Skrivet i leran

Nej, nu var måttet rågat. Inte bara rågat, nu rann sinnet över. Inte en enda gång till. Aldrig att hon tänkte tillåta detta att hända igen. Det fick vara slut på slarvet. Slarvet och hänsynslösheten. Hela baksätet var fullt av långa, tjocka vita strån. Och lukten! Det luktade dynga i hela bilen. Vad hade de gjort? Man kunde tro att de hade kört gödsel i kofferten, så illa luktade det när hon öppnade dörren för att kliva in i bilen. Hon var inte säker på hur mycket av stanken som skulle följa med hennes dräkt in på kontoret och hon förstod att hästhåren i baksätet nog skulle virvla runt och fastna på kjolen även om hon inte satt direkt i eländet.

Hon letade fram telefonen i handväskan och tryckte hastigt in senast slagna nummer. "Jag förbjuder dig att använda min bil när du kör barnen till ridningen!" skrek hon så fort hon hörde att det svarade i den andra telefonen. "Jag kan ju för sjutton inte göra affärer med hästhår på kjolen och dynglukt i håret, det fattar du väl? Du kunde ju åtminstone ha berättat igår hur bilen såg ut!"

"Förlåt och förlåt, det hjälper ju inte att du säger förlåt i telefon, det blir jag inte mer presentabel av." Hon klickade sin man och lämnade bildörren öppen att vädra medan hon gick in för att hämta en filt att täcka över baksätets lösa hästhår med och på det viset försöka undvika en alltför stor katastrof.

Inne i huset letade hon också fram extranyckeln ur kökslådan och lade den i sin handväska. Ingen skulle köra hennes bil utan hennes vetskap i fortsättningen, det skulle hon se till. Innan hon lämnade huset igen tog hon en sväng in i badrummet och slängde ner både hårspray och deodorant i handväskan.