Att ta emot välgörenhet
Det är på något vis underförstått att det är den bättre som ger. Oavsett om det är en liten gåva eller en livsuppehållande allmosa så finns det en inbyggd känsla av att den som kan avvara har en högre ställning. Mottagarens återgäldningskrav har inpräntats sedan barnsben och en gåva kan aldrig bara tas emot med glädje och tacksamhet när vi väl har förstått det sociala spelet.
Välgörenhet är ett så vackert ord. Att göra väl. Tyvärr kan det nog vara mycket svårt att ta emot välgörenhet. Inte bara för tacksamhetsskulden utan också för den där känslan av att vara underlägsen. Att vara mottagare men inte kunna återgälda, ack så plågsamt. Jag gissar att stoltheten kan vara en svår motståndare att tackla när någon erbjuder sin välgörenhet. Jag tror också att den där stoltheten lätt kan förvrida tacksamhetskänslan till bitterhet över sitt eget öde.
Du har så rätt, men det är nog ännu svårare att be om hjälp när man behöver den. Människor vittnar ofta om tystnaden från sk vänner när de råkar ut för en livskris, ett erbjudande om att komma och äta middag med dem, eller bara en fika, ett erbjudande om att passa barnen en stund. Välgörenhet behöver inte vara livsomvälvande, småsaker är nog så viktigt, till och med viktigare för att visa att man bryr sig.
Att vara i mottagarposition kräver god självrespekt.
Tacksamhet och tacksamhetsskuld är svårt. Jag har inga problem alls att ge....men när det kommer till att ta emot, så är det genast så mycket svårare.
Min svärfar, som var så klok, lärde mig något viktigt om livet en gång.....
Vi fick oerhört mycket hjälp när våra barn var små och en dag sa jag till honom:
-Vi kommer aldrig att kunna återgälda allt som ni gjort för oss.
Då svarade han mig:
-Gör bara likadant för era barn, så har du betalat tillbaka till mig!
Det har hjälpt mig många gånger...... man måste inte alltid "ge tillbaka" till givaren....
Tänker på dig!
kram
/Lotta
