Skrivet i leran

Min älskade gamla katt har fått diagnosen hypertyreos, vilket innebär en överproduktion av sköldkörtelhormon. Symptomen på detta är vanligen ökad aptit men ändå avmagring pga ökad ämnesomsätttning i kroppen. Min katt har alltid varit ganska mager och ätit dåligt och när hon började äta mer men ändå inte gick upp i vikt så antog vi att det var för dålig näring i burkmaten hon fick. Jag diskuterade det också med en veterinär för cirka ett år sedan och då fick jag bekräftelse på att jag gjorde rätt som bytte foder.

Nu har katten även råkat ut för en envis och ihållande förkylning och i förra veckan blev tillståndet riktigt dåligt då hon slutade att äta och inte ville ha något alls mer än vatten. När vi kom till djursjukhuset var kissen alldeles uttorkad och hon fick stanna över natt och få näringsdropp.

Det befängda i den här historien är veterinärens agerande. Det är klart jag skulle ha skäll för att jag inte kommit tidigare, hon hade tappat nästan en tredjedel av sin vikt sedan året innan. Men för den skull så måste ju inte veterinären gå på om djurskyddlagen och avlivning av djurskyddskäl och svårbehandlat och ingen idé att behandla så gamla djur. När jag fick hämta hem min kisse dagen efter fick jag träffa en annan veterinär som konstaterade att kissen hämtat sig bra på droppet och att provet på sköldkörtelhormonet skulle ta en vecka att få analyserat. Hon var vänlig och förklarade att det finns behandling men det finns ingen garanti att medicinen hjälper på alla individer.

Lite ledsamt med osäkerheten kom jag hem med den fortfarande sjuka katten. Vi har bjudit kokt kyckling, srömming och rå köttfärs och hon har ätit - inte mycket åt gången men några gånger om dagen har vi fått i henne små portioner. Lyckan var stor när hon ville ha lite grädde igen.

Idag ringde den första veterinären mig angående provsvaret. Det var förhöjda värden av sköldkörtelhormon och hon skulle faxa ett recept till apoteket om jag ville behandla katten. Sedan började hon prata om djurskyddslagen och gamla djur igen och blir det ingen bättring... 

I hennes ögon är jag en djurplågare - inte en skamsen och ledsen kattägare som saknade kunskap om hypertyreos. I behandlingen - som hon nu tycks känna sig tvingad att ge min katt - ingår regelbunden uppföljning och hon letade länge i sin almanacka efter en tid när hon kunde ta emot oss för kontrollprovtagning. Synd att hon lade ner så mycket tid på att leta efter en ledig tid, för hon kommer inte att träffa varken mig eller min katt någon mer gång. Jag tänker boka om tiden och be att få en annan veterinär.

Varför denna veterinär pratar så mycket om djurskyddslagen och underförstått att min katt borde avlivas för att slippa lida vet jag inte. Det jag vet är att jag vill ge min katt en chans att bli frisk. Om hon nu "lidit" en tid så är det väl inte anledning att avsluta hennes liv i någon slags retroaktiv gest. Det kanske visar sig att det inte går att behandla och då ska slutet bli värdigt - det lovar jag. Under tiden vi provar behandling vill jag ha en veterinär som i första hand är inställd på att sjukdomstillståndet ska botas och i andra hand inte väjer för att ta upp diskussion om avlivning. Det är fullständigt matteplågeri att börja med dödsdomen och sedan motvilligt försöka behandla.