Att spela flera roller

På måndag morgon, efter att ha böjt och härdat ögonfransar, tvättat foundation från fingrarna och med fuktiga händer kramat fram de korrekt rufsiga lockarna i frisyren, klär hon sig i dräkt. En byxa eller kjol med matchande kavaj formar henne till den kalkylerande och beräknande kvinna hon förväntas vara när uppehället ska tjänas in. Siffra efter siffra i kolumner lika strikta som kritstrecken på hennes kavaj, inget utrymme finns för en decimal för mycket eller för lite.

När eftermiddagen kommer har kjolens baksida skrynklats efter långa sittande pass, men hon slätar så gott hon kan ut vecken genom att dra handflatorna från länderna ända ner till knävecken. Kavajen tar hon av och hänger upp på en galge innan hon sätter sig i bilen för att hämta sina barn på dagis iklädd en varm, mörkblå lumberjacka.

"Mamma, mamma!" hörs ropen innan hon hunnit upptäcka vilken av bävernylonoverallerna som gömmer hennes egen son. När hon sedan får ögonkontakt känner hon lättnaden. Det är som om det är först nu kavajen verkligen har tagits av hennes axlar. Hon låter leendet öppna sig och skrattar högt med sitt yngsta barn och lyfter upp honom i famnen. När dottern kommer gående tar hon henne i handen och de tackar personalen för dagen som varit. Hon gläds åt den trevliga stämning som skapats och upprätthålls i hennes barns förskola och vet att det inte är alla mödrar som har förmånen att kunna känna sig fullständigt lugna och trygga när de lämnar sina barn.

Hemma lyssnar barnen på henne och lyder efter humör. Vissa dagar går allt som på räls medan andra är ett kaos och då undrar hon vad hon gör för fel. Alla handböcker och föräldrakurser har lärt henne hur hon ska agera för att ledsaga barnen på den väg mot vuxenvärlden som är deras uppgift. Hon vet att hålla sitt humör i schack, lika självklart som att hon inte tappar humöret på arbetet, bestämmer hon över sin ilska inom hemmets väggar. Hur hårt hennes  barn än provocerar henne, visar hon ändå aldrig den oresonliga vrede som drabbar henne när hon inte lyckats styra sin familj som hon vill.

Så kommer julafton och släkten samlas. Grupperingarna är lika för varje år och hon drar sig tillbaka och väljer att tyst studera de personer som finns i det rum hon befinner sig. Hon blir den konstiga, tigande svägerskan som bara svarar på tilltal. De tänker kanske att hon aldrig hämtade sig från chocken att mista sitt första barn och glömmer att hon inte talade oftare innan olyckan skedde. Förmodligen tänker de inte alls på varför hon sitter tyst utan accepterar den vanliga rollfördelningen i släktmiddagens föreställning.

När kvällen slutligen motar de gästande på dörren och barnen somnar utmattade långt tidigare än vanligt, kastar hon av sig den tvångströja hon burit under dagen. Hon släpper tysthetens spännen och när trycket lättar kommer tårarna. Hon gråter för att hon inte förmår bli en av dem, att hon inte bemästrar den pjäs som storfamiljen spelar. Hade hon kunnat skulle hon tagit initiativet och ändrat hela scenariot. Trots alla år då hon betraktat och ingående studerat sina släktingars julfirande har hon aldrig förstått vad de håller på med. Varje år upprepar sig samma mönster, samma dialoger och samma konflikter. Vad håller de på med? Varför håller de fortfarande efter tio år på med samma spel och manuskript? Hon gråter för att hon inte förstår.

Till slut stannar sinnesrörelsen och hon drar en djup suck. Det är konstigt, tänker hon, de få gånger hon verkligen känner att hon är sig själv och inte något som förväntas av henne, då gråter hon.

Kommentarer
Postat av: Ethel

Känner igen situationen, mycket bra skrivet! Lite av samma tanke som min text om roll i gruppen.



Tack för kommentaren. Tror som du att platsen i gruppen inte går att ändra, enda lösningen att hitta andra grupper. Att försöka, så långt det går, att omge sig med människor som man trivs med och som låter dig blomma ut. Svårt dock...

2009-12-21 @ 10:42:52
URL: http://www.tittelina@blogspot.com
Postat av: foxy

ja, visst är det konstigt att man i gråten kommer så nära sig själv, kanske för att gråten kan innehålla alla möjliga känslor?

Jag tror oxå det är väldigt svårt att bryta mönster i en grupp, som Ethel säjer, man får söka sig till nya konstellationer och acceptera fakta.

2009-12-21 @ 10:58:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0