Något spanskt
Så bildas utspridda mattor av spanska klockhyacinter där de trivs. I leran trivs de. I skuggan trivs de. I drivor växer de. Less på bladmassan som inte vill stå utan lägger sig ner så fort den har växt till sig. Under de liggande bladen stannar fukten och där trivs sniglarna, som inte nöjer sig med lökblad utan glider bort till andra godare växter i rabatten. Därför skulle klockhyacinterna väck och det slets och drogs så fort de kom upp på våren och kolonierna glesnade faktiskt.
Utrotningen var aldrig nära, men de spanska klockorna bleknade av den omilda behandlingen. En sommar började vita blommor att skimra på de gröna stänglarna.
Blå och rosa, far och mor till den vita, oskuldsfulla, omhuldade. Inte så vanlig, i stället ovanligt vacker. Egentligen lika vacker, men lättare att se då mängden inte döljer de utsökta välvda klockorna.
Kommentarer
Postat av: Drumalex
Du skulle verkligen skriva en ny Flora. Jag som inte är det minsta intresserad av trädgård eller sådant som växer ur jorden, en liten vit lögn, blir berörd varje gång jag läser om det som växer i dina texter. Du levadegör det lustfyllda i att ha hand om en trädgård. Även om jag i morgon låter bli att gå ut så är jag i denna stund fullt beredd att göra jobbet för att få en prunkande trädgård.
Postat av: marmoria
Vackert om en vacker växt. Jag instämmer med Drumalex.
Trackback