Monstret under sängen
På min fotoblogg lade jag igår ut en bild på temat nostalgi. Jag valde ett foto på en söt liten pensé som jag planterade då jag blev tvungen att begrava min fina gamla katt för inte så länge sedan. Det var väldigt ledsamt när katten var sjuk och när jag tvingades låta veterinären döda henne kändes det som om jag aldrig skulle bli glad igen. Nu fungerar det ju inte på det viset och det tog inte många dagar innan faktum och förnuft hade lugnat oron som olja på vågorna i känslornas sjö. I stället för oro blev snart varje tanke på min kisse en varm och skön känsla.
Nu var ju dagens utmaning att skriva om monstret under sängen. Om du läst jurtjyrkogården av Stephan King, tror du kanske att min katt har börjat gå igen. Så är inte fallet. Men jag tänkte berätta om en händelse där där min kisse spelade huvudrollen.
Det var något senare än mitt i natten, klockan var kanske fyra på morgonkvisten och jag sov. För ovanlighetens skull sov jag djupt i gryningstimman och hörseln uppfattade inte att någon kom in i mitt rum. Plötsligt brakar det till. Ett buller blandat med ett krafsande, rivande men också hasande ljud. Jag satte personligt rekord i övergång från sömn till fullständig vakenhet - vad var det? Jag var fullständigt medveten om att ljudet kom från under sängen, men kunde inte de första tre sekunderna förstå vad det var.
Det kunde inte vara möss som hittat in från vinden. Det var flera tusen decibel för högt. Det kunde inte vara dottern, hon fick inte ens plats under sängen längre. Det kunde inte vara ett monster under sängen. Monsterkänslan, den krypande och sugande känslan i smalbenen som i min barndom varit tecken på monstervarning, saknades helt enkelt. Detta var inget ljud från en inbillad varelse. Det var äkta och det var hög ljudnivå och under det hördes hela tiden under de sekunder det tog att komma till insikt. Det var ju kissen som körde ribbottenrace.
Jag tände min nattlampa och klev ur sängen. Böjde mig ner och såg min kisse ligga där på rygg och kika tillbaka på mig. Hon hade stannat upp i sin lek, som gick ut på att liggande på rygg dra sig fram med hjälp av klorna som hake i brädorna som utgör botten i resårmadrassen.
Ett riktigt monster under min säng - som inte var alls skrämmande men nog så irriterande. Det blev nämligen en återkommande morgonlek för lilla stumpan under några veckors tid.
Nu var ju dagens utmaning att skriva om monstret under sängen. Om du läst jurtjyrkogården av Stephan King, tror du kanske att min katt har börjat gå igen. Så är inte fallet. Men jag tänkte berätta om en händelse där där min kisse spelade huvudrollen.
Det var något senare än mitt i natten, klockan var kanske fyra på morgonkvisten och jag sov. För ovanlighetens skull sov jag djupt i gryningstimman och hörseln uppfattade inte att någon kom in i mitt rum. Plötsligt brakar det till. Ett buller blandat med ett krafsande, rivande men också hasande ljud. Jag satte personligt rekord i övergång från sömn till fullständig vakenhet - vad var det? Jag var fullständigt medveten om att ljudet kom från under sängen, men kunde inte de första tre sekunderna förstå vad det var.
Det kunde inte vara möss som hittat in från vinden. Det var flera tusen decibel för högt. Det kunde inte vara dottern, hon fick inte ens plats under sängen längre. Det kunde inte vara ett monster under sängen. Monsterkänslan, den krypande och sugande känslan i smalbenen som i min barndom varit tecken på monstervarning, saknades helt enkelt. Detta var inget ljud från en inbillad varelse. Det var äkta och det var hög ljudnivå och under det hördes hela tiden under de sekunder det tog att komma till insikt. Det var ju kissen som körde ribbottenrace.
Jag tände min nattlampa och klev ur sängen. Böjde mig ner och såg min kisse ligga där på rygg och kika tillbaka på mig. Hon hade stannat upp i sin lek, som gick ut på att liggande på rygg dra sig fram med hjälp av klorna som hake i brädorna som utgör botten i resårmadrassen.
Ett riktigt monster under min säng - som inte var alls skrämmande men nog så irriterande. Det blev nämligen en återkommande morgonlek för lilla stumpan under några veckors tid.
Kommentarer
Postat av: Anonym
En härlig berättelse att börja dagen med. Fin ton och bra takt, jag blir så inspirerad när jag ser sådant hantverk, tack
Postat av: razaha
Ett gott skratt fick jag eftersom jag såg allting klart och tydligt framför mig.
Dessutom gjorde min en gång så älskade katt( nu död)exakt samma sak och höll på att skrämma livet ur mig.
I nattens mörker är man inte så kaxig! Så det är tur att vi smarta människor uppfann lyset som snabbt åker på när något känns hemskt.
jättebra skrivet som sagt var
Postat av: Ethel
Håller med, målande och underhållande beskrivet.
Postat av: Drumalex
Ha ha, dessa små varelser, har två katter själv, de får ta på sig mycket av det som händer. Härlig berättelse, bra skrivet.
Postat av: garaget
Haha, min katts favoritlek, fick mig att börja sova med min dörr stängd
Trackback
