En vändpunkt
Marianne satt vid sin arbetsbänk. Från vänster kom det nya kablar, på vilka hon skulle montera dit en kontakt. De kom i buntar, stora buntar i en aldrig sinande ström. Hon tog upp en handfull av de rödfärgade kablarna, slog dem mot bänken så att ändarna låg jämnt bredvid varandra och doppade dem i en plastskål med såpvatten. Sedan började hon trycka på kontakterna. Försökte få in en rytm, plocka kontakt - trycka på, plocka kontakt - trycka på. Då upptäckte hon att det var tomt på arbetsbänken framför sig. Hon fick resa sig, gå till kartongen som stod två meter bakom stolen, fylla händerna med så många kontakter hon kunde hålla och lägga på skrivbordet. När hon satte sig ner igen kved stolen, ett dovt gnissel som ett eko av de känslor hon hade för detta jobb.
Hon stirrade på sina händer. Hon hade tygvantar. Tummen, pekfingret och långfingret var blöta av såpvatten. Hon hoppades att bomullsvantarna skulle skydda de långa, rosaskimrande naglarna från att bli nötta eller fläkas. Naglarna var hennes stolthet. Marianne visste att de låg i riskzonen för att gå av nu när de var så långa. Naglarna var aldrig så sköra som när de hade växt ut åtta millimeter och var snyggt filade. Åh, bara de höll till helgen. Hon måste vara försiktigt så att inte någon nagel gick av nu när de var så snygga och det var så nära fredag kväll.
Högen till vänster växte.
Vid arbetsplatsen till höger om Marianne stod en ung kvinna som aldrig hade sagt ett ord till henne under den veckan hon suttit vid kabelmonteringen. Kvinnan var ganska kort, hade gråaktigt kortklippt hår och lika grå ögon. Den blå arbetsoverallen såg också grådassig ut på kvinnan. Marianne undrade om det var det enformiga arbetet som sugit färgen ur kvinnan. Hon visste inte ens vad hon hette.
Innan Marianne hade hunnit ta upp sitt taktfulla monterande igen, knackade det på axeln. "Nu är det dags för lite rast. Jag är så röksugen." Eva böjde sig fram när hon uppmanade Marianne att följa med till fikarummet. Marianne kände hennes andedräkt, lukten av tjära, gammal rök, sura cigarettfimpar. Hon vred sig lite för att komma ur Evas andedräkt och kände hur den sved i ögonen. Eva luktade som smaken i munnen en söndagsmorgon efter en festnatt, en blandning av surt och rök, instängt och inpyrt.
En tanke slog Marianne, tänk om jag också luktar sådär.
Hon sneglade till höger, den grå stod och trummade med fingrarna, väntade på att Marianne skulle börja arbeta med kablarna. Det var på arbetsplatsen till höger som kontakterna Marianne tryckte dit skulle fixeras. Om hon följde med Eva och rökte nu skulle den grå kvinnan få fortsätta att trumma med fingrarna, sysslolös. Marianne undrade vad det var för fel på henne. Eva väntade. Trots att hon tagit ett steg bakåt kände Marianne ändå den sura lukten från Evas mun.
Aldrig mer en cigarett! Fy, för att lukta så illa. Hur kan man gå runt och inte veta hur vedervärdig ens andedräkt är? Marianne visste att detta var vändpunkten och att hon nu skulle sluta röka. Högt sade hon: "Nej, jag måste nog försöka få lite gjort här. Det är lögn att komma på hur man ska få fart på det här tryckandet."
Hon stirrade på sina händer. Hon hade tygvantar. Tummen, pekfingret och långfingret var blöta av såpvatten. Hon hoppades att bomullsvantarna skulle skydda de långa, rosaskimrande naglarna från att bli nötta eller fläkas. Naglarna var hennes stolthet. Marianne visste att de låg i riskzonen för att gå av nu när de var så långa. Naglarna var aldrig så sköra som när de hade växt ut åtta millimeter och var snyggt filade. Åh, bara de höll till helgen. Hon måste vara försiktigt så att inte någon nagel gick av nu när de var så snygga och det var så nära fredag kväll.
Högen till vänster växte.
Vid arbetsplatsen till höger om Marianne stod en ung kvinna som aldrig hade sagt ett ord till henne under den veckan hon suttit vid kabelmonteringen. Kvinnan var ganska kort, hade gråaktigt kortklippt hår och lika grå ögon. Den blå arbetsoverallen såg också grådassig ut på kvinnan. Marianne undrade om det var det enformiga arbetet som sugit färgen ur kvinnan. Hon visste inte ens vad hon hette.
Innan Marianne hade hunnit ta upp sitt taktfulla monterande igen, knackade det på axeln. "Nu är det dags för lite rast. Jag är så röksugen." Eva böjde sig fram när hon uppmanade Marianne att följa med till fikarummet. Marianne kände hennes andedräkt, lukten av tjära, gammal rök, sura cigarettfimpar. Hon vred sig lite för att komma ur Evas andedräkt och kände hur den sved i ögonen. Eva luktade som smaken i munnen en söndagsmorgon efter en festnatt, en blandning av surt och rök, instängt och inpyrt.
En tanke slog Marianne, tänk om jag också luktar sådär.
Hon sneglade till höger, den grå stod och trummade med fingrarna, väntade på att Marianne skulle börja arbeta med kablarna. Det var på arbetsplatsen till höger som kontakterna Marianne tryckte dit skulle fixeras. Om hon följde med Eva och rökte nu skulle den grå kvinnan få fortsätta att trumma med fingrarna, sysslolös. Marianne undrade vad det var för fel på henne. Eva väntade. Trots att hon tagit ett steg bakåt kände Marianne ändå den sura lukten från Evas mun.
Aldrig mer en cigarett! Fy, för att lukta så illa. Hur kan man gå runt och inte veta hur vedervärdig ens andedräkt är? Marianne visste att detta var vändpunkten och att hon nu skulle sluta röka. Högt sade hon: "Nej, jag måste nog försöka få lite gjort här. Det är lögn att komma på hur man ska få fart på det här tryckandet."
Kommentarer
Postat av: marmoria
Älskar detaljerade beskrivningar av monotona arbeten! Texten kunde kortas en aning för att behålla första styckets spänst.
Postat av: Elin
Hej och tack för din kommentar på min blogg! :)
Ska jag vara ärlig mot dig, så har det faktiskt varit mina känslor en gång i tiden, som inte kommit fram förrärn nu. Då jag känner mig redo att berätta det.
Kram!
Trackback
