Skrivet i leran

Med båda fötterna på golvet och händerna med ett hårt grepp om bordskanten föll hon. Rummet bleknade och personen på andra sidan bordet försvann. Det fyrkantiga ansiktet med bruna, trötta ögon, en bred mun med smala läppar och den kluvna hakan ovanför den vita öppna rocken som inte dolde den ostrukna grå tröjan, sögs långsamt bort från hennes synfält och löstes upp i en grå, disig dimma. Dimman omslöt henne i fallet och efter den första hisnande sekunden när allt rämnade, sjönk hon snarare än föll.

Hon svävade i en gråvit rymd, anade konturerna av rummet och möblemanget men visste inte om det var verkligheten eller minnet av detaljerna hon sett. Det gjorde inte ont. Känseln kunde inte bryta igenom den omslutande massa som skyddade henne från att störta ner i avgrunden. Vagt förstod hon att hennes kropp fortfarande satt på den stoppade stolsdynan och att hennes händer ännu höll henne kvar i den värld hon bebott så många år.