Skrubbsår
Cykla utan skor
med bara fötter, nakna tår
runt huset där du bor
ett enda misstag, stora sår
gråt och halta in till mor
Cykla genom stan
med huvet fullt, tanken går
välj väg av slentrian
en liten isfläck, öppna sår
gråt och skriv i din roman
Monstret under sängen
Nu var ju dagens utmaning att skriva om monstret under sängen. Om du läst jurtjyrkogården av Stephan King, tror du kanske att min katt har börjat gå igen. Så är inte fallet. Men jag tänkte berätta om en händelse där där min kisse spelade huvudrollen.
Det var något senare än mitt i natten, klockan var kanske fyra på morgonkvisten och jag sov. För ovanlighetens skull sov jag djupt i gryningstimman och hörseln uppfattade inte att någon kom in i mitt rum. Plötsligt brakar det till. Ett buller blandat med ett krafsande, rivande men också hasande ljud. Jag satte personligt rekord i övergång från sömn till fullständig vakenhet - vad var det? Jag var fullständigt medveten om att ljudet kom från under sängen, men kunde inte de första tre sekunderna förstå vad det var.
Det kunde inte vara möss som hittat in från vinden. Det var flera tusen decibel för högt. Det kunde inte vara dottern, hon fick inte ens plats under sängen längre. Det kunde inte vara ett monster under sängen. Monsterkänslan, den krypande och sugande känslan i smalbenen som i min barndom varit tecken på monstervarning, saknades helt enkelt. Detta var inget ljud från en inbillad varelse. Det var äkta och det var hög ljudnivå och under det hördes hela tiden under de sekunder det tog att komma till insikt. Det var ju kissen som körde ribbottenrace.
Jag tände min nattlampa och klev ur sängen. Böjde mig ner och såg min kisse ligga där på rygg och kika tillbaka på mig. Hon hade stannat upp i sin lek, som gick ut på att liggande på rygg dra sig fram med hjälp av klorna som hake i brädorna som utgör botten i resårmadrassen.
Ett riktigt monster under min säng - som inte var alls skrämmande men nog så irriterande. Det blev nämligen en återkommande morgonlek för lilla stumpan under några veckors tid.
Att lära sig räkna
Hon mindes inte hur hon själv hade lärt sig räkna. Det hade hon väl alltid kunnat? Så länge hon kunde komma ihåg så hade hon haft siffrorna med sig, men någon gång hade väl hon också fått snappa upp den där koden om vad sifferorden egentligen innebär.
Nu gick hon där med sin lilla pojke på armen och småpratade med honom som mammor gör när de umgås med sina barn. "Ska vi ta och plocka fram matimaten till lilla pojkipojken? Mamma tar fram vällingflaskan. Hmm, hur många flaskor har vi att välja på här i skåpet - en, två, tre, fyra. Till och med fem. Har vi fem vällingflaskor sötnos? Vilken ska vi välja idag? Ska vi ta den blåa?"
Pojkens ansikte sken upp och hon gav honom en puss på kinden medan hon sträckte sig upp i skåpet och tog fram flaskan med den blå korken. Sedan plockade hon fram ett rött paket ur skafferiet och började mäta upp vällingpulver.
"En, två, tre mått ska det vara."
Lön för mödan
Den som en gång fått lön för den mödan förstår att ersättningen aldrig kan stå i rimlig proportion till de vedermödor som har utståtts. Bara genom att släppa den tunga ryggsäcken av plågsamma minnen kan belöningen upplevas som en relativ lättnad. Oket på axlarna ombildas till vingar så att livet kan beskådas lite lätt svävande från ovan.
En önskelista
En docka, viskar tösen andäktigt
Snälla barn, säger fadern
En bilbana, ropar gossen förväntansfullt
Snälla barn, kontrar modern
En egen dator, önskar flickan med tindrande ögon
Vi får se, kanske det går menar mamman
En Xbox360 Forza3, ber pojken med rallydrömmar
Har du bara varit snäll så, lovar pappan
En ny mobil, suckar dottern
Vi har inte råd, svarar en ensamstående mor
En motocross, försöker sonen
Du skulle må då, skrockar söndagspappan
Att fuska
Han vill ha grönsaker också, dem är han noga med. Men där har jag hittat en lösning som känns som fusk därför att den inte är något jobbig alls. Allt annat kräver tanke och planering och det ska bli klart i tid och det bör bli klart samtidigt så allt är varmt när det dukas fram och dukningen ska jag hinna med någon gång under tiden maten reder sig utan att jag glömmer något så det bränns vid. Det är så tungt att duka, ofta blir det lite stressat för jag har glömt det och jag ska lyfta ner tallrikar och glas med axlar som är alldeles bortdomnade redan på grund av det jag gjort tidigare. Någon dag bad jag barnen, men bönen förvandlades till tjat och sådana enkla konflikter värjer jag mig emot, så trots att jag känner mig alldeles matt gör jag allt själv.
Grönsaksfusket är som sagt inte genomskådat ännu. Jag har laddat frysen med Findus frysta herrgårdsgrönsaker som tar sex minuter att tillaga i micron. De håller sig dessutom varma i en halvtimme bara jag kommer ihåg att lägga en assiett som lock. Listigt har jag också växlat med broccoli vissa dagar, också lagat i micron, med några ostskivor över som han själv brukar göra, därmed räknar jag med att han inte ser hur jag har satt herrgårdsgrönsakerna i system.
Slå knut på sig själv
Att slå av på takten
Frostnupna morgnar slår an
den stumt röda längtan
Rosenrosa skyar där dagen gryr
horisontlinjen visar på målet
Lägger stickade sjalar över axeln
tankarna fryser i medvind
Stegen som varit så raska
mäter bara den sträcka som gått
Gyllengul höst i en uttorkad öken
stanna vid elden i nätternas kyla
Motvinden bär ju din önskan
att mötas när vintern tar slut
Något spanskt
Så bildas utspridda mattor av spanska klockhyacinter där de trivs. I leran trivs de. I skuggan trivs de. I drivor växer de. Less på bladmassan som inte vill stå utan lägger sig ner så fort den har växt till sig. Under de liggande bladen stannar fukten och där trivs sniglarna, som inte nöjer sig med lökblad utan glider bort till andra godare växter i rabatten. Därför skulle klockhyacinterna väck och det slets och drogs så fort de kom upp på våren och kolonierna glesnade faktiskt.
Utrotningen var aldrig nära, men de spanska klockorna bleknade av den omilda behandlingen. En sommar började vita blommor att skimra på de gröna stänglarna.
Blå och rosa, far och mor till den vita, oskuldsfulla, omhuldade. Inte så vanlig, i stället ovanligt vacker. Egentligen lika vacker, men lättare att se då mängden inte döljer de utsökta välvda klockorna.
En höstdoft
Septembers kristallklara dagar
doftlösa andetag fyller livet och rensar i sinne
Hårdhänta vindar i oktober
lossar fängslet av multnande granskogens minne
Hösten har brinnande färger
som sprakar och väcker ett oanat ursinne
I november bleknar slättens hagar
och eldarna tänds för brödbakets timma där inne
Ett ödesdigert möte
Han promenerade långsamt med tankarna utanför kroppen. De valsade runt honom och förde honom framåt i sina reflektioner över det som hade hänt. Ingen ansträngning alls för att leda frågorna vidare i resonemanget kring vem som egentligen hade rätt och fel. Asfalten på den gamla cykelbanan var sprucken och gropig men hans fötter hade samma mjuka rytm som de fria tankarna och fötterna tycktes veta exakt var de skulle sättas ner för att inte snava eller snubbla.
Harmonin mellan stegen och tankegången stod i kontrast till den frustration han kände över mötet. De hade bråkat. Han mindes så tydligt hur orden hade flugit fram och tillbaka mellan dem. Mening för mening ekade i minnet. Orden som uttalats hade haft inte haft kraften att nå ända fram, de hade fallit mellan dem och byggt upp en barriär. Under den ensamma promenaden blev det så tydligt och han anade mer än insåg vad som hade utlöst grälet. Orden som hade sagts, ordningen de hade fallit, han lät minnet bestämma takten för när sanningen skulle avslöjas för honom. Genom att vänta, steg för steg, skulle han få tag i nyckeln till den gamla konflikten. Han skulle kunna ställa allt till rätta, bara han hade tålamod att vänta tills minnet hade gett honom svaret.
Stegen var lätta och tankarna var med honom. Han log när han kom ihåg hur de hade böjt sig mot varandra för att kramas och hur de hade krockat i ivern att mötas på nytt. Han hörde den dova smällen igen. Nej, det var inte deras krock han hörde nu, det var ett skall. Med fasa lyfte han blicken och såg den stora hunden stå framför honom, bara tio meter bort. Ett snedsteg när skon fastnade i en spricka i asfalten och han tappade balansen och föll.
En långsiktig strategi
Den 17 september 1809 slöts fred med Ryssland i Fredrikshamn och det Finska kriget var slut. Den 10 december samma år skrevs fredsavtal i Jönköping och även det dansk-svenska kriget var över.
Sverige förlorade Finland men vann freden.
Tidigare detta historiska år hade en ny regeringsform antagits, grundad på maktdelningsprincipen. Makten över riket skulle delas mellan kungen, riksdagen och fristående domstolar. Uppdelningen av den offentliga makten är väsentligt i ett demokratiskt samhälle där olika funktioner ska kontrollera varandra för att förhindra missbruk.
Den strategi som valdes 1809 visade sig vara hållbar. Sverige har inte varit i krig på 200 år. Regeringsformen var så genomtänkt att den hölls giltig ändra fram till 1974. Den nya regeringsformens första paragraf fastslår att "All offentlig makt i Sverige utgår från folket".
Det är dock sedan inträdet i EU, inte enbart det svenska folket som har makten i Sverige. Man får hoppas att den nya strategin, att flytta makten ut i Europa, blir lika framgångsrik som den våra förfäder utarbetade på 1800-talet. Med den kunskap vi som samhälle äger idag, så förutsätter jag att fredsperioden utsträcks till åtminstone 2000 år.
En dygd
Ett steg åt sidan, den framfusige släpps fram
inte gärna men heller inte harmset
Ett litet steg åt sidan dröjer inte resan
men ger åt andra rum att driva på
Vem var det som ödmjukt släpptes fram
vars ansvar inte tynger axeln alls
Vem rusade förbi med mer av allt i sinnet
utom det som anses vara smått
Ett steg bakåt, när den morske har passerat
för att tänka efter och begrunda livet
Ett steg bakåt, för att få en överblick
och kunna se sin egen del i det som sker
Vem är det som oftast ödmjukt låter ske
vars ansvar väger starkt och tungt
Vem låter andra rusa fram och blint ta för sig
medan livet sakta spirar här och nu
