Skrivet i leran

Något som underskattas idag är arbetslivserfarenhet. Motvikten på vågskålen är högskoleutbildning som enligt mitt tycke överskattas i alldeles för hög grad. Efter att ha läst närmare 200 poäng på högskola, både fristående kurser och program vet jag vad studier innebär. De ska alls inte föraktas, men som grund för hederligt arbete efter examen är det inte mycket att stå på.

Kommer man till en arbetsplats med magisterexamen och massa teoretiska modeller om hur en verksamhet ska bedrivas får man snart erfara att verkligheten inte ryms i en modell. För när det verkligen gäller, då får teorierna stå åt sidan. Det gäller ju att det ska fungera också. Många års erfarenheter och uppbyggda rutiner har skapat ett arbetssätt som fungerar i verkligheten. Alla de där undantagen och specialvarianterna låtsades man ju inte om i skolbänken.

Välutbildade ungdomar som kommer ut på arbetsplaterna idag kan ofta prata, men sedan händer det inte mycket. Jag ser framför mig hur man fortsätter i samma mönster som i skolans grupparbeten. Ungefär en av fem jobbar, de andra bidrar förhoppningsvis med åsikter i diskussioner. Jag skulle gissa att ungefär en av de återstående fyra bara flyter med. Det är förvisso också en form av kompetens, att kunna följa med strömmen utan att själv anstränga sig. Själv har jag lite svårt att förlika mig med den typen av personer.

Jag uppskattar de som sliter, arbetar och åstadkommer mätbara ting. Jag beundrar dem som använder muskelstyrka och intelligens i sitt arbete. Jag värderar högt, de som har lärt sig ett yrke från grunden genom att göra alla momenten från början. Jag värdesätter slitvargar med arbetslivserfarenhet.