Att lära sig räkna
Hon mindes inte hur hon själv hade lärt sig räkna. Det hade hon väl alltid kunnat? Så länge hon kunde komma ihåg så hade hon haft siffrorna med sig, men någon gång hade väl hon också fått snappa upp den där koden om vad sifferorden egentligen innebär.
Nu gick hon där med sin lilla pojke på armen och småpratade med honom som mammor gör när de umgås med sina barn. "Ska vi ta och plocka fram matimaten till lilla pojkipojken? Mamma tar fram vällingflaskan. Hmm, hur många flaskor har vi att välja på här i skåpet - en, två, tre, fyra. Till och med fem. Har vi fem vällingflaskor sötnos? Vilken ska vi välja idag? Ska vi ta den blåa?"
Pojkens ansikte sken upp och hon gav honom en puss på kinden medan hon sträckte sig upp i skåpet och tog fram flaskan med den blå korken. Sedan plockade hon fram ett rött paket ur skafferiet och började mäta upp vällingpulver.
"En, två, tre mått ska det vara."
Lön för mödan
Den som en gång fått lön för den mödan förstår att ersättningen aldrig kan stå i rimlig proportion till de vedermödor som har utståtts. Bara genom att släppa den tunga ryggsäcken av plågsamma minnen kan belöningen upplevas som en relativ lättnad. Oket på axlarna ombildas till vingar så att livet kan beskådas lite lätt svävande från ovan.
En önskelista
En docka, viskar tösen andäktigt
Snälla barn, säger fadern
En bilbana, ropar gossen förväntansfullt
Snälla barn, kontrar modern
En egen dator, önskar flickan med tindrande ögon
Vi får se, kanske det går menar mamman
En Xbox360 Forza3, ber pojken med rallydrömmar
Har du bara varit snäll så, lovar pappan
En ny mobil, suckar dottern
Vi har inte råd, svarar en ensamstående mor
En motocross, försöker sonen
Du skulle må då, skrockar söndagspappan
Att fuska
Han vill ha grönsaker också, dem är han noga med. Men där har jag hittat en lösning som känns som fusk därför att den inte är något jobbig alls. Allt annat kräver tanke och planering och det ska bli klart i tid och det bör bli klart samtidigt så allt är varmt när det dukas fram och dukningen ska jag hinna med någon gång under tiden maten reder sig utan att jag glömmer något så det bränns vid. Det är så tungt att duka, ofta blir det lite stressat för jag har glömt det och jag ska lyfta ner tallrikar och glas med axlar som är alldeles bortdomnade redan på grund av det jag gjort tidigare. Någon dag bad jag barnen, men bönen förvandlades till tjat och sådana enkla konflikter värjer jag mig emot, så trots att jag känner mig alldeles matt gör jag allt själv.
Grönsaksfusket är som sagt inte genomskådat ännu. Jag har laddat frysen med Findus frysta herrgårdsgrönsaker som tar sex minuter att tillaga i micron. De håller sig dessutom varma i en halvtimme bara jag kommer ihåg att lägga en assiett som lock. Listigt har jag också växlat med broccoli vissa dagar, också lagat i micron, med några ostskivor över som han själv brukar göra, därmed räknar jag med att han inte ser hur jag har satt herrgårdsgrönsakerna i system.
Slå knut på sig själv
Att slå av på takten
Frostnupna morgnar slår an
den stumt röda längtan
Rosenrosa skyar där dagen gryr
horisontlinjen visar på målet
Lägger stickade sjalar över axeln
tankarna fryser i medvind
Stegen som varit så raska
mäter bara den sträcka som gått
Gyllengul höst i en uttorkad öken
stanna vid elden i nätternas kyla
Motvinden bär ju din önskan
att mötas när vintern tar slut
Något spanskt
Så bildas utspridda mattor av spanska klockhyacinter där de trivs. I leran trivs de. I skuggan trivs de. I drivor växer de. Less på bladmassan som inte vill stå utan lägger sig ner så fort den har växt till sig. Under de liggande bladen stannar fukten och där trivs sniglarna, som inte nöjer sig med lökblad utan glider bort till andra godare växter i rabatten. Därför skulle klockhyacinterna väck och det slets och drogs så fort de kom upp på våren och kolonierna glesnade faktiskt.
Utrotningen var aldrig nära, men de spanska klockorna bleknade av den omilda behandlingen. En sommar började vita blommor att skimra på de gröna stänglarna.
Blå och rosa, far och mor till den vita, oskuldsfulla, omhuldade. Inte så vanlig, i stället ovanligt vacker. Egentligen lika vacker, men lättare att se då mängden inte döljer de utsökta välvda klockorna.
En höstdoft
Septembers kristallklara dagar
doftlösa andetag fyller livet och rensar i sinne
Hårdhänta vindar i oktober
lossar fängslet av multnande granskogens minne
Hösten har brinnande färger
som sprakar och väcker ett oanat ursinne
I november bleknar slättens hagar
och eldarna tänds för brödbakets timma där inne
Ett ödesdigert möte
Han promenerade långsamt med tankarna utanför kroppen. De valsade runt honom och förde honom framåt i sina reflektioner över det som hade hänt. Ingen ansträngning alls för att leda frågorna vidare i resonemanget kring vem som egentligen hade rätt och fel. Asfalten på den gamla cykelbanan var sprucken och gropig men hans fötter hade samma mjuka rytm som de fria tankarna och fötterna tycktes veta exakt var de skulle sättas ner för att inte snava eller snubbla.
Harmonin mellan stegen och tankegången stod i kontrast till den frustration han kände över mötet. De hade bråkat. Han mindes så tydligt hur orden hade flugit fram och tillbaka mellan dem. Mening för mening ekade i minnet. Orden som uttalats hade haft inte haft kraften att nå ända fram, de hade fallit mellan dem och byggt upp en barriär. Under den ensamma promenaden blev det så tydligt och han anade mer än insåg vad som hade utlöst grälet. Orden som hade sagts, ordningen de hade fallit, han lät minnet bestämma takten för när sanningen skulle avslöjas för honom. Genom att vänta, steg för steg, skulle han få tag i nyckeln till den gamla konflikten. Han skulle kunna ställa allt till rätta, bara han hade tålamod att vänta tills minnet hade gett honom svaret.
Stegen var lätta och tankarna var med honom. Han log när han kom ihåg hur de hade böjt sig mot varandra för att kramas och hur de hade krockat i ivern att mötas på nytt. Han hörde den dova smällen igen. Nej, det var inte deras krock han hörde nu, det var ett skall. Med fasa lyfte han blicken och såg den stora hunden stå framför honom, bara tio meter bort. Ett snedsteg när skon fastnade i en spricka i asfalten och han tappade balansen och föll.
En långsiktig strategi
Den 17 september 1809 slöts fred med Ryssland i Fredrikshamn och det Finska kriget var slut. Den 10 december samma år skrevs fredsavtal i Jönköping och även det dansk-svenska kriget var över.
Sverige förlorade Finland men vann freden.
Tidigare detta historiska år hade en ny regeringsform antagits, grundad på maktdelningsprincipen. Makten över riket skulle delas mellan kungen, riksdagen och fristående domstolar. Uppdelningen av den offentliga makten är väsentligt i ett demokratiskt samhälle där olika funktioner ska kontrollera varandra för att förhindra missbruk.
Den strategi som valdes 1809 visade sig vara hållbar. Sverige har inte varit i krig på 200 år. Regeringsformen var så genomtänkt att den hölls giltig ändra fram till 1974. Den nya regeringsformens första paragraf fastslår att "All offentlig makt i Sverige utgår från folket".
Det är dock sedan inträdet i EU, inte enbart det svenska folket som har makten i Sverige. Man får hoppas att den nya strategin, att flytta makten ut i Europa, blir lika framgångsrik som den våra förfäder utarbetade på 1800-talet. Med den kunskap vi som samhälle äger idag, så förutsätter jag att fredsperioden utsträcks till åtminstone 2000 år.
En dygd
Ett steg åt sidan, den framfusige släpps fram
inte gärna men heller inte harmset
Ett litet steg åt sidan dröjer inte resan
men ger åt andra rum att driva på
Vem var det som ödmjukt släpptes fram
vars ansvar inte tynger axeln alls
Vem rusade förbi med mer av allt i sinnet
utom det som anses vara smått
Ett steg bakåt, när den morske har passerat
för att tänka efter och begrunda livet
Ett steg bakåt, för att få en överblick
och kunna se sin egen del i det som sker
Vem är det som oftast ödmjukt låter ske
vars ansvar väger starkt och tungt
Vem låter andra rusa fram och blint ta för sig
medan livet sakta spirar här och nu
Att ta emot välgörenhet
Det är på något vis underförstått att det är den bättre som ger. Oavsett om det är en liten gåva eller en livsuppehållande allmosa så finns det en inbyggd känsla av att den som kan avvara har en högre ställning. Mottagarens återgäldningskrav har inpräntats sedan barnsben och en gåva kan aldrig bara tas emot med glädje och tacksamhet när vi väl har förstått det sociala spelet.
Välgörenhet är ett så vackert ord. Att göra väl. Tyvärr kan det nog vara mycket svårt att ta emot välgörenhet. Inte bara för tacksamhetsskulden utan också för den där känslan av att vara underlägsen. Att vara mottagare men inte kunna återgälda, ack så plågsamt. Jag gissar att stoltheten kan vara en svår motståndare att tackla när någon erbjuder sin välgörenhet. Jag tror också att den där stoltheten lätt kan förvrida tacksamhetskänslan till bitterhet över sitt eget öde.
Att ha premiärnerver
"Men gjorde de inte det på förra skolan då?"
"Nej eller jo men då fick vi släcka i taket och ha powerpointen på och då syntes man ju inte på samma sätt."
"Lilla gumman, känns det inte lite bra att träna på att stå i ljuset ändå?"
"Jo men jag känner dom ju inte och förresten så får vi kanske inte välja vad vi ska hålla föredrag om". Hon drog ut på ordet föredrag med ett långt och segt ö för att låta sin mamma förstå hur idiotiskt hon tyckte ordet var.
"Det förstår jag att det känns jobbigt, att bli påtvingad ett ämne."
"Tänk om jag får Strindberg - igen?"
"Ja men det vore väl ganska bra," sade hon med en röst som var avsedd att övertyga, "då har du ju allt förberett och kan koncentrera dig på själva föredragandet. Berätta inte att du har gjort det på förra skolan."
"Hmm. Det skulle vara ganska smart." Hon nickade lite för sig själv sedan suckade hon djupt. "Men det hjälper ju ändå inte, jag blir ju inte mindre nervös för det. Alla kommer ju att se på mig när jag står där framme. Det kommer inte att gå."
Att samsas
simmar runt, runt
ett liv utan mål
glaset är så tunt
Två fiskar i en skål
simmar i en ring
glasets enda hål
betyder ingenting
ty fiskar i en skål
kommer aldrig bort
om de varandra tål
känns livet ändå kort
Att göra ett undantag
Marianne satt bredvid Berit, framför chefens överdimensionerade, mörka skrivbord. De satt båda på de anklagades sida, tänkte Marianne, men kände sig inte anklagad. Däremot kände hon stor skuld i det som hände nu. Det var hon som hade tänt stubinen till det fyrverkeri av känslor och anklagelser som exploderat på kontoret ett par dagar innan. Lådan med explosiva pjäser hade hon och chefen packat tillsammans och de hade nog vetat att det skulle smälla ordentligt när det väl var dags att avslöja vad lådan innehöll.
"Vi klagar ju inte på det du har utfört. Du gör ju ditt arbete väldigt noggrannt och ordentligt." Marianne hade sagt samma sak flera gånger och visste att Berit hade hört det och förstått.
"Precis så är det Berit", sade chefen och även han upprepade vad han sagt flera gånger förut. "Det är inte samma företag längre som när du började hos oss. Det krävs ett annat arbetssätt nu. Du får lämna över vissa arbetsuppgifter, inte för att du har arbetat dåligt utan för att vi behöver någon som kan utveckla och förbättra arbetet. Och nu får du ju fokusera på det som du sade att du tyckte var roligast på senaste utvecklingssamtalet."
Berit tittade på Marianne och sedan på chefen. "Jag har inte sagt att jag tycker att det ena är roligare än det andra."
"Jo, för ett år sedan när vi hade vårt årliga samtal, då sade du att det var receptionen och kontakten med besökare som du tyckte var det allra roligaste."
"Jaså, det minns jag faktiskt inte att jag sagt", sade Berit tvekande. "Och det skulle jag aldrig ha sagt heller om jag vetat att jag skulle bli förvisad till receptionen. Det är ju förnedrande."
Nu börjas det igen, tänkte Marianne. "Men varför säger du att det är förnedrande?" frågade hon och rynkade pannan när hon tittade på Berit. "Det är väl ett lika viktigt arbete som något annat på företaget?"
"Jag har ju haft mycket mer kvalificerade uppgifter. Det känns fruktansvärt förnedrande att inte få fortsätta med det. Kan jag få ett exempel på vad jag har gjort för fel? Varför kan ni inte tala om varför jag inte duger längre?"
Marianne tittade hastigt på chefen och undrade om han skulle svara Berit. De hade diskuterat Berits förtjänster och även hennes brister. De var överens om att i det längsta försöka fokusera på hennes förtjänster och lyfta dem. De ville ge Berit en chans att bli bäst på det hon var bra på och försöka att inte belysa det stora felet som Berit hade, hennes ovilja att ta ansvar. Hon gjorde ett ganska bra jobb, med det hon gjorde. Problemet var att hon aldrig tog ett eget initiativ, aldrig gjorde något utan att någon hade sagt vad hon skulle göra.
Chefen satt tyst och Marianne tog till orda. "Det finns två anledningar till att jag inte har gett exempel på fel som du har gjort. För det första så har jag dåligt minne och kommer ärligt talat inte ihåg på rak arm vilka fel eller konstigheter som du har gjort. Jag har fått rätta till konstigheter i efterhand, men fel gör ju alla och det är inget problem egentligen. Den andra anledningen är att jag inte tycker man ska dra upp gamla misstag igen och börja kasta anklagelser på varandra, det är något jag brukar akta mig noga för. Det är min uppriktiga åsikt att det inte gagnar någon att börja rota i gamla fel. Men om du så väldigt gärna vill veta så får jag väl göra ett undantag och försöka minnas några saker som du har gjort fel."
Efter en kort paus, då ingen annan bröt in fortsatte Marianne: "Fel nummer ett, som jag ser det, är inte det du gör utan det du inte gör. Du hjälper exempelvis inte till att svara i telefon. Du hjälper inte till att gå med posten. Du rättar inte till fel om du hittar något utan lämnar det bara vidare. Du kan inte ta ansvar för handkassan." När hon väl hade börjat rabbla upp Berits fel, så mindes hon plötsligt allt mer av det som irriterat henne den senaste tiden. "Du kan inte ens åka själv på kurser utan måste ha en kompis med dig. Och du har inte svarat på enkäten om arbetssituationen. Beror det på att du är rätt nöjd med din enkla och tillrättalagda tillvaro här på jobbet eller?"
Till slut avbröt chefen. "Din attityd på avdelningen har inte varit den bästa Berit. Jag tror att ditt sätt att inte ta egna initiativ bottnar i okunskap. Det är ett mycket större företag nu än när du började hos oss och du har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det är ingen som vill kasta ut dig, det måste du förstå. Men jag måste tänka på företagets bästa och jag behöver ha in mer kompetens på kontoret. Du kan ju inte begära att du ska få sitta kvar och pyssla med sådant du tycker är roligt, medan de andra får slita hund. Därför har jag fattat beslutet om att du själv ska få ansvara för receptionen. Jag är säker på att du klarar det galant och att du är rätt person för det arbetet. Men du hör fortfarande till avdelningen och det är därför både du och Marianne sitter här. Ni måste kunna samarbeta även om ni inte ska jobba med samma arbetsuppgifter i fortsättningen."
Marianne nickade och tittade på Berit som tycktes krympa inför hennes ögon. Det var som om luften gick ur henne när hon insåg att det inte var lönt att kämpa emot längre. Berit grät och Marianne skämdes över hur hon hade kastat ur sig alla småsaker som hon irriterat sig på. Hade det verkligen inte kunnat göras på ett vänligare och bättre sätt?
Att utmana
Det är inte troligt att hon visste vad hon gav sig in i när hon utmanade mig med sin bortvända blick i fikarummet.
I sjutton månader har jag bitit ihop, slätat över, accepterat, lugnat, förklarat, väntat. Väntat på att mitt arbetssätt ska smitta av sig. Väntat på att hon ska hinna lära sig. Väntat på att hon ska inse att den kamratliga attityden är vida överlägsen den småsnåla, lata och ansvarslösa metod hon har utarbetat för att komma undan arbete och kritik. Med taggarna utåt och hög röst har hon alltid haft undanflykter, förklaringar och ursäkter. Alltid är det någon annan som har sagt eller gjort. Hon har bara gjort det andra har bett henne om.
I sjutton år har fikarummets drottning och tillika sociala högdjur fått styra och ställa, men aldrig behövt tänka själv. Kanske hade hon klarat sjutton år till om hon inte hade missbedömt mig, den till synes veka och bleka. Hon har inte förstått att bakom min toleranta och förstående fasad vilar rättvisans lejoninna. Det räckte med en antydan till offentligt avståndstagande för att väcka odjuret.
Nu är det krig. Jag kommer inte att tveka inför en enda strid nu när kampen är igång. Det ansvarsskygga pratdjuret mot lejoninnan i den ansvarstagande arbetsmyrans skepnad.
Att vara långsint
Kommer aldrig
någonsin
så länge det finns
en enda
lysande stjärna kvar
i universums
evighets oändliga rum
att förlåta
hur du glömde
och underlät
att ge ett besked
lämnade oss
att ensamma leta
i kosmos inre
efter morgonens ljus
Att ha tråkigt
fyra ögon fästade vid
fyrtiotvåtums plasmaskärm
Vem orkar och står ut
vänta på domaren
visselpipans slutsignal
Aldrig gör de mål
alltid en skandal
andra tycks älska det där
Sitter ensam och trött
skriver på vers
somnar väl snart i min vrå
En promenad
Min vanliga promenadrunda är knappt tre kilometer lång. Jag har först stigen längs med berget, där jag passerar en hage och utsikten över hela slätten ligger vidöppen. Sedan in i skogen, kalhygget i sluttningen är inte längre ett hygge utan en tät snårskog. På två ställen korsar djurstigarna min väg men det är väldigt sällan något möte inträffar.
När stigen tar slut väljer jag oftast att gå uppför berget på den gamla skogsvägen. För något år sedan blev den faktiskt uppmärkt som en del av en ny pilgrimsled mellan Gudhem och Varnhem. Uppe vid slutet av backen möter en grusväg som leder fram till en sommarstuga inne i skogen. Men jag går nerför. Passerar en hage där det brukar gå får och beta och bräka. Sedan kommer utsikten tillbaka, nästan hela Hornborgasjöns vattenspegel ligger där nere på slätten. Promenerar jag i skymningen så är skådespelet framför mig obeskrivligt vackert när solens strålar färgar både land och himmel i regnbågens alla färger.
En liten bit på den asfalterade landsvägen måste jag gå innan jag svänger upp mot skogen igen. Stigen upp är igenvuxen och det är både nässlor och kardborrar att vara uppmärksam på. Dessutom kräver marken sin uppmärksamhet, har det regnat är den här delen av promenaden ett sick-sackande för att undvika den värsta leran. Men strax är jag åter uppe vid stigen längs med berget och de sista fem minuterna går jag tillbaka i mina egna fotspår. Jag brukar riva med mig lite klöverblad eller en sälgkvist, för min promenad är inte slut förrän jag har gått ner till kaninhuset och sett till att lilla huskaninen får en liten godbit och en stunds skuttande i trädgården, där jag passar på att dra upp något litet ogräs eller bara njuter av att vara hemma.
En obehaglig känsla
Du står naken i duschen. Det varma vattnet sköljer över dig och skapar en gardin av glittrande droppar framför ansiktet. Vattnet rinner ner över axlarna och tvållödder spolas bort. Blundande vänder du upp ansiktet för att få bort allt schampo ur håret. Det är då, under bråkdelen av en sekund medan ögonlocken stängs, du registrerar skuggan. Med slutna ögon ser du skuggans negativ, en ljus suddig fläck med vaga konturer. - Vad var det? - Du kan inte öppna ögonen och se efter. Vad skulle dina närsynta ögon säga dig om du öppnade ögonen och försökte fixera blicken genom vattengardinen? Förnuftigt står du kvar och sköljer ur resten av schampot.
När håret är tvättat ignorerar du impulsen att vända blicken mot skuggan du har sett. Det är ingen idé. Den var så liten. Du ser ändå inte vad det är. Det kan inte hända något och du vet det. Under huden tycker cellerna annorlunda. Alla nerver har börjat göra sig redo för flykt och det bubblar under skinnet. Dina händer darrar när du vrider vattenkranen motsols för att stänga av flödet.
Nu står valet mellan att ta en handduk och torka sig eller hämta glasögonen och se efter vad det egentligen är som sitter på väggen och hypnotiserar dig. Du bestämmer dig snabbt för att hämta glasögonen och går drypande våt över golvet fram till spegelhyllan och tar dem.
Med ögon som kan se konturer, skarpa klara konturer, upptäcker du den lilla nattfjärilen som sitter och vilar intill vattenröret uppe vid taket. Med en lättnadens suck tar du en handduk och skakar den försiktigt, tittar noggrannt över båda sidorna så att det inte sitter någon svart liten spindel i frottén.
