Stormen
härutanför måndag kväll
Rev och slet och tog i
tog knuten med en smäll
Blåste med ett raseri
som ingen hört förut
Var det berghundens valp
som kom med vind i sin svans
För att bärga en skalp
i skammens svarta dans
Löpte likt bränningars skvalp
trenne varv runt gården
Hårda vindstötar slog
mot vägg och mörka fönster
när kraften plötsligt dog
i dansen utan mönster
Vinddånet från stormen avtog
och skulden ebbar ut.
Med blodiga händer
med mina bara händer
bände bort sten
vred av rötter
lyfte bort jord
Blek, torr jord
som inte sett solen
en endaste dag
när du var hos oss
Jag lät mitt blod
färga jorden mörk
ge åt din ande
kraft och styrka
en ny plats
Borde ha lämnat
mina blodiga händer
på botten av graven
att vagga dig jämt
Jag grävde din grav
med mina egna händer
men blir aldrig
fri från skuld
det var ditt liv
Så låt mina tårar
lyfta dig varligt
i den sluss som bär
upp till evighetens rum
Något befängt
Nu har katten även råkat ut för en envis och ihållande förkylning och i förra veckan blev tillståndet riktigt dåligt då hon slutade att äta och inte ville ha något alls mer än vatten. När vi kom till djursjukhuset var kissen alldeles uttorkad och hon fick stanna över natt och få näringsdropp.
Det befängda i den här historien är veterinärens agerande. Det är klart jag skulle ha skäll för att jag inte kommit tidigare, hon hade tappat nästan en tredjedel av sin vikt sedan året innan. Men för den skull så måste ju inte veterinären gå på om djurskyddlagen och avlivning av djurskyddskäl och svårbehandlat och ingen idé att behandla så gamla djur. När jag fick hämta hem min kisse dagen efter fick jag träffa en annan veterinär som konstaterade att kissen hämtat sig bra på droppet och att provet på sköldkörtelhormonet skulle ta en vecka att få analyserat. Hon var vänlig och förklarade att det finns behandling men det finns ingen garanti att medicinen hjälper på alla individer.
Lite ledsamt med osäkerheten kom jag hem med den fortfarande sjuka katten. Vi har bjudit kokt kyckling, srömming och rå köttfärs och hon har ätit - inte mycket åt gången men några gånger om dagen har vi fått i henne små portioner. Lyckan var stor när hon ville ha lite grädde igen.
Idag ringde den första veterinären mig angående provsvaret. Det var förhöjda värden av sköldkörtelhormon och hon skulle faxa ett recept till apoteket om jag ville behandla katten. Sedan började hon prata om djurskyddslagen och gamla djur igen och blir det ingen bättring...
I hennes ögon är jag en djurplågare - inte en skamsen och ledsen kattägare som saknade kunskap om hypertyreos. I behandlingen - som hon nu tycks känna sig tvingad att ge min katt - ingår regelbunden uppföljning och hon letade länge i sin almanacka efter en tid när hon kunde ta emot oss för kontrollprovtagning. Synd att hon lade ner så mycket tid på att leta efter en ledig tid, för hon kommer inte att träffa varken mig eller min katt någon mer gång. Jag tänker boka om tiden och be att få en annan veterinär.
Varför denna veterinär pratar så mycket om djurskyddslagen och underförstått att min katt borde avlivas för att slippa lida vet jag inte. Det jag vet är att jag vill ge min katt en chans att bli frisk. Om hon nu "lidit" en tid så är det väl inte anledning att avsluta hennes liv i någon slags retroaktiv gest. Det kanske visar sig att det inte går att behandla och då ska slutet bli värdigt - det lovar jag. Under tiden vi provar behandling vill jag ha en veterinär som i första hand är inställd på att sjukdomstillståndet ska botas och i andra hand inte väjer för att ta upp diskussion om avlivning. Det är fullständigt matteplågeri att börja med dödsdomen och sedan motvilligt försöka behandla.
Barn
Jollrande, jublande
Lekande, larmande
Skrikande, skojande
Skrattande, skapande
Barn i huset
ger ljus i livet
lekar i rummen
och fantasi i mängder
Tankar på tiden
när stillheten frös
väntan på värmen
en hand mot din kind
Minnen av vaggan
och hoppet som kom
när nätterna fylldes av liv
och hopp om en ljusare tid
Gråtande, gnyende
Vyssjande, vaggande
Smygande, sovande
Sjungande, strålande
Barn i huset
gav liv till ljuset
rum för lekar
och mängder av skratt
En katt
Ester kunde inte spinna, hon försökte men det som hördes var ett torrt, ojämnt hackande knaster. Det var ett lustigt ljud som gav henne smeknamnet Knaster-Aster, vilket hon emellanåt fortfarande blir tilltalad med, även om hon senare lärde sig spinnandets konst. Kanske var det när hon fick sina ungar som hon verkligen kom underfund med hur membranen skulle sättas i svängning för att åstadkomma det där lugnande, hemtrevliga kurret.
Det var en elegant stålgrå katt som lurade ut våran Ester på våkanten, innan hon ens hade fyllt ett år. Han ska dock ha det erkännandet att han följde henne hem efter deras gemensamma äventyr i skogen. Länge satt de och trånade på var sin sida om fönsterrutan då jag vägrade att släppa ut min lilla, oskyldiga Ester igen.
Ett par månader efter äventyret i skogen kättlade hon i soffhörnan där vi hade sovit den första natten. Tre små barn fick hon: Misse, Saba och Maja. Lilla Gap-Maja var inte tyst som kattungar bör. Det tog ett helt dygn innan jag förstod vad det var för fel på Maja. Hon kunde inte dia.
Om Esters ungar var frukten av tillfälligheter och olyckliga omständigheter så var mitt eget barn resultatet av noggrann planering och omsorg. Inget hade lämnats åt slumpen när det gällde mitt A-barn. Mitt barn skulle ha alla förutsättningar som jag kunde ge, för att födas frisk, utvecklas och hitta sin plats i livet. Det tänkte jag ofta på när jag satt och matade lilla Maja med pipett. Varannan timme på dagen och var tredje på natten blandade jag välling och bjöd kattungen som blint litade på att jag gav henne de mättande dropparna.
Jag tänkte också på hur grym naturen är som inte kunde hjälpa det lilla livet. Jag var stolt över att vara människa då jag funderade över livet som växte i min egen mage. Ingen skulle låta barnet svälta om det var handikappat eller om jag inte överlevde och kunde ta hand om det efter födseln. Lika säkert som jag satt, natt in och natt ut, och matade Esters avkomma, lika säkert skulle jag ta hand om mitt eget barn oavsett om det var friskt, sjukt eller handikappat. Nätterna med Maja stärkte min övertygelse om moderskärleken som övervinner allt. Jag såg hur Ester tog hand om alla sina små och förstod att där fanns också moderkärlek i överflöd.
Min mage växte i lugn och stadig takt. Livet inom mig var av det sällsamma och försynta slaget, inga hårda sparkar eller oroliga vändningar. Livet runt omkring var fullt av upptåg och glädje. Det var katter högt och lågt och överallt, i soffor och i gardiner, i garderober och under sängar. Ester som ju tvingades mogna tidigt genom moderskapet, såg lugnt på då yrbollarna for fram och tillbaka. Trots att ungarna sedan länge åt på egen hand, lät hon dem dia och sova intill sig.
På kvällarna låg min vän ofta högt uppe på toppen av min mage och spann. Ibland samlades hela kattfamiljen runt min stora, runda mage och vi väntade tillsammans på nästa mirakel att ske.
Det var Ester och hennes ungar som visade mig att skrattet aldrig försvinner. Ibland göms det i mörker eller skyms av dimma, men glädjen finns alltid där om du är redo och har mod att ta emot den. Misse och Saba lockade alltid fram skrattet i vårat hus. Jag föreställde mig hur Maja och min pojke satt på varsin molnkant och tittade ner, ropade med röster som regnet förde med sig, att det är okej att skratta.
Utan min vän Ester, energin i ungarnas alla upptåg och skratten hade jag kanske gått under. Varje dag blev jag påmind av någon liten varelse om livets alla små glädjeämnen. Det där som vi annars alltid tar för givet: en solstråle som leker på en vägg, en boll som studsar, en fågel som sjunger på en kvist, en fjäril som slår ut sina vingar, svalkan i ett sommarregn, värmen i solen som kommer efteråt eller bara känslan då någon väntar på dig när du kommer hem.
Vi har haft ett trivsamt liv tillsammans. Vinterkvällar tillbringar vi framför brasan. Vårmorgnar vaknar vi tidigt och ser på allt nytt som vaknar till liv. Sommardagar spankulerar vi i trädgården, gräver lite här och kikar lite där. På hösten njuter vi av färgerna och styrkan i de stormar som drar förbi. Jag vill gärna tro att Ester är lika nöjd som jag är med vår tid tillsammans. Hon har aldrig varit inlåst och efter den där natten tillsammans med den stålgrå herren har hon troget stannat vid det hem där jag har erbjudit mat och tak över huvudet. Nu ligger hon i sin fåtölj och spinner så lent. Kanske drömmer hon om att möta sina barn igen.
Dagdrömmar i mörker
Drömmar eller fantasier, självklart hade jag insikten att de aldrig skulle kunna förverkligas, men jag njöt skamfullt, i hemlighet, av att planera hämnden.
Geväret var stort och tungt, så utsökt balanserat att kolven av ädelträ låg perfekt mot min axel, lika len som kinden på ett nyfött barn. Avståndet till avtryckaren stämde med millimeterprecision och jag lät pekfingret följa bågen utan att pressa den. Det fanns ingen risk att vapnet skulle avlossas, då det ännu inte var laddat.
Det var fortfarande mörkt och jag var tvungen att ge mig av om jag skulle hinna fram före gryningen. En mörk jacka, asken med patroner stoppades i fickan, geväret höll jag i handen på väg ut till bilen men lade det direkt ner i bagageutrymmet med en filt över. Tänk om jag blev stoppad av polisen, det skulle vara typiskt. Aldrig förut stoppad i en kontroll och så bli stoppad nu med ett gevär i bak på bilen. Just den här natten. Ingen idé att fundera över det. Händer det så händer det, inte många andra hade väl på ett mer konkret sätt blivit visade att ödets finger pekade blint.
Jag körde sakta genom byn, tyst, ökade farten på landsvägen. Huset låg i en glesbevuxen talldunge, som i min fantasi hade vuxit till en mindre skog med gott om undervegetation så att det fanns gott om gömställen. Vid infarten till huset, en 200 meter s-formad grusväg, saktade jag ner men körde förbi. Jag kunde ju inte gärna parkera på uppfarten till hans hus, där skulle jag ju bli sedd av tidningsbudet. I stället parkerade jag en bit in på en skogsväg längre fram, tog fram och laddade geväret och gick därefter försiktigt genom skogen mot den plats jag hade bestämt var den perfekta.
Efter alla år i hans tjänst hade jag bra koll på tiderna. Min plats i annexet hade gett mig möjlighet att studera både soluppgångar och nedgångar. Jag visste var solen gick upp så här års och den skulle inte avslöja mitt gömställe. När han kom ut för att hämta morgontidningen så skulle jag se honom i silhuett med morgonljuset i perfekt vinkel.
Med ryggen mot en tallstam satte jag mig ner och väntade. Den grå trävillan stod fortfarande mörk. En smal rektangulär gång var byggd mellan bostadsdelen och annexet där kontoret var inrett. Jag hade gett allt och se vad jag fick för det. Jobbade jag inte både kvällar och helger, ställde upp varenda gång det behövdes? Men nu behövdes jag inte längre.
Jag hade verkligen trott på honom när han bedyrade att de gärna skulle vänta. Min kompetens och skicklighet var så stor så de skulle vänta i ett och ett halvt år bara jag kom tillbaka. Så hade han sagt och jag var så naiv att jag djupt inom mig faktiskt trodde på det. Borde han inte varit tacksam då, att jag bara var borta sex veckor, två när jag väntade på förlossningen och fyra när jag väntade på begravningen.
Varför hade han inte gett mig mitt jobb tillbaka? Jag hade trott på honom när han sade att de skulle vänta på mig. "Det sket sig visst det här", var de första ord han yttrade när han såg mig efteråt. Ja det sket sig. Allt hade skitit sig efteråt.
Vikarien kunde inget, såg inte hur siffrorna hängde ihop, kunde inte hålla reda på debet eller kredit. I flera månader hade jag gått igenom arbetsuppgifterna med henne ändå glömde hon. Glömde, trots att jag hade skrivit checklistor som var längre än tomtens alla samlade önskelistor. De skulle aldrig ha klarat det om jag varit borta ett halvår. Vad hade den där obegåvade vikarien inte hunnit ställa till med på bara sex veckor utan övervakning. Det var inte jag som hade bestämt vem som skulle vikariera för mig. Men det var jag som fick ta skiten när det sket sig.
En vit bil körde upp mot huset. Den körde fram och vände och stannade vid postlådorna. Tidningsbudet var punktligt, det hade jag kontrollerat.
Kontrollera! Han sade åt mig att kontrollera vikarien i smyg. Jag skulle sitta och smygrätta alla fel som jag hade kunnat göra rätt från början. Stötta! Han beordrade mig att stötta min vikarie fast jag var tillbaka på jobbet. Varför? För att han behövde min kompetens till viktigare arbetsuppgifter. Tydligen var det viktiga arbetsuppgifter att sitta på hans kontor och lyssna på när han pratade i telefon. En halvtimme innan det var dags att gå hem, brukade han få fram en riktig arbetsuppgift. Och då var det helt plötsligt bråttom att bli klart redan samma dag.
Jag gav allt. Gick upp ur sängen varenda morgon, ställde upp på de befängda kontrollerna, kämpade med nya kalkyler och fann mig i väntetider, för innerst inne satt fortfarande berömmet kvar i mitt samvete. Jag tog mig samman, för att inte besvära, visade om och om igen hur bokföringen skulle göras, svarade på frågor och försökte förebygga fel. De tyckte att jag var så duktig. Ingen visste att jag åkte ut i skogen och grät på lunchrasterna. De tyckte att jag var så tapper, så stark.
Så stark och duktig, men nu behövdes jag inte längre. Avskedet kom på ett oskuldsfullt vitt papper. Vikarien hade lärt sig tillräckligt. Det var ju bara siffror och bokslut, inget viktigt. Hon fick lön från ett annat bolag, fanns inte med på LAS-listan. "Vi är så glada för att du tar det så bra", sa han när jag långsamt skrev mitt namn på uppsägningsblanketten, pappersarket med samma vita färg som kistan de hade lagt min pojke i.
De första solstrålarna bröt fram genom skogen. Jag lyfte geväret och ställde in siktet. När han kom ut genom dörren skulle han ha 30 meters promenad fram till brevlådan.
Vad är livet?
Det du gör, det du hörDet du ger, det du ser
Det som kostar, allt som doftar
Dina laster, alla kontraster
Dina minnen, alla sinnen
Dina vänner, allt du känner
Allt som blänker, när du tänker
Allt som berör, även om det stör
Allt som finns, när du minns
