En katt

Får jag presentera min vän Ester. Vi möttes första gången för snart två decennier sedan. En liten, kubnosad, svart katt med gulgröna ögon, lekte hela kvällen med mina fingrar och tår. Rädd för att hon mist sin mamma, sov hon sedan vid min hals den första natten. Hopkrupen till en boll vilade hon i skålen ovanför nyckelbenet, alldeles tyst, bara lätta snusande andetag i soffhörnan där vi låg.

Ester kunde inte spinna, hon försökte men det som hördes var ett torrt, ojämnt hackande knaster. Det var ett lustigt ljud som gav henne smeknamnet Knaster-Aster, vilket hon emellanåt fortfarande blir tilltalad med, även om hon senare lärde sig spinnandets konst. Kanske var det när hon fick sina ungar som hon verkligen kom underfund med hur membranen skulle sättas i svängning för att åstadkomma det där lugnande, hemtrevliga kurret.

Det var en elegant stålgrå katt som lurade ut våran Ester på våkanten, innan hon ens hade fyllt ett år. Han ska dock ha det erkännandet att han följde henne hem efter deras gemensamma äventyr i skogen. Länge satt de och trånade på var sin sida om fönsterrutan då jag vägrade att släppa ut min lilla, oskyldiga Ester igen.

Ett par månader efter äventyret i skogen kättlade hon i soffhörnan där vi hade sovit den första natten. Tre små barn fick hon: Misse, Saba och Maja. Lilla Gap-Maja var inte tyst som kattungar bör. Det tog ett helt dygn innan jag förstod vad det var för fel på Maja. Hon kunde inte dia.

Om Esters ungar var frukten av tillfälligheter och olyckliga omständigheter så var mitt eget barn resultatet av noggrann planering och omsorg. Inget hade lämnats åt slumpen när det gällde mitt A-barn. Mitt barn skulle ha alla förutsättningar som jag kunde ge, för att födas frisk, utvecklas och hitta sin plats i livet. Det tänkte jag ofta på när jag satt och matade lilla Maja med pipett. Varannan timme på dagen och var tredje på natten blandade jag välling och bjöd kattungen som blint litade på att jag gav henne de mättande dropparna.

Jag tänkte också på hur grym naturen är som inte kunde hjälpa det lilla livet. Jag var stolt över att vara människa då jag funderade över livet som växte i min egen mage. Ingen skulle låta barnet svälta om det var handikappat eller om jag inte överlevde och kunde ta hand om det efter födseln. Lika säkert som jag satt, natt in och natt ut, och matade Esters avkomma, lika säkert skulle jag ta hand om mitt eget barn oavsett om det var friskt, sjukt eller handikappat. Nätterna med Maja stärkte min övertygelse om moderskärleken som övervinner allt. Jag såg hur Ester tog hand om alla sina små och förstod att där fanns också moderkärlek i överflöd.

Min mage växte i lugn och stadig takt. Livet inom mig var av det sällsamma och försynta slaget, inga hårda sparkar eller oroliga vändningar. Livet runt omkring var fullt av upptåg och glädje. Det var katter högt och lågt och överallt, i soffor och i gardiner, i garderober och under sängar. Ester som ju tvingades mogna tidigt genom moderskapet, såg lugnt på då yrbollarna for fram och tillbaka. Trots att ungarna sedan länge åt på egen hand, lät hon dem dia och sova intill sig.

På kvällarna låg min vän ofta högt uppe på toppen av min mage och spann. Ibland samlades hela kattfamiljen runt min stora, runda mage och vi väntade tillsammans på nästa mirakel att ske.

Det var Ester och hennes ungar som visade mig att skrattet aldrig försvinner. Ibland göms det i mörker eller skyms av dimma, men glädjen finns alltid där om du är redo och har mod att ta emot den. Misse och Saba lockade alltid fram skrattet i vårat hus. Jag föreställde mig hur Maja och min pojke satt på varsin molnkant och tittade ner, ropade med röster som regnet förde med sig, att det är okej att skratta. 

Utan min vän Ester, energin i ungarnas alla upptåg och skratten hade jag kanske gått under. Varje dag blev jag påmind av någon liten varelse om livets alla små glädjeämnen. Det där som vi annars alltid tar för givet: en solstråle som leker på en vägg, en boll som studsar, en fågel som sjunger på en kvist, en fjäril som slår ut sina vingar, svalkan i ett sommarregn, värmen i solen som kommer efteråt eller bara känslan då någon väntar på dig när du kommer hem.

Vi har haft ett trivsamt liv tillsammans. Vinterkvällar tillbringar vi framför brasan. Vårmorgnar vaknar vi tidigt och ser på allt nytt som vaknar till liv. Sommardagar spankulerar vi i trädgården, gräver lite här och kikar lite där. På hösten njuter vi av färgerna och styrkan i de stormar som drar förbi. Jag vill gärna tro att Ester är lika nöjd som jag är med vår tid tillsammans. Hon har aldrig varit inlåst och efter den där natten tillsammans med den stålgrå herren har hon troget stannat vid det hem där jag har erbjudit mat och tak över huvudet. Nu ligger hon i sin fåtölj och spinner så lent. Kanske drömmer hon om att möta sina barn igen.

Kommentarer
Postat av: marmoria

Oj. Det var mycket fint och välskrivet; den stora, stora sorgen som en plötslig skugga som dock inte föste undan värmen.

2009-08-12 @ 19:19:44
URL: http://marmoria.blogspot.com
Postat av: Fröken Johansson

Jag gillar hur du byggt upp den här texten och hur din graviditet och kattens vävs ihop i texten. Texten är mycket kärleksfull, även om jag i din text förstår att det även handlar om din sorg i livet. Någon nära mig går igenom det just nu. Hur stöttar man? Känner mig så otillräcklig...

Postat av: Fröken Johansson

Tack snälla Charlotta för dina råd och tips! Jag kan endast relatera till dina ord via mina erfarenheter under neonataltiden för min dotter när allt var ovisst. Det var en upplevelse som verligen tvingade oss i "medveten närvaro" eller vad man ska kalla det. Leva här och nu och inte fundera på framtiden för den var oviss. Ta dagen som den kommer. Jag känner precis som du skrev...jag kan aldrig säga att jag vet vad hon känner för det vet jag inte. Hon lever bara den mardröm jag bävade under neonataltiden och jag vet inte hur det hade varit om så hade skett. Jag ska lyssna. Jag kan även ta att hon inte vill prata. Jag ska hålla ut...precis som du skrev...när folk tror att sorgen är över. Tack snälla Charlotta för ditt svar. I am heartbroken i det här, kan inte ens föreställa mig vad du och dina nära samt min väninna och hennes nära fått gå igenom. Kram till dig!

Postat av: Fröken Johansson

Det ska inte vara något "bara" såklart där vi "Hon lever bara den mardröm"...Jag hade svårt för att skriva ner mina känslor just nu och redigerade texten några gånger så bara fanns nog kvar i något annat sammanhang där........ser hemskt ut. Sorry att jag missade det!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0