Skrivet i leran

Liksom Martin Luther King har jag en dröm. Jag drömmer om att mänskligheten en dag ska vakna upp och förstå att jordens resurser måste fördelas på ett bättre sätt. 

Det vatten och den mat som finns räcker till alla och om vi bara kunde lösa det logistiska problemet skulle ingen behöva svälta eller bli sjuk av dåligt dricksvatten. Jag är säker på att det rent tekniskt skulle gå att lösa distributionsproblemet väldigt enkelt om bara viljan fanns hos de som har makten i världen. Den som tvivlar på att det går att skicka mat runt jordklotet från en tillverkningsort till en konsumtionsplats kan ju fundera på hur bananerna kommer till Sverige, eller ris, eller tonfisk, eller färskpressad apelsinjuice.

Är det girighet som får en liten del av jordens befolkning att roffa åt sig merparten av alla resurser? Jag undrar ibland om det inte är någon darwinistisk överlevnadsinstinkt som gör att den människa som har möjlighet att ta maten eller makten gör det. Är det så, måste förnuftet övertala ryggmärgsreflexen att det i längden är bättre att fredligt fördela resurserna än att bråka om dem. Kanske är det resultatet av kampen mellan hjärna och ryggmärg som till slut kommer att avgöra om vi kommer att fördela rikedomar på ett rättvisare sätt i framtiden.

I min dröm ser jag inte en rättvis värld, men i alla fall en fredlig värld.