En plantering

Rosorna skulle flyttas. Det går bra bara man gräver djupt, hade någon sagt. Det var svårt att gräva i den hårda lerjorden och rosornas rötter växte verkligen djupt. De hade stått på samma plats i 12 år och varje höst hade kompost och löv lagts som täckning mot de taggiga stammarna och på så vis hade jordlagret ökat och ökat för varje år.

Hon var rädd att skada rötterna när hon högg och trampade ner spadens blad med hela sin tyngd. Till slut gick hon efter den gamla grepen i stället. Med de glesa tänderna var det lättare att luckra jorden och hon trodde att hon kanske skulle kunna lirka upp rosenrötterna. Lirka i lerjord var lättare tänkt än utfört och det blev en brottningsmatch även med grepen. Efter att ha grävt nära en halvmeter djupt i en halvcirkel runt den första rosen började hon bända.

Försiktigt bände hon med grepen och flyttade den runt så att roten skulle lossna runt om. Hon hade bänt ett helt varv och kände med sina handskbeklädda händer om rosenbusken gick att dra upp. Naturligtvis satt den fortfarande fast i leran. Det krävdes visst lite mera kraft. Hon höjde grepen och siktade så nära rosens pålrot hon vågade, sköt ner taggarna i jorden och pressade grepen för att komma ännu djupare och började sedan trycka grepskaftet bakåt för att få en hävstångseffekt.

Rosen ville inte släppa taget om den jord som närt den under alla år. Det behövdes ännu mera kraft. Nu hade hon lirkat och puttat så länge att hon hade gett upp avsikten att vara försiktig. Nu skulle den upp, om den så skulle bli förstörd. Hon tryckte ner grepen på andra sidan rosbusken och stampade på den för att komma djupt under och så bände hon igen. Hon pressade skaftet så hårt hon kunde och kände hur roten började ge vika när grepens skaft gick av.

Det vassa avbrutna skaftet slog upp och rispade kinden bara en centimeter från hennes öga. Hur är det man brukar säga; det var nära ögat. Utan grep och med ett stort skrapsår på kinden gav hon upp. Hon hade velat flytta hela planteringen, men rosorna hade inte velat bli flyttade. Det förstod hon till slut.


Kommentarer
Postat av: Ethel

Ja... haha, jag skrattar mitt i bedrövelsen. Känner igen mig. Och lerjord är både tungt och stenhårt. Väldigt bra beskrivet, jag ser framför mig hur du arbetar ;-).

2009-11-13 @ 08:48:51
URL: http://www.tittelina@blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0