Skrivet i leran

"Faans helvetes djävla skit", tänkte Marianne och slängde in handväskan i baksätet på bilen. Den studsade mot ryggstädet så att nyckelknippan och ett läppstift for ur och försvann ner på golvet medan plånboken blev liggande i glipan mellan sätet och passagerardörren. Ytterligare några småsaker låg på sätet och hånade henne, då åsynen av dem krävde att hon städade upp innan hon for iväg. Hon förbannade sin svaghet att inte våga konfrontera de andra och satte sig snabbt ner i förarsätet, med ryggen åt baksätets oreda.

Hon satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Bilen ryckte till och dog igen. "Helvetes apskit", svordomarna dansade runt i munhålan när hon förstod att hon glömt koppla ur innan hon startade bilen. Hon gjorde ett nytt försök och då startade bilen som den skulle. Hon kunde lägga i backen och lämna parkeringsrutan. "Tänk om det hade stått någon i rutan framför", Mariannes tankar svindlade när hon insåg vad hennes misstag vid starten hade kunnat få för konsekvenser.

Det var lite ironiskt att det var hon, ofelbara Marianne, som hade varit på väg att krocka på parkeringsplatsen utanför fabriken. På lagret var det alltid hon som tillfrågades i allt. De förväntade sig att hon redde ut och klarade av alla uppgitfer. Idag hade hon återigen försökt att säga att hon inte fixade allt ensam. "Vi är tre stycken men det är bara jag som blir ombedd att förklara lagerdiffar. Varför kan du inte gå till någon av de andra?" hade hon frågat sin chef. Han hade svarat med den där tysta, lite förtroliga tonen att det var ju så att de andra två kunde ju inte datorn.

"Nej", tänkte Marianne, "de kunde inte datorer, men de kunde göra fel. Som hon sedan fick reda ut!" Idag hade hon fått en utskällning av arbetsledaren på trean, för att de fått fel grejor igen. Det var inte hon som hade gjort i ordning lådan, hon hade bara lämnat ut den och sedan fått utskällningen. Därefter hade chefen kommit och bett om förklaring till varför det hade blivit fel. Hon skulle svara. Hon skulle göra utredningen och förklara varför hennes arbetskamrater hade gjort fel. "De är faan inga arbetskamrater", sade Marianne högt för sig själv. Hon tänkte vidare, "man kan möjligtvis kalla dem kollegor, det är neutralt och bra." Men det neutrala kändes för bra och hon väste till bilkön hon hade framför sig, "lata skitstövlar, det är vad de är".

"Dumma, lata djävla skitstövlar, som ingenting vill lära sig." Det var uppenbart för henne nu, att de två personer hon jobbade tillsammans med på lagret inte ville lära sig datorn. För den som kunde datorn, fick ta större ansvar och förklara alla underliga leveranser och diffar som uppstod.

Strax var hon hemma och svängde in på den lilla parkeringen bakom hyreshuset. Hennes förhyrda plats var upptagen. Vad skulle hon göra för att grannen skulle begripa att det var hennes plats? Hur skulle hon uttrycka sig för att få den grå bilens ägare att sluta använda hennes ruta? Hon hade tappat räkning på alla gånger hon försökt att diplomatiskt påpeka att hon faktiskt betalade för att få stå på just den platsen.