Ett ödesdigert möte

Han promenerade långsamt med tankarna utanför kroppen. De valsade runt honom och förde honom framåt i sina reflektioner över det som hade hänt. Ingen ansträngning alls för att leda frågorna vidare i resonemanget kring vem som egentligen hade rätt och fel. Asfalten på den gamla cykelbanan var sprucken och gropig men hans fötter hade samma mjuka rytm som de fria tankarna och fötterna tycktes veta exakt var de skulle sättas ner för att inte snava eller snubbla.

Harmonin mellan stegen och tankegången stod i kontrast till den frustration han kände över mötet. De hade bråkat. Han mindes så tydligt hur orden hade flugit fram och tillbaka mellan dem. Mening för mening ekade i minnet. Orden som uttalats hade haft inte haft kraften att nå ända fram, de hade fallit mellan dem och byggt upp en barriär. Under den ensamma promenaden blev det så tydligt och han anade mer än insåg vad som hade utlöst grälet. Orden som hade sagts, ordningen de hade fallit, han lät minnet bestämma takten för när sanningen skulle avslöjas för honom. Genom att vänta, steg för steg, skulle han få tag i nyckeln till den gamla konflikten. Han skulle kunna ställa allt till rätta, bara han hade tålamod att vänta tills minnet hade gett honom svaret.

Stegen var lätta och tankarna var med honom. Han log när han kom ihåg hur de hade böjt sig mot varandra för att kramas och hur de hade krockat i ivern att mötas på nytt. Han hörde den dova smällen igen. Nej, det var inte deras krock han hörde nu, det var ett skall. Med fasa lyfte han blicken och såg den stora hunden stå framför honom, bara tio meter bort. Ett snedsteg när skon fastnade i en spricka i asfalten och han tappade balansen och föll.


Kommentarer
Postat av: Lotta Livets väv

Det här är en text som berör på många nivåer, Charlotta! Ord, förflugna ord, ord som säjs i en hetsig dispyt, som sedan inte kan tas tillbaka...för även om sams-kramen är till för att glömma, bli vänner igen så vet man inte om orden lämnat en tagg efter sig...eller????

Så kommer det en vändning i din text, en ny fara dyker upp och du slutar....så att vi inte riktigt vet fortsättningen. Bra skrivet, verkligen bra!



till din kommentar hos mig....

Jag funderar rätt ofta, jag också, på detta med krig, ondska, aggressioner och att det måste vara svårt att hålla sams i världen om man inte ens kan hålla sams i familjen.... Ensam är inte stark, det tror jag är en myt, men om vi är många som tror på den goda tanken och på det goda "görandet" så kan det sprida sig och att faktiskt fundera både en eller två gånger innan man fäller den hårda kommentaren. Blir saken bättre om jag för detta till torgs? (Sedan ska man inte låta sig bli trampad på, jag menar inte det.....)

Jag tror ju också att vi alla hör ihop på nåt sätt och att mina handlingar påverkar andra, så Charlotta....vi får fortsätta att fokusera på det positiva i livet och försöka sprida det vidare. Vi vet ju "att le"...är smittsamt..och "att le" frigör endorfiner.

Kram till dig och tack för dina fina texter och bilder och för dina goa kommentarer hos mig!

/Lotta

2009-10-07 @ 09:44:14
URL: http://livetsvav.blogspot.com
Postat av: Ethel

Många vackra formuleringar, fin berättelse!

2009-10-08 @ 08:33:00
URL: http://www.tittelina@blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0