Skrivet i leran

Blå eller rosa, lika vanliga, lika talrika, lika utspridda som vitsipporna på våren. Inga underjordiska utlöpare men lökar som delar sig i minst tre delar varje vinter. Ovan jorden bildas frön, varje stängel ståtar med tiotalet runda stinna frökapslar. Tyngda av sitt eget innehåll lägger de sig ner när de är mogna och släpper kapslarnas rika innehåll inte långt från moderplantan.

Så bildas utspridda mattor av spanska klockhyacinter där de trivs. I leran trivs de. I skuggan trivs de. I drivor växer de. Less på bladmassan som inte vill stå utan lägger sig ner så fort den har växt till sig. Under de liggande bladen stannar fukten och där trivs sniglarna, som inte nöjer sig med lökblad utan glider bort till andra godare växter i rabatten. Därför skulle klockhyacinterna väck och det slets och drogs så fort de kom upp på våren och kolonierna glesnade faktiskt.

Utrotningen var aldrig nära, men de spanska klockorna bleknade av den omilda behandlingen. En sommar började vita blommor att skimra på de gröna stänglarna. 

Blå och rosa, far och mor till den vita, oskuldsfulla, omhuldade. Inte så vanlig, i stället ovanligt vacker. Egentligen lika vacker, men lättare att se då mängden inte döljer de utsökta välvda klockorna.