Stormen
härutanför måndag kväll
Rev och slet och tog i
tog knuten med en smäll
Blåste med ett raseri
som ingen hört förut
Var det berghundens valp
som kom med vind i sin svans
För att bärga en skalp
i skammens svarta dans
Löpte likt bränningars skvalp
trenne varv runt gården
Hårda vindstötar slog
mot vägg och mörka fönster
när kraften plötsligt dog
i dansen utan mönster
Vinddånet från stormen avtog
och skulden ebbar ut.
Att ta emot välgörenhet
Det är på något vis underförstått att det är den bättre som ger. Oavsett om det är en liten gåva eller en livsuppehållande allmosa så finns det en inbyggd känsla av att den som kan avvara har en högre ställning. Mottagarens återgäldningskrav har inpräntats sedan barnsben och en gåva kan aldrig bara tas emot med glädje och tacksamhet när vi väl har förstått det sociala spelet.
Välgörenhet är ett så vackert ord. Att göra väl. Tyvärr kan det nog vara mycket svårt att ta emot välgörenhet. Inte bara för tacksamhetsskulden utan också för den där känslan av att vara underlägsen. Att vara mottagare men inte kunna återgälda, ack så plågsamt. Jag gissar att stoltheten kan vara en svår motståndare att tackla när någon erbjuder sin välgörenhet. Jag tror också att den där stoltheten lätt kan förvrida tacksamhetskänslan till bitterhet över sitt eget öde.
Med blodiga händer
med mina bara händer
bände bort sten
vred av rötter
lyfte bort jord
Blek, torr jord
som inte sett solen
en endaste dag
när du var hos oss
Jag lät mitt blod
färga jorden mörk
ge åt din ande
kraft och styrka
en ny plats
Borde ha lämnat
mina blodiga händer
på botten av graven
att vagga dig jämt
Jag grävde din grav
med mina egna händer
men blir aldrig
fri från skuld
det var ditt liv
Så låt mina tårar
lyfta dig varligt
i den sluss som bär
upp till evighetens rum
Att synas
Jag ser dig stumpan
Jag ser dig vännen
I mitt minne
en blick
ett ljud
ett hopp
Känner ännu
livets vibrerande väl
genom mina
blinda fingrar
Jag ser inte livets kontur
Jag ser bara mörker
och en vag bild av ljuset
du tände på min väg
då för länge länge sedan
Att ha premiärnerver
"Men gjorde de inte det på förra skolan då?"
"Nej eller jo men då fick vi släcka i taket och ha powerpointen på och då syntes man ju inte på samma sätt."
"Lilla gumman, känns det inte lite bra att träna på att stå i ljuset ändå?"
"Jo men jag känner dom ju inte och förresten så får vi kanske inte välja vad vi ska hålla föredrag om". Hon drog ut på ordet föredrag med ett långt och segt ö för att låta sin mamma förstå hur idiotiskt hon tyckte ordet var.
"Det förstår jag att det känns jobbigt, att bli påtvingad ett ämne."
"Tänk om jag får Strindberg - igen?"
"Ja men det vore väl ganska bra," sade hon med en röst som var avsedd att övertyga, "då har du ju allt förberett och kan koncentrera dig på själva föredragandet. Berätta inte att du har gjort det på förra skolan."
"Hmm. Det skulle vara ganska smart." Hon nickade lite för sig själv sedan suckade hon djupt. "Men det hjälper ju ändå inte, jag blir ju inte mindre nervös för det. Alla kommer ju att se på mig när jag står där framme. Det kommer inte att gå."
Något befängt
Nu har katten även råkat ut för en envis och ihållande förkylning och i förra veckan blev tillståndet riktigt dåligt då hon slutade att äta och inte ville ha något alls mer än vatten. När vi kom till djursjukhuset var kissen alldeles uttorkad och hon fick stanna över natt och få näringsdropp.
Det befängda i den här historien är veterinärens agerande. Det är klart jag skulle ha skäll för att jag inte kommit tidigare, hon hade tappat nästan en tredjedel av sin vikt sedan året innan. Men för den skull så måste ju inte veterinären gå på om djurskyddlagen och avlivning av djurskyddskäl och svårbehandlat och ingen idé att behandla så gamla djur. När jag fick hämta hem min kisse dagen efter fick jag träffa en annan veterinär som konstaterade att kissen hämtat sig bra på droppet och att provet på sköldkörtelhormonet skulle ta en vecka att få analyserat. Hon var vänlig och förklarade att det finns behandling men det finns ingen garanti att medicinen hjälper på alla individer.
Lite ledsamt med osäkerheten kom jag hem med den fortfarande sjuka katten. Vi har bjudit kokt kyckling, srömming och rå köttfärs och hon har ätit - inte mycket åt gången men några gånger om dagen har vi fått i henne små portioner. Lyckan var stor när hon ville ha lite grädde igen.
Idag ringde den första veterinären mig angående provsvaret. Det var förhöjda värden av sköldkörtelhormon och hon skulle faxa ett recept till apoteket om jag ville behandla katten. Sedan började hon prata om djurskyddslagen och gamla djur igen och blir det ingen bättring...
I hennes ögon är jag en djurplågare - inte en skamsen och ledsen kattägare som saknade kunskap om hypertyreos. I behandlingen - som hon nu tycks känna sig tvingad att ge min katt - ingår regelbunden uppföljning och hon letade länge i sin almanacka efter en tid när hon kunde ta emot oss för kontrollprovtagning. Synd att hon lade ner så mycket tid på att leta efter en ledig tid, för hon kommer inte att träffa varken mig eller min katt någon mer gång. Jag tänker boka om tiden och be att få en annan veterinär.
Varför denna veterinär pratar så mycket om djurskyddslagen och underförstått att min katt borde avlivas för att slippa lida vet jag inte. Det jag vet är att jag vill ge min katt en chans att bli frisk. Om hon nu "lidit" en tid så är det väl inte anledning att avsluta hennes liv i någon slags retroaktiv gest. Det kanske visar sig att det inte går att behandla och då ska slutet bli värdigt - det lovar jag. Under tiden vi provar behandling vill jag ha en veterinär som i första hand är inställd på att sjukdomstillståndet ska botas och i andra hand inte väjer för att ta upp diskussion om avlivning. Det är fullständigt matteplågeri att börja med dödsdomen och sedan motvilligt försöka behandla.
Att samsas
simmar runt, runt
ett liv utan mål
glaset är så tunt
Två fiskar i en skål
simmar i en ring
glasets enda hål
betyder ingenting
ty fiskar i en skål
kommer aldrig bort
om de varandra tål
känns livet ändå kort
Att göra ett undantag
Marianne satt bredvid Berit, framför chefens överdimensionerade, mörka skrivbord. De satt båda på de anklagades sida, tänkte Marianne, men kände sig inte anklagad. Däremot kände hon stor skuld i det som hände nu. Det var hon som hade tänt stubinen till det fyrverkeri av känslor och anklagelser som exploderat på kontoret ett par dagar innan. Lådan med explosiva pjäser hade hon och chefen packat tillsammans och de hade nog vetat att det skulle smälla ordentligt när det väl var dags att avslöja vad lådan innehöll.
"Vi klagar ju inte på det du har utfört. Du gör ju ditt arbete väldigt noggrannt och ordentligt." Marianne hade sagt samma sak flera gånger och visste att Berit hade hört det och förstått.
"Precis så är det Berit", sade chefen och även han upprepade vad han sagt flera gånger förut. "Det är inte samma företag längre som när du började hos oss. Det krävs ett annat arbetssätt nu. Du får lämna över vissa arbetsuppgifter, inte för att du har arbetat dåligt utan för att vi behöver någon som kan utveckla och förbättra arbetet. Och nu får du ju fokusera på det som du sade att du tyckte var roligast på senaste utvecklingssamtalet."
Berit tittade på Marianne och sedan på chefen. "Jag har inte sagt att jag tycker att det ena är roligare än det andra."
"Jo, för ett år sedan när vi hade vårt årliga samtal, då sade du att det var receptionen och kontakten med besökare som du tyckte var det allra roligaste."
"Jaså, det minns jag faktiskt inte att jag sagt", sade Berit tvekande. "Och det skulle jag aldrig ha sagt heller om jag vetat att jag skulle bli förvisad till receptionen. Det är ju förnedrande."
Nu börjas det igen, tänkte Marianne. "Men varför säger du att det är förnedrande?" frågade hon och rynkade pannan när hon tittade på Berit. "Det är väl ett lika viktigt arbete som något annat på företaget?"
"Jag har ju haft mycket mer kvalificerade uppgifter. Det känns fruktansvärt förnedrande att inte få fortsätta med det. Kan jag få ett exempel på vad jag har gjort för fel? Varför kan ni inte tala om varför jag inte duger längre?"
Marianne tittade hastigt på chefen och undrade om han skulle svara Berit. De hade diskuterat Berits förtjänster och även hennes brister. De var överens om att i det längsta försöka fokusera på hennes förtjänster och lyfta dem. De ville ge Berit en chans att bli bäst på det hon var bra på och försöka att inte belysa det stora felet som Berit hade, hennes ovilja att ta ansvar. Hon gjorde ett ganska bra jobb, med det hon gjorde. Problemet var att hon aldrig tog ett eget initiativ, aldrig gjorde något utan att någon hade sagt vad hon skulle göra.
Chefen satt tyst och Marianne tog till orda. "Det finns två anledningar till att jag inte har gett exempel på fel som du har gjort. För det första så har jag dåligt minne och kommer ärligt talat inte ihåg på rak arm vilka fel eller konstigheter som du har gjort. Jag har fått rätta till konstigheter i efterhand, men fel gör ju alla och det är inget problem egentligen. Den andra anledningen är att jag inte tycker man ska dra upp gamla misstag igen och börja kasta anklagelser på varandra, det är något jag brukar akta mig noga för. Det är min uppriktiga åsikt att det inte gagnar någon att börja rota i gamla fel. Men om du så väldigt gärna vill veta så får jag väl göra ett undantag och försöka minnas några saker som du har gjort fel."
Efter en kort paus, då ingen annan bröt in fortsatte Marianne: "Fel nummer ett, som jag ser det, är inte det du gör utan det du inte gör. Du hjälper exempelvis inte till att svara i telefon. Du hjälper inte till att gå med posten. Du rättar inte till fel om du hittar något utan lämnar det bara vidare. Du kan inte ta ansvar för handkassan." När hon väl hade börjat rabbla upp Berits fel, så mindes hon plötsligt allt mer av det som irriterat henne den senaste tiden. "Du kan inte ens åka själv på kurser utan måste ha en kompis med dig. Och du har inte svarat på enkäten om arbetssituationen. Beror det på att du är rätt nöjd med din enkla och tillrättalagda tillvaro här på jobbet eller?"
Till slut avbröt chefen. "Din attityd på avdelningen har inte varit den bästa Berit. Jag tror att ditt sätt att inte ta egna initiativ bottnar i okunskap. Det är ett mycket större företag nu än när du började hos oss och du har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det är ingen som vill kasta ut dig, det måste du förstå. Men jag måste tänka på företagets bästa och jag behöver ha in mer kompetens på kontoret. Du kan ju inte begära att du ska få sitta kvar och pyssla med sådant du tycker är roligt, medan de andra får slita hund. Därför har jag fattat beslutet om att du själv ska få ansvara för receptionen. Jag är säker på att du klarar det galant och att du är rätt person för det arbetet. Men du hör fortfarande till avdelningen och det är därför både du och Marianne sitter här. Ni måste kunna samarbeta även om ni inte ska jobba med samma arbetsuppgifter i fortsättningen."
Marianne nickade och tittade på Berit som tycktes krympa inför hennes ögon. Det var som om luften gick ur henne när hon insåg att det inte var lönt att kämpa emot längre. Berit grät och Marianne skämdes över hur hon hade kastat ur sig alla småsaker som hon irriterat sig på. Hade det verkligen inte kunnat göras på ett vänligare och bättre sätt?
Att utmana
Det är inte troligt att hon visste vad hon gav sig in i när hon utmanade mig med sin bortvända blick i fikarummet.
I sjutton månader har jag bitit ihop, slätat över, accepterat, lugnat, förklarat, väntat. Väntat på att mitt arbetssätt ska smitta av sig. Väntat på att hon ska hinna lära sig. Väntat på att hon ska inse att den kamratliga attityden är vida överlägsen den småsnåla, lata och ansvarslösa metod hon har utarbetat för att komma undan arbete och kritik. Med taggarna utåt och hög röst har hon alltid haft undanflykter, förklaringar och ursäkter. Alltid är det någon annan som har sagt eller gjort. Hon har bara gjort det andra har bett henne om.
I sjutton år har fikarummets drottning och tillika sociala högdjur fått styra och ställa, men aldrig behövt tänka själv. Kanske hade hon klarat sjutton år till om hon inte hade missbedömt mig, den till synes veka och bleka. Hon har inte förstått att bakom min toleranta och förstående fasad vilar rättvisans lejoninna. Det räckte med en antydan till offentligt avståndstagande för att väcka odjuret.
Nu är det krig. Jag kommer inte att tveka inför en enda strid nu när kampen är igång. Det ansvarsskygga pratdjuret mot lejoninnan i den ansvarstagande arbetsmyrans skepnad.
Att vara långsint
Kommer aldrig
någonsin
så länge det finns
en enda
lysande stjärna kvar
i universums
evighets oändliga rum
att förlåta
hur du glömde
och underlät
att ge ett besked
lämnade oss
att ensamma leta
i kosmos inre
efter morgonens ljus
Att ha tråkigt
fyra ögon fästade vid
fyrtiotvåtums plasmaskärm
Vem orkar och står ut
vänta på domaren
visselpipans slutsignal
Aldrig gör de mål
alltid en skandal
andra tycks älska det där
Sitter ensam och trött
skriver på vers
somnar väl snart i min vrå
En promenad
Min vanliga promenadrunda är knappt tre kilometer lång. Jag har först stigen längs med berget, där jag passerar en hage och utsikten över hela slätten ligger vidöppen. Sedan in i skogen, kalhygget i sluttningen är inte längre ett hygge utan en tät snårskog. På två ställen korsar djurstigarna min väg men det är väldigt sällan något möte inträffar.
När stigen tar slut väljer jag oftast att gå uppför berget på den gamla skogsvägen. För något år sedan blev den faktiskt uppmärkt som en del av en ny pilgrimsled mellan Gudhem och Varnhem. Uppe vid slutet av backen möter en grusväg som leder fram till en sommarstuga inne i skogen. Men jag går nerför. Passerar en hage där det brukar gå får och beta och bräka. Sedan kommer utsikten tillbaka, nästan hela Hornborgasjöns vattenspegel ligger där nere på slätten. Promenerar jag i skymningen så är skådespelet framför mig obeskrivligt vackert när solens strålar färgar både land och himmel i regnbågens alla färger.
En liten bit på den asfalterade landsvägen måste jag gå innan jag svänger upp mot skogen igen. Stigen upp är igenvuxen och det är både nässlor och kardborrar att vara uppmärksam på. Dessutom kräver marken sin uppmärksamhet, har det regnat är den här delen av promenaden ett sick-sackande för att undvika den värsta leran. Men strax är jag åter uppe vid stigen längs med berget och de sista fem minuterna går jag tillbaka i mina egna fotspår. Jag brukar riva med mig lite klöverblad eller en sälgkvist, för min promenad är inte slut förrän jag har gått ner till kaninhuset och sett till att lilla huskaninen får en liten godbit och en stunds skuttande i trädgården, där jag passar på att dra upp något litet ogräs eller bara njuter av att vara hemma.
En obehaglig känsla
Du står naken i duschen. Det varma vattnet sköljer över dig och skapar en gardin av glittrande droppar framför ansiktet. Vattnet rinner ner över axlarna och tvållödder spolas bort. Blundande vänder du upp ansiktet för att få bort allt schampo ur håret. Det är då, under bråkdelen av en sekund medan ögonlocken stängs, du registrerar skuggan. Med slutna ögon ser du skuggans negativ, en ljus suddig fläck med vaga konturer. - Vad var det? - Du kan inte öppna ögonen och se efter. Vad skulle dina närsynta ögon säga dig om du öppnade ögonen och försökte fixera blicken genom vattengardinen? Förnuftigt står du kvar och sköljer ur resten av schampot.
När håret är tvättat ignorerar du impulsen att vända blicken mot skuggan du har sett. Det är ingen idé. Den var så liten. Du ser ändå inte vad det är. Det kan inte hända något och du vet det. Under huden tycker cellerna annorlunda. Alla nerver har börjat göra sig redo för flykt och det bubblar under skinnet. Dina händer darrar när du vrider vattenkranen motsols för att stänga av flödet.
Nu står valet mellan att ta en handduk och torka sig eller hämta glasögonen och se efter vad det egentligen är som sitter på väggen och hypnotiserar dig. Du bestämmer dig snabbt för att hämta glasögonen och går drypande våt över golvet fram till spegelhyllan och tar dem.
Med ögon som kan se konturer, skarpa klara konturer, upptäcker du den lilla nattfjärilen som sitter och vilar intill vattenröret uppe vid taket. Med en lättnadens suck tar du en handduk och skakar den försiktigt, tittar noggrannt över båda sidorna så att det inte sitter någon svart liten spindel i frottén.
Något tungt
den rödhudade varelsen
väntar och bidar sin tid
En krok på sternum
är utsedd och inredd
till väntplats och mothåll
Där sitter han och visslar
så föraktfullt och jämt
låter sin närvaro märkas
Han tar plötsligt spjärn
med benen och armar
trycker så hårt han kan
Där sitter han och pressar
av all helvetets kraft
det går inte längre att andas
Ett hjärta är dött
muskler som krampar
luften når bara carina
Där sitter han och skrattar
den behornade avunden
tror att han ska vinna till slut
Att rensa ur garderoben
trasiga plagg.
Borde lämna bort
för smått.
Ska sortera bort
noppiga jumprar.
Måste rensa ut
kläder från 80-talet
men kan inte skiljas
från en vit svepande skjorta
som gömde den grav
jag ännu bär med mig.
Något långsamt
Arbetstempot vid motorvägsbygget på 49:an.
Den enda satsen skulle räcka för att färdigställa dagens skrivpuff som uppmanade att skriva om något långsamt. För att fylla ut inlägget lite kan jag ju berätta att detta motorvägsbygge nu har pågått i över ett år. Under den tiden har all trafik fått ledas om på kortare och längre förbifarter. Hastigheten har sänkts från tidigare 90 till växlande 50- och 70-sträckor, men genomsnittshastigheten måste vara lägre ändå för när man ska köra över gupp, grusgropar, göra 90-graderssvängar och köra efter arbetsmaskiner så måste hastigheten sänkas ännu mer.
Det blir väl bra när det blir klart? Ja, om det blir klart? Till hösten ska det vara färdigt enligt skyltningen. Jag undrar jag om de vet vilken höst det handlar om.
Men det blir väl skönt när det blir klart? Ja, men dyrt. För trots att motorvägen ska gå på samma sträckning som vägen går förut, så kommer det innebära 2 km längre väg till jobbet för mig - enkel resa. De har nämligen stängt av genvägen som jag körde förut. För mig kommer det att kosta bränsle och slitage för 8 extra mil i månaden, dessutom mer bränsleåtgång då det blir motorväg och man förväntas brassa på i 110 de fantastiskt långa 8 kilometrarna det handlar om.
Ett och ett halvt år för åtta kilometer. Det är långsamt.
De har kommit lite längre idag.
