Skrivet i leran

Bara den som fått lön för den mödan vet att det inte var värt besväret. En svår, snårig stig genom becksvart djungel, blint slingrande med passager genom taggiga snår och när stegen, trötta av klättrande i branta uppförsbackar, bär fram till nivåer så högt belägna att luften inte längre innehåller något syre, men där ljuset ändå kan skönjas en aning längre fram, försvinner plötsligt marken under fötterna. Fallet ner i det totala mörkret pressar den sista luften ur lungorna och kampen för att hitta en stig som går uppåt igen börjar med ett djupt och förtvivlat andetag. Där nere i mörkret är rädslan att behöva stanna så stor att den driver stegen att leta efter vägen upp. Upp till ljuset, upp till det som var eller det som kommer, vilket som än kommer först. 

Den som en gång fått lön för den mödan förstår att ersättningen aldrig kan stå i rimlig proportion till de vedermödor som har utståtts. Bara genom att släppa den tunga ryggsäcken av plågsamma minnen kan belöningen upplevas som en relativ lättnad. Oket på axlarna ombildas till vingar så att livet kan beskådas lite lätt svävande från ovan.