanligt vid dessa sammankomster, om vädret, skolan och semesterresan, alltid var det någon som varit på resa, skulle på resa eller ville resa.
Han gick mot köket för att hämta servetterna när han hörde Susanne utropa: "Men Stefan, jag sade ju att du skulle ta de BLÅ kopparna, de här passar ju inte." Stefan vände sig om och såg milt på sin fru. "Ja, ja, det kanske du sade ja. Det glömde jag, men det gör väl inget. Det går bra att dricka ur de här också."
"Sätt dig ner så får jag fixa resten." Susanne trängde sig förbi Stefan och gick ut i köket. Stefan log skevt, ryckte på ena axeln och slog sig ner på stolen bredvid sin svägerska och frågade henne hur resan till Köpenhamn hade varit. Han lyssnade förstrött på skildringen av när de åkt över bron och tänkte samtidigt på hur svårt det var nuförtiden att göra rätt. Förr hade Susanne aldrig kritiserat honom inför alla andra på det här viset. Det var som om hennes respekt för honom oförklarligt hade försvunnit.
I ögonvrån såg han hur Susanne hade kommit in i rummet och nu lade ut helt vita servetter, så att inte någon felaktig färg skulle bryta av och förstöra helheten i dukningen. Susanne suckade ljudlöst när hon försökte korrigera dukningen utan att behöva byta ut alla koppar. Stefan fokuserade blicken på sin svägerska och försökte höra vad hon berättade, men Susannes ljudlösa suck gick rakt genom rummet och slog lock för hans öron.
Ännu bättre om du sluppit skriva ut orden "oförklarligt försvunnit". (Jag ska tillstå att jag också skrev ut dem!)
Det är för att så många par slarvar med hur de behandlar varandra som jag är singel, tror jag. Eller så är det för att jag är för fet. Eller så är det en kombination.
Åh, jag kokar när jag läser om sådana här respektlösa människor. det värsta är att de finns överallt, dessa besserwissrar som bara måste göra på sitt sätt. Min killes syster levde med en sådan och jag fick på nära håll studera hans metod att sakta men säkert spoliera sitt äktenskap. Idag är de skilda.
Jättefint och berättande skrivet. Jag ser alltihop framför mig.
En berättelse som är ganska vanlig bland många familjer. Känner igen händelsen.
Att tala om allt när det inte känns rätt, stort som smått. Hennes irritation kommer med största sannolikhet från något helt annat i förhållandet.
Jag tycker att du skildrar bra hur det här påverkar honom, att han har svårt att följa sin svägerskas berättelse för att han har tankarna på sin frus irritation över de små detaljer som hon tycker han gjort fel. Det verkar vara en vanlig företeelse tyvärr, att par irriterar sig över småsaker hos varandra och tar varandra så för givet att man beter sig på det här sättet. Trist!
långvariga förhållanden där man inte tar tag i det som det handlar om egentligen brukar visa på felaktiga kaffe koppar. ;/ oftast brukas det bråkas om småsaker istället för det som de egentligen ska prata om respektlösheten är egentligen respektlösheten emot sig själv. Jag lär andra hur de ska behandla mig.
Kära puffläsare!
Ni är så kloka och naturligtvis har ni rätt i att det är något annat, större bakom. Vad som fick mig att skriva texten var det enkla faktum att jag ibland faktiskt är åhörare till hur äkta makar kan tilltala varandra. Jag blir lika förvånad varje gång, hur man kan genera den man lever ihop med, så obetänkt. Inte lär hon vinna någon sympati med såna kommentarer?
Otroligt bra skrivet, när jag läser börjar jag genast fundera på undertexter, vad är det som egentligen sägs här? Det är nog så att ord är mycket mer kraftfulla än vi tror och att det är vikigt att ta ansvar för vad man verkligen vill säga.
Det är så lätt att såra varandra genom det osagda som finns där ändå.
Jag upplever det så skönt med de vänner jag har där jag efter avslutat samtal inte behöver fundra över vad som egentligen sades. Mycket tankeväckande text på ett enkelt och fint sätt!
sv: Ja jag gillar den att jag inte vetat att du hade denna bloggen också. Så får jag ju titta in här med (;
Mycket bra skrivet förresten (: lite tråkigt att det blivit så i förhållandet men sånt är nog ganska så vanligt, även om man skulle vilja se att partnerna respekterar varandra. Men livet är inte en dans på rosor tyvärr.
Många som har kommenterat!!
detta var en seriöst kvalitets text tycker jag. som om detvar början på en novell/bok. Du beskriver det vanliga livet så bra och levande och hur en man känner det mitt i det hela. suveränt.
