Franskt
Idag citerar jag Verlaines dikt "Il pleure dans mon coeur"
Il pleure dans mon coeur
Comme il pleut sur la ville ;
Quelle est cette langueur
Qui pénètre mon coeur ?Ô bruit doux de la pluie
Par terre et sur les toits !
Pour un coeur qui s'ennuie,
Ô le chant de la pluie !Il pleure sans raison
Dans ce coeur qui s'écoeure.
Quoi ! nulle trahison ?...
Ce deuil est sans raison.
C'est bien la pire peine
De ne savoir pourquoi
Sans amour et sans haine
Mon coeur a tant de peine !
Jag slutade att läsa franska efter ett år på gymnasiet, i början av åttiotalet. Verlaines dikt fanns i en av våra läroböcker, minns inte vilken, men jag blev så rörd av den att jag knackade ner den på min skrivmaskin. Jag har burit med mig dikten i min plånbok sedan dess.
De få åren jag studerade franska hann jag visst ändå lära mig någonting, för min alldeles egna översättning stämmer väldigt bra in på dem som man idag kan hitta på nätet.
Det gråter i mitt bröst.
Det regnar över staden.
Vems är den sorgsna röst,
som klagar i mitt bröst?
Hur vänligt regnet låter
kring gator och kring tak!
För hjärtat, när det gråter,
hör hur regnets visa låter!
Det gråter utan skäl
i hjärtat, när det vämjes.
Allt är ju gott och väl?
Jag gråter utan skäl.
Men bittrast är min plåga
att inte veta vad,
ej hat, ej kärlek... Fråga
mitt hjärta om dess plåga.
Som tonåring kan vilsenheten vara stor och just orden om att gråta utan orsak och utan att veta vad, var som skrivna just för mig där nedstämdheten hade byggt bo i själen.
Idag är jag tonårsmamma och min plåga består i känslan av otillräcklighet. Hur ska jag kunna lotsa min dotter förbi dessa känslor så att hon slipper kvalen? Jag vill inte att hon ska behöva gå genom mörker och förtvivlan för att växa och mogna till en vuxen person.
Känner så väl igen det där.
jag skrev den här dikten bara för några veckor sedan.
Dagen då barnen kom började rädslorna
Det började med rädslan för att de inte skulle överleva prematurtiden
Sedan kom rädslan för sjukdomar under hela deras uppväxt.
Rädslan för att fadern skulle krocka på sin väg till jobbet.
Rädslan att göra fel, att vara för sträng, att inte bli älskad fanns alltid i bakhuvudet trots att jag var övertygad om att jag gjorde rätt.
Mörkerrädslan och höjdrädslan som fanns sedan förut sattes i en undanskymd vrå dit den skuffades undan av modet man som moder måste ha. Om någon vågade göra illa barnen på fysisk eller psykiskt vis kom lejoninnan fram som med ett avgrundsvrål försvarade sina små.
Blygheten ersattes av en tuffhet som hämtades ur hjärtats innersta vrå.
Rädslan för världens oro förstärks varje dag genom media av alla de slag. Varje uppslag handlar om krig, våld och död.
Till sist kommer rädslan för hur Sverige och världen kommer att se ut när barnen blir stora. Kommer de att kunna gå utan vapen på gatorna på natten? Fortsätter våldsbrotten att öka som nu? Blir våldtäkter vardagliga?
Däremot finns ingen rädsla att bli gammal
Ingen rädsla för det okända
Ingen rädsla för att inte räcka till
För min kärlek är oändlig till dessa liv
En dikt som passar in under många skeden i livet. Det är en balansakt att styra sina barn genom livet så att de utsatta av allt i lagom doser. Oron att göra för lite, eller för mycket finns där hela tiden. Det går inte att skydda dem från allt men att ge dem en stadig grund, erbjuda en hamn att alltid återvända till kan man alltid göra.
Lapparna är så rörande och originalversionen sjunger verkligen regnets mjuka sång. Att du översatte så väl förvånar mig inte, däremot att du är gammal nog att vara tonårsförälder!
Hej igen!
Tack för din kommentar.
Jag brukar säga att alla människor har en historia, ibland en hel roman.
Jag har faktiskt skrivit en historia om hela mitt liv från födseln, men den är oredigerad och inte riktigt klar ännu. Jag hade tänkt ge den till mina barn då de kan läsa den.
Åh, vi har ju så gott som skrivit om samma sak. Om generationer. Om vilsenheten. Om att växa -och försöka frodas i leran. Vad trevligt att "träffas"!//Sofie
Jag blev också rörd av lapparna. Läste dikten på franskan också, den har en vacker klang. Kanske är det bra att ha en insikt om sin otillräcklighet, den bär vi ju alla.
Franska är ett vackert språk tycker jag. Läste själv det under både grundskola och gymnasium, men minns inte mycket. Därför roligt att du översatt dikten också. Jag gillar att få ta del av dina tankar och vad dikten betytt för dig. /Betty
