Skrivet i leran

Drömmar eller fantasier, självklart hade jag insikten att de aldrig skulle kunna förverkligas, men jag njöt skamfullt, i hemlighet, av att planera hämnden.

Geväret var stort och tungt, så utsökt balanserat att kolven av ädelträ låg perfekt mot min axel, lika len som kinden på ett nyfött barn. Avståndet till avtryckaren stämde med millimeterprecision och jag lät pekfingret följa bågen utan att pressa den. Det fanns ingen risk att vapnet skulle avlossas, då det ännu inte var laddat.

Det var fortfarande mörkt och jag var tvungen att ge mig av om jag skulle hinna fram före gryningen. En mörk jacka, asken med patroner stoppades i fickan, geväret höll jag i handen på väg ut till bilen men lade det direkt ner i bagageutrymmet med en filt över. Tänk om jag blev stoppad av polisen, det skulle vara typiskt. Aldrig förut stoppad i en kontroll och så bli stoppad nu med ett gevär i bak på bilen. Just den här natten. Ingen idé att fundera över det. Händer det så händer det, inte många andra hade väl på ett mer konkret sätt blivit visade att ödets finger pekade blint.

Jag körde sakta genom byn, tyst, ökade farten på landsvägen. Huset låg i en glesbevuxen talldunge, som i min fantasi hade vuxit till en mindre skog med gott om undervegetation så att det fanns gott om gömställen. Vid infarten till huset, en 200 meter s-formad grusväg, saktade jag ner men körde förbi. Jag kunde ju inte gärna parkera på uppfarten till hans hus, där skulle jag ju bli sedd av tidningsbudet. I stället parkerade jag en bit in på en skogsväg längre fram, tog fram och laddade geväret och gick därefter försiktigt genom skogen mot den plats jag hade bestämt var den perfekta.

Efter alla år i hans tjänst hade jag bra koll på tiderna. Min plats i annexet hade gett mig möjlighet att studera både soluppgångar och nedgångar. Jag visste var solen gick upp så här års och den skulle inte avslöja mitt gömställe. När han kom ut för att hämta morgontidningen så skulle jag se honom i silhuett med morgonljuset i perfekt vinkel.  

Med ryggen mot en tallstam satte jag mig ner och väntade. Den grå trävillan stod fortfarande mörk. En smal rektangulär gång var byggd mellan bostadsdelen och annexet där kontoret var inrett. Jag hade gett allt och se vad jag fick för det. Jobbade jag inte både kvällar och helger, ställde upp varenda gång det behövdes? Men nu behövdes jag inte längre.

Jag hade verkligen trott på honom när han bedyrade att de gärna skulle vänta. Min kompetens och skicklighet var så stor så de skulle vänta i ett och ett halvt år bara jag kom tillbaka. Så hade han sagt och jag var så naiv att jag djupt inom mig faktiskt trodde på det. Borde han inte varit tacksam då, att jag bara var borta sex veckor, två när jag väntade på förlossningen och fyra när jag väntade på begravningen. 

Varför hade han inte gett mig mitt jobb tillbaka? Jag hade trott på honom när han sade att de skulle vänta på mig. "Det sket sig visst det här", var de första ord han yttrade när han såg mig efteråt. Ja det sket sig. Allt hade skitit sig efteråt.

Vikarien kunde inget, såg inte hur siffrorna hängde ihop, kunde inte hålla reda på debet eller kredit. I flera månader hade jag gått igenom arbetsuppgifterna med henne ändå glömde hon. Glömde, trots att jag hade skrivit checklistor som var längre än tomtens alla samlade önskelistor. De skulle aldrig ha klarat det om jag varit borta ett halvår. Vad hade den där obegåvade vikarien inte hunnit ställa till med på bara sex veckor utan övervakning. Det var inte jag som hade bestämt vem som skulle vikariera för mig. Men det var jag som fick ta skiten när det sket sig.

En vit bil körde upp mot huset. Den körde fram och vände och stannade vid postlådorna. Tidningsbudet var punktligt, det hade jag kontrollerat.

Kontrollera! Han sade åt mig att kontrollera vikarien i smyg. Jag skulle sitta och smygrätta alla fel som jag hade kunnat göra rätt från början. Stötta! Han beordrade mig att stötta min vikarie fast jag var tillbaka på jobbet.  Varför? För att han behövde min kompetens till viktigare arbetsuppgifter. Tydligen var det viktiga arbetsuppgifter att sitta på hans kontor och lyssna på när han pratade i telefon. En halvtimme innan det var dags att gå hem, brukade han få fram en riktig arbetsuppgift. Och då var det helt plötsligt bråttom att bli klart redan samma dag.

Jag gav allt. Gick upp ur sängen varenda morgon, ställde upp på de befängda kontrollerna, kämpade med nya kalkyler och fann mig i väntetider, för innerst inne satt fortfarande berömmet kvar i mitt samvete. Jag tog mig samman, för att inte besvära, visade om och om igen hur bokföringen skulle göras, svarade på frågor och försökte förebygga fel. De tyckte att jag var så duktig. Ingen visste att jag åkte ut i skogen och grät på lunchrasterna. De tyckte att jag var så tapper, så stark.

Så stark och duktig, men nu behövdes jag inte längre. Avskedet kom på ett oskuldsfullt vitt papper. Vikarien hade lärt sig tillräckligt. Det var ju bara siffror och bokslut, inget viktigt. Hon fick lön från ett annat bolag, fanns inte med på LAS-listan. "Vi är så glada för att du tar det så bra", sa han när jag långsamt skrev mitt namn på uppsägningsblanketten, pappersarket med samma vita färg som kistan de hade lagt min pojke i.

De första solstrålarna bröt fram genom skogen. Jag lyfte geväret och ställde in siktet. När han kom ut genom dörren skulle han ha 30 meters promenad fram till brevlådan.