Skrivet i leran

Branta backar, både uppför och nerför, var härliga utmaningar och han njöt när han fick använda varje muskel i sin kropp för att bemästra cykeln. Slingrande stigar och steniga passager, inget hindrade honom. Med kraft tog han sig upp för stigarna, med precision valde han rätt väg förbi rötter och stenar, i halsbrytande fart kastade han sig ut för branter och nerför sluttningar.

Det hände att han tyckte sig sitta på ryggen av en fågel i stunder när han fick riktigt flow. Cykeln gick av sig själv, han bara styrde. Snabba vändningar, stillastående balansakter i riktigt svåra passager, glidande manövrar för att undvika nedhängande grenar eller för att passera i hårnålssvängar, han var så fokuserad på sitt lopp att gränsen mellan hans kropp och cykeln raderades ut. Då var det inte svårare att balasera på bakhjulet än att stå på ett ben.

När han hade hinder att passera och utmaningar att övervinna, ville han och cykeln samma sak. Det var annorlunda när han lämnade de steniga backarna och försökte träna balans på en asfalterad vägsträcka utan rötter och hålor, då fick cykeln en egen vilja som alls inte stämde överens med hans egen.