Skrivet i leran

"Men ge mig ett exempel då! På något som jag har gjort fel, som inte har varit bra." Berits rödkantade ögon skvallrade om att hon gråtit. Mascaran var vattenfast och ögonskuggan låg kvar på ögonlocken, men inget smink kunde dölja att ögonlocken svullnat och att ögonvitorna var strimmiga av brustna blodkärl. "Det är aldrig någon som har klagat på mitt arbete förut", rösten var stark och självsäker och avslöjade inte något av de känslor som hennes ögon vittnade om.

Marianne satt bredvid Berit, framför chefens överdimensionerade, mörka skrivbord. De satt båda på de anklagades sida, tänkte Marianne, men kände sig inte anklagad. Däremot kände hon stor skuld i det som hände nu. Det var hon som hade tänt stubinen till det fyrverkeri av känslor och anklagelser som exploderat på kontoret ett par dagar innan. Lådan med explosiva pjäser hade hon och chefen packat tillsammans och de hade nog vetat att det skulle smälla ordentligt när det väl var dags att avslöja vad lådan innehöll.

"Vi klagar ju inte på det du har utfört. Du gör ju ditt arbete väldigt noggrannt och ordentligt." Marianne hade sagt samma sak flera gånger och visste att Berit hade hört det och förstått.

"Precis så är det Berit", sade chefen och även han upprepade vad han sagt flera gånger förut. "Det är inte samma företag längre som när du började hos oss. Det krävs ett annat arbetssätt nu. Du får lämna över vissa arbetsuppgifter, inte för att du har arbetat dåligt utan för att vi behöver någon som kan utveckla och förbättra arbetet. Och nu får du ju fokusera på det som du sade att du tyckte var roligast på senaste utvecklingssamtalet."

Berit tittade på Marianne och sedan på chefen. "Jag har inte sagt att jag tycker att det ena är roligare än det andra."

"Jo, för ett år sedan när vi hade vårt årliga samtal, då sade du att det var receptionen och kontakten med besökare som du tyckte var det allra roligaste."

"Jaså, det minns jag faktiskt inte att jag sagt", sade Berit tvekande. "Och det skulle jag aldrig ha sagt heller om jag vetat att jag skulle bli förvisad till receptionen. Det är ju förnedrande."

Nu börjas det igen, tänkte Marianne. "Men varför säger du att det är förnedrande?" frågade hon och rynkade pannan när hon tittade på Berit. "Det är väl ett lika viktigt arbete som något annat på företaget?"

"Jag har ju haft mycket mer kvalificerade uppgifter. Det känns fruktansvärt förnedrande att inte få fortsätta med det. Kan jag få ett exempel på vad jag har gjort för fel? Varför kan ni inte tala om varför jag inte duger längre?"

Marianne tittade hastigt på chefen och undrade om han skulle svara Berit. De hade diskuterat Berits förtjänster och även hennes brister. De var överens om att i det längsta försöka fokusera på hennes förtjänster och lyfta dem. De ville ge Berit en chans att bli bäst på det hon var bra på och försöka att inte belysa det stora felet som Berit hade, hennes ovilja att ta ansvar. Hon gjorde ett ganska bra jobb, med det hon gjorde. Problemet var att hon aldrig tog ett eget initiativ, aldrig gjorde något utan att någon hade sagt vad hon skulle göra.

Chefen satt tyst och Marianne tog till orda. "Det finns två anledningar till att jag inte har gett exempel på fel som du har gjort. För det första så har jag dåligt minne och kommer ärligt talat inte ihåg på rak arm vilka fel eller konstigheter som du har gjort. Jag har fått rätta till konstigheter i efterhand, men fel gör ju alla och det är inget problem egentligen. Den andra anledningen är att jag inte tycker man ska dra upp gamla misstag igen och börja kasta anklagelser på varandra, det är något jag brukar akta mig noga för. Det är min uppriktiga åsikt att det inte gagnar någon att börja rota i gamla fel. Men om du så väldigt gärna vill veta så får jag väl göra ett undantag och försöka minnas några saker som du har gjort fel."

Efter en kort paus, då ingen annan bröt in fortsatte Marianne: "Fel nummer ett, som jag ser det, är inte det du gör utan det du inte gör. Du hjälper exempelvis inte till att svara i telefon. Du hjälper inte till att gå med posten. Du rättar inte till fel om du hittar något utan lämnar det bara vidare. Du kan inte ta ansvar för handkassan." När hon väl hade börjat rabbla upp Berits fel, så mindes hon plötsligt allt mer av det som irriterat henne den senaste tiden. "Du kan inte ens åka själv på kurser utan måste ha en kompis med dig. Och du har inte svarat på enkäten om arbetssituationen. Beror det på att du är rätt nöjd med din enkla och tillrättalagda tillvaro här på jobbet eller?" 

Till slut avbröt chefen. "Din attityd på avdelningen har inte varit den bästa Berit. Jag tror att ditt sätt att inte ta egna initiativ bottnar i okunskap. Det är ett mycket större företag nu än när du började hos oss och du har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Det är ingen som vill kasta ut dig, det måste du förstå. Men jag måste tänka på företagets bästa och jag behöver ha in mer kompetens på kontoret. Du kan ju inte begära att du ska få sitta kvar och pyssla med sådant du tycker är roligt, medan de andra får slita hund. Därför har jag fattat beslutet om att du själv ska få ansvara för receptionen. Jag är säker på att du klarar det galant och att du är rätt person för det arbetet. Men du hör fortfarande till avdelningen och det är därför både du och Marianne sitter här. Ni måste kunna samarbeta även om ni inte ska jobba med samma arbetsuppgifter i fortsättningen."

Marianne nickade och tittade på Berit som tycktes krympa inför hennes ögon. Det var som om luften gick ur henne när hon insåg att det inte var lönt att kämpa emot längre. Berit grät och Marianne skämdes över hur hon hade kastat ur sig alla småsaker som hon irriterat sig på. Hade det verkligen inte kunnat göras på ett vänligare och bättre sätt?