Skrivet i leran

Liksom Martin Luther King har jag en dröm. Jag drömmer om att mänskligheten en dag ska vakna upp och förstå att jordens resurser måste fördelas på ett bättre sätt. 

Det vatten och den mat som finns räcker till alla och om vi bara kunde lösa det logistiska problemet skulle ingen behöva svälta eller bli sjuk av dåligt dricksvatten. Jag är säker på att det rent tekniskt skulle gå att lösa distributionsproblemet väldigt enkelt om bara viljan fanns hos de som har makten i världen. Den som tvivlar på att det går att skicka mat runt jordklotet från en tillverkningsort till en konsumtionsplats kan ju fundera på hur bananerna kommer till Sverige, eller ris, eller tonfisk, eller färskpressad apelsinjuice.

Är det girighet som får en liten del av jordens befolkning att roffa åt sig merparten av alla resurser? Jag undrar ibland om det inte är någon darwinistisk överlevnadsinstinkt som gör att den människa som har möjlighet att ta maten eller makten gör det. Är det så, måste förnuftet övertala ryggmärgsreflexen att det i längden är bättre att fredligt fördela resurserna än att bråka om dem. Kanske är det resultatet av kampen mellan hjärna och ryggmärg som till slut kommer att avgöra om vi kommer att fördela rikedomar på ett rättvisare sätt i framtiden.

I min dröm ser jag inte en rättvis värld, men i alla fall en fredlig värld.

Dagens skrivpuff ger uppmaningen att skriva om de tre vanligaste frågorna du brukar få om din livsstil. Det slår mig att jag aldrig brukar få några frågor om min livsstil. Mitt sätt att leva är så odramatiskt att det inte väcker några frågor. Däremot får jag emellanåt frågor som man kanske kan påstå är ställda på grund av min livsstil, ett enkelt leverne på landet.

"Har ni bott där länge?" är väl den i särklass vanligaste frågan jag får när jag berättar var jag bor. 
"Har du någon anknytning till bygden?" blir så gott som alltid nästa fråga.
"Där trivs ni väl?" brukar frågestunden retoriskt avslutas.

Många i trakten har hela släkten inom gång- eller cykelavstånd och det finns ett antal kusingiftemål i gårdarna, så frågan om anknytningar är inte obefogad. Att vara inflyttad och sakna släktband i trakten innebär att man anses som något av en utböling i åtminstone en generation. Men bygdens folk är vänliga och välkomnar även utbölingar att delta i gemensamma aktiviteter, så det är inte något problem. Utom i ett avseende, informationen förväntas gå från mun till mun. Har du inte släktingar som vet hur det "alltid har varit" så kan det bli missförstånd.

Det är till exempel inte lätt att förstå att luciafirandet alltid har varit klockan sju på morgonen i kyrkan, om man inte har varit med någon gång tidigare. Bygdens invånare ska dock ges det erkännandet att de blir lätt generade över att de ibland glömmer berätta sådana för dem självklara saker. 


Här i skuggan av skogen odlar jag min livsstil. Det enkla och sköna.

En slänt full av röda bär
det har jag faktiskt där
en odling full av smultron
jag ser den härifrån

En backe fylld av smak
med fruktträden som tak
en grönskande oas
där allt tillvaratas

En yta täckt av lycka
vad annat kan man tycka
än att livet är på topp
när man plockar i en kopp

Branta backar, både uppför och nerför, var härliga utmaningar och han njöt när han fick använda varje muskel i sin kropp för att bemästra cykeln. Slingrande stigar och steniga passager, inget hindrade honom. Med kraft tog han sig upp för stigarna, med precision valde han rätt väg förbi rötter och stenar, i halsbrytande fart kastade han sig ut för branter och nerför sluttningar.

Det hände att han tyckte sig sitta på ryggen av en fågel i stunder när han fick riktigt flow. Cykeln gick av sig själv, han bara styrde. Snabba vändningar, stillastående balansakter i riktigt svåra passager, glidande manövrar för att undvika nedhängande grenar eller för att passera i hårnålssvängar, han var så fokuserad på sitt lopp att gränsen mellan hans kropp och cykeln raderades ut. Då var det inte svårare att balasera på bakhjulet än att stå på ett ben.

När han hade hinder att passera och utmaningar att övervinna, ville han och cykeln samma sak. Det var annorlunda när han lämnade de steniga backarna och försökte träna balans på en asfalterad vägsträcka utan rötter och hålor, då fick cykeln en egen vilja som alls inte stämde överens med hans egen.

Rosorna skulle flyttas. Det går bra bara man gräver djupt, hade någon sagt. Det var svårt att gräva i den hårda lerjorden och rosornas rötter växte verkligen djupt. De hade stått på samma plats i 12 år och varje höst hade kompost och löv lagts som täckning mot de taggiga stammarna och på så vis hade jordlagret ökat och ökat för varje år.

Hon var rädd att skada rötterna när hon högg och trampade ner spadens blad med hela sin tyngd. Till slut gick hon efter den gamla grepen i stället. Med de glesa tänderna var det lättare att luckra jorden och hon trodde att hon kanske skulle kunna lirka upp rosenrötterna. Lirka i lerjord var lättare tänkt än utfört och det blev en brottningsmatch även med grepen. Efter att ha grävt nära en halvmeter djupt i en halvcirkel runt den första rosen började hon bända.

Försiktigt bände hon med grepen och flyttade den runt så att roten skulle lossna runt om. Hon hade bänt ett helt varv och kände med sina handskbeklädda händer om rosenbusken gick att dra upp. Naturligtvis satt den fortfarande fast i leran. Det krävdes visst lite mera kraft. Hon höjde grepen och siktade så nära rosens pålrot hon vågade, sköt ner taggarna i jorden och pressade grepen för att komma ännu djupare och började sedan trycka grepskaftet bakåt för att få en hävstångseffekt.

Rosen ville inte släppa taget om den jord som närt den under alla år. Det behövdes ännu mera kraft. Nu hade hon lirkat och puttat så länge att hon hade gett upp avsikten att vara försiktig. Nu skulle den upp, om den så skulle bli förstörd. Hon tryckte ner grepen på andra sidan rosbusken och stampade på den för att komma djupt under och så bände hon igen. Hon pressade skaftet så hårt hon kunde och kände hur roten började ge vika när grepens skaft gick av.

Det vassa avbrutna skaftet slog upp och rispade kinden bara en centimeter från hennes öga. Hur är det man brukar säga; det var nära ögat. Utan grep och med ett stort skrapsår på kinden gav hon upp. Hon hade velat flytta hela planteringen, men rosorna hade inte velat bli flyttade. Det förstod hon till slut.

Klättra högt och balansera över bråddjup
ingen konst för den som äger spatial intelligens
men dumdristigt för oss alla andra

Gå ut i krig och och skövla och förstöra
lätt att följa gruppens tryck och givna order
då krävs det mod att våga stå emot

Våga prata och stå upp för det man tror
enkelt i en vänskaplig miljö hos de bekanta 
nästan omöjligt bland främmande och arga

Stå ensam kvar och utan vän i livet
med förväntan om att hålla nacken böjd
så starkt att då stå kvar med blicken höjd