Skrivet i leran

"Men kan du lyssna på vad jag säger för en gångs skull! Jag - mår - inte - bra."

Hans blick vandrade förbi hennes. Ville inte inte möta den. 

"Älskling, lägg dig och vila en stund. Sov ett par timmar. Jag tar hand om lillan."

"Det är ju inte det det handlar om." Skulle hon börja gråta nu? Då skulle han aldrig fatta. Han skulle fortsätta tro att hon bara var trött och utsliten. "Jag orkar inte ha det så här."

"Så här?"

"Ja, så här. Du kommer hem och tar över. Jag får aldrig prata med någon vuxen."

"Du pratar ju med mig."

"Nej!

"Jo..." Han lade handen på hennes överarm, tog ett steg fram för att krama om henne. "...nu pratar vi."

Hon himlade med ögonen. Känslan av att hon var nära gråten var borta. Ilskan lurade bakom vänstra skulderbladet i stället.

"Pratar? Du ber mig att gå och lägga mig, för att du ska slippa prata. Fattar du inte att det är det jag mår dåligt av? Jag vill att du ska fatta att jag behöver mer av dig. Som vuxen, en man! Inte en städhjälp eller barnpassning."

"Ja men jag vill ju också vara med lillan." Pannan rynkades. "Det är inte så himla kul att vara på jobbet hela dagen och längta efter er. Förstår du inte hur tufft det är? Jag vill ju ta hand om lillan och dig när jag kommer hem."

"Du tar inte hand om mig genom att ta över. Jag vill ju ha någon att prata med."

"Det är så tufft nu med den nya produkten som ska vara klar om två veckor. Idag ville de att jag skulle jobba över, men jag längtade så efter Lillan. Jag vägrade", sade han leende och smilgroparna på hans kinder djupnade. "Jag är så stolt över att jag vågade säga nej. Det hade aldrig Peter vågat." Hans röst hårdnade när han fortsatte, "Hans fru är ju dessutom med barn igen och har dävligt tufft därhemma. Han borde också ha vägrat. Vi killar vill också ha våra familjer. Det har de svårt att fatta. De tar oss inte på allvar, när vi säger att vi har våra familjer hemma och de är lika viktiga som jobbet. De bara kräver övertid och hundraprocentig koncentration. Det orkar fan ingen med. Det är tufft."

"Jag kanske vill prata om annat än ditt jobb."

"Det är så tufft nu. Jag är helt slut. Jag kanske vägrade jobba över, men jag fick faan jobba de där övertidstimmarna under dagen i stället. Måste ha gått 120 procent idag. Hörde du? Lillan gnydde, jag går och hämtar henne om hon är vaken." Han gick iväg mot barnrummet och sa "Se, nu har vi ju pratat. Vi pratar väl hela tiden?"

"Eehh..." Hon tappade orden. Axlarna hade sjunkit ner och ilskan hade obemärkt dragit sig tillbaka. 

Han kom tillbaka med lillan på armen. Dottern, som hade röda kuddavtryck på kinden, tittade på sin mamma, log brett,  vred sedan blicken åt sidan innan hon slog armarna om sin pappas hals.

"Se, hon var vaken." Med lillan på vänster arm, gick han runt henne och lade den högra armen runt hennes axlar. Han förde henne mot sovrummet. "Så, lägg dig en stund, du mådde ju inte bra. Jag lyssnar på vad du säger." 

"Men du förstår inte", tänkte hon tyst inom sig.