Att erbjuda stöd
I senhöstens blåsiga väder 
och vinterns kyliga stillhet
behöver mina vänner veta
var energi finns att få.
Ett hus fylls med frö
och förrådet får aldrig ta slut.
Jag huttrar och fryser när jag måste ut
för att ladda automaten igen
men värmen kommer snart åter
då jag hör alla vingarnas surr.
Mina vänner vet att jag är här
och aldrig låter dem svälta
i gengäld får jag så vackra
högresta, stolta och gula
solrosor att värna och vårda
under sommarens gyllene sol.
Med käppar och bast ser jag till
att stammen står rak då vindarna sveper
så att vännerna åter får värme
av kärnan när året har slutfört sitt varv.
Livet är en kretsgång. En vacker dikt.
Heureka! Det finns ett RATIONELLT SKÄL för att odla solrosor!
Strofen om att huttrande ladda automaten tyckte jag var litet prosaisk och bröt mot rytmen men du vet nog bäst!
fint dikt som jag skulle behöva som kom ihåg fick även en ide om att odla solrosor nästa år längtar redan till våren igen
Svar: Det är ljug. Det finns en skugga av sanning när det gäller tidningen, den sticker upp på lördagarna. En gubbe och jag har pratat om det. Resten är sjuk fantasi, förhoppningsvis inte omedveten önskan.
Vacker dikt!
Ja dessa flygande vänner som ser till att sådden sker där den ska. Ett år hade jag en solros som reste sig och tittade in genom köksfönstret, näringen kom från lite sandblandad jord mellan stenplattorna. Det var bland det stoltaste jag har sett. Dina texter ger sådan närhetskänsla till naturen!
WOW! Vilken underbar dikt! och vilken underbar bild! Vad duktig du är på att skriva! Självsådda solrosor, efter vinterns matande är rätt fantastiskt, eftersom man aldrig riktigt vet var de tittar upp!
kram
/Lotta
