Att vara efterlängtad
Två mil bort kan jag inte höra ljudet av glömska och oreda. Närsyntheten till tack kan jag inte se den långsamt växande högen. Men trots semester finns en inbyggd radar som obevekligen skannar av omvärlden och efter tre och en halv vecka kom ett oidentifierat objekt upp på tolkningsskärmen som sitter någonstans på insidan av hjärnbarken.
Försökte ruska av mig känslan, jag ville inte bry mig om jobb när julis dagar ännu räknas i almanackan. Jag vill ju puffa och påta. Skriva och gräva. Tänka och promenera.
Oron störde koncentrationen och tog udden av lusten, så igår ställde jag klockradion på väckning. En del av mig ville verkligen inte ty ljudet på radion var sänkt till noll. Tyvärr, eller tack och lov, vaknade jag ändå vid exakt inställd tidpunkt.
Väl inkommen på kontoret där krukväxterna låg i koma, var det bara att sätta igång. Kanske hinner jag städa undan så att jag kan börja arbeta när semestern är slut på måndag.
Jag ser elefanterna... Bara kärringar åker in till kontoret innan semestern är slut! ;-)
"Två mil bort kan jag inte höra ljudet av glömska och oreda." Meningen fångar mig.
Krukväxter som ligger i koma, jag trodde jag hade ensamrätt på sådana. Lyckliga du som bara våndas ett par dagar innan jobbet börjar. Efter min långa ledighet över sommaren är startsträckan betydligt längre. Synd om mig, eller hur.
Bra beskrivning av ångesten dagarna innan jobbet åter kallar. Har tre veckor kvar på semestern. Tog faktiskt med mig blomman hem i år ;)
Ta vara på dom sista semesterdagarna nu (: hihi.
HI, hi pilutta dig...
Jag skall inte börja jobba förrän tidigast i november, hm...Jag har faktiskt varit hemma sedan 2003(barnledig), men nu är ledigheten slut och minstingen skall skolas in på dagis.
Tack för kommentaren på dagens
Och nu kanske det låter illa, men att få ut henne ur min söndervärkta kropp var mer efterlängtat än att han skulle komma ut till oss.
Jag hade foglossning som banade väg mot rullstolen, och kunde inte ens gå på toa själv. Jag har aldrig någonsin haft så ont, och tyvärr är jag inte bra ännu.
När lillan kom ut hade hon navelsträngen runt halsen och hjärtat höll på att lägga av. Vi trodde hon var död när hon kom ut, men som tur var överlevde hon.
