Skrivet i leran

Med vana händer öppnade veterinären kattens mun och kikade in i svalget. Han tryckte lätt på tandköttet och därefter även på insidan av läppen. "Se här", sade han, "tandköttet är alldeles blekt och när man trycker på det blir det alldeles vitt. Det är ett tydligt tecken på förgiftning. Råttgift." Han fortsatte att förklara, "råttgift gör att blodet inte kan koagulera och det blir så tunnt att djuret dör av inre blödningar. Som tur är så går det lätt att bota, bara man är ute i god tid. Eran lilla kisse ska få K-vitamin i stor dos nu direkt. Vad heter han förresten?"

"Kolan"

"Kolan får stanna hos oss i några dagar. Jag sätter dropp nu så att han får motgiftet med en gång, direkt in i blodet." En klippmaskin användes för att raka bort pälsen på höger framben, innan en gummislang lades runt kattens armbåge för att underlätta isättningen av kanylen. "Vi kommer så klart att ta blodprov också, så att vi vet säkert att det är det vi tror. Om det skulle visa sig att det inte är blodförtunning, så är det ingen fara. Man kan inte överdosera K-vitamin. Får man för mycket så kissar man ut det. Det är därför jag sätter in behandlingen med en gång och analyserar proverna efteråt." 

Veterinären talade lugnande med de oroliga kattägarna, som funnit sin katt liggande på trappan utanför sitt hus bara en timme tidigare. Katten hade knappt varit kontaktbar. När de hade hälsat på honom och strukit över ryggen hade katten inte ens lyft på huvudet för att visa att han lagt märke till dem. De förstod direkt att det var något riktigt allvarligt fel.

"Det är warfarin i råttgift som gör att djuret förblöder. Tillverkarna säger att stora djur som katter och hundar inte ska kunna bli förgiftade av att äta döda eller halvdöda möss, men vi får in patienter ganska ofta. Och det är nästan aldrig så att djuren har ätit giftet direkt. Kanske någon som har lagt ut bete för att utrota råttor, som hundar eller katter hittar i stället. Men jag är övertygad om att många av djuren som kommer in till oss har ätit av de förgiftade mössen."

Två små provrör fylldes med blod för att skickas på analys. "Se här vad tunnt och lättflytande blodet är. Alldeles ljusrött, jag kan nästan garantera att det är warfarin." Därefter monterades en plastplugg i kanylen och droppslangen fästes i pluggen. Veterinären lyfte ner katten i en nätbur med papper i botten och lade droppåsen ovanpå. "Nu får Kolan sova hos oss medan droppet verkar. Jag skulle tro att han är mycket piggare redan i morgon. Det var riktig tur att ni fann honom så tidigt och kom in direkt. Han kan säkert få komma hem på torsdag eller fredag om allt går som det ska. Då kommer ni att få fortsätta att medicinera därhemma. Han ska ha en halv tablett två gånger varje dag i minst en månads tid. Om det behövs, så får ni fortsätta ännu längre."

"Men hur vet man om det behövs?"

Veterinären svarade på mattes oroliga fråga. "Åh, det märker ni. Om en månad så halverar man dosen och det märks tydligt efter en dag eller två om katten blir slöare. Märker ni att han blir trött, så ökar ni dosen igen. Jag kommer skriva ut recept så att det räcker i åtminstone tre månader. Ni kommer att få skriftliga instruktioner också. Och är det något så får ni naturligtvis alltid ringa." Han lyfte buren med den apatiska katten för att ta honom till klinikens smådjursstall. "Då hör vi av oss i morgon och berättar hur Kolan mår. Och är det något ni undrar över, som sagt, ni får alltid ringa."