Varför är varför så viktigt?

Det är viktigt att förstå vad som händer i livet. Sammanhang är ett grundläggande behov som Maslow kanske glömde i sin förklaringstrappa.


Genom hela uppväxten lär vi oss genom erfarenhet att vissa handlingar får vissa konsekvenser, medan andra handlingar ger andra konsekvenser. Vi lär oss förstå att det vi gör och säger påverkar det som sker runt omkring oss. För att vi ska kunna behålla lugnet i en svår situation krävs det att vi kan vara säkra på att det vi gör får de konsekvenser vi har räknat med. Det gäller både hur vi själva agerar och hur vi interagerar med andra.


Vi har lärt oss att för att hoppa långt måste vi ta sats. Våra föräldrar lärde oss att vi måste äta upp för att få den goda efterrätten serverad. Vi har lärt oss att om vi äter för mycket så mår vi illa. Våra föräldrar har talat om att om vi äter något giftigt så kan vi bli sjuka och kanske till och med dö. Genom erfarenheter på lekplatsen förstår vi att om vi puttar omkull lekkramraten så blir hon ledsen och vill inte leka mer. Berättar du något roligt för någon så skrattar ni tillsammans.


Hela tiden orsak och verkan. Samband mellan handling och reaktion är grunden för människans samhällsbygge. Vi kan inte leva tillsammans om vi inte vet hur vi ska agera för att få andra att samarbeta, hjälpa till eller gå ur vägen, det som för stunden är viktigt. Vårt samhälle skulle aldrig överleva om vi inte kunde handla rationellt utifrån vad vi vill och vet ska hända.


Hela grunden för att kunna känna sinnesro är att vi kan känna trygghet. Trygghet kan man känna när man har kontroll över sitt liv och det som händer. Det är viktigt att veta att man klarar att hantera det man utsätts för. Vi behöver känna att vi är en del i ett sammanhang men vi behöver också känna att vi kan agera i detta sammanhang.


Hur skulle ett liv se ut om orsak och verkan inte längre hängde ihop? Om du inte längre kunde lita på vad dina handlingar gav för effekt? Tänk dig att du ska cykla till affären och när du börjar trampa så rullar cykeln baklänges. När du ska kolla hur mycket lön du fick in på banken, upptäcker du att de har tagit pengar från dig i stället för att betala dig för ditt jobb. Tänk om det kommer ut en gul och dunig, levande kyckling ur ditt nykokta ägg. Det är naiva och löjliga exempel, men det visar ändå på att vi faktiskt tar nästan allt för givet.


Vi måste kunna ta det mesta för givet för att våra liv ska fungera. De flesta som råkat ut för en livskris säger att de inte längre tar allt för givet, underförstått att de inte levt sina liv fullt ut tidigare. Med insikten att allt inte längre kan tas för givet får deras liv en annan dimension, som ofta uppfattas som rikare och bättre.


Innan en person kommer till insikten att livet efter krisen, faktiskt kan vara både rikare och lättare än det var innan, har en mycket svår väg genomlidits. Att vakna en morgon och upptäcka att orsak och verkan inte alltid hänger ihop som vi lärt oss under hela vår uppväxt är en riktig livskris. För många kommer aldrig den krisen, för några kommer den utan några yttre påvisbara orsaker medan vissa blir varse efter traumatiska händelser.


Samband som verkar självklara för oss en dag kan nästa dag vara helt omvända. Det är inte säkert att just dina inlärda samband är 100-procentigt tillförlitliga.


För att vi ska må bra behöver vi kunna lita på orsak-verkan-samband. Livet blir övermäktigt om vi måste lägga energi på att kontrollera varje litet steg och att varje obetydlig handling får den verkan vi avser och hoppas på. Det är det som sker när en person hamnar i en livskris. All energi måste läggas på att förstå vad som händer och varför. Varje liten detalj måste analyseras och livets karta måste ritas om. När det är gjort är man fri att inte längre ta allt för givet.


Den som blir sjuk, frågar sig naturligtvis varför. Svaren kan se olika ut. Det kan bero på att man blivit utsatt för bakterier eller att man varit rökare. Den som inte hittar någon tydlig yttre orsak kan kanske förklara orsaken med genetiskt mottaglighet eller något annat argument som ger ett, för dem tillfredsställande, svar på frågan varför just jag. Men hittar man inte svaret på den frågan måste man acceptera det faktum att det inte alltid går att svara på frågan och lära sig att leva med det.


Kan man inte hitta ett samband till den svåraste händelsen man råkat ut för i livet är det väldigt svårt att gå vidare utan att ifrågasätta även de enklare sambanden som man tidigare tagit för givna.


Det är viktigt att lära sig skilja på samband i smått och i stort. De små tingens sammanhang och de vardagliga orsak-verkan-kedjorna måste vi kunna känna trygghet i och veta att de alltid gäller. I det stora kan vi bara vara ödmjuka och acceptera att där kommer vi aldrig att förstå vad som ligger bakom. Den som är religiös lägger förklaringen i Guds händer (vilken gud den än må vara) och funderar kanske inte mer.




När mitt första barn dog oförklarligt i min mage, den där dagen för så många år sedan, var det omöjligt att förstå varför det hade hänt. Min lyckliga stjärna hade ju visat mig tydliga tecken på att jag valt rätt väg och att allt gick enligt en, i universum förutbestämd, plan. Jag hade sett ett samband, men det visade sig vara falskt. Mitt ibland tusen och åter tusen ifrågasättande av alla andra samband jag trodde fanns, ekade en trefaldig fråga:


Varför fick inte mitt barn leva?

Varför fick inte mitt barn leva?

Varför fick inte mitt barn leva?


Denna fråga med olika betoning ältade jag länge. Genom att vrida på frågeställningarna lärde jag mig till slut att acceptera att allt inte blir som vi tror eller väntar oss.


Varför skulle just mitt barn vara det som levde?

Varför får vissa barn leva sina liv i misär?

Varför var det inte ditt barn som dog?


Ser man på frågorna ur ett annat perspektiv blir de om möjligt ännu svårare att svara på. När det handlar om mig och mitt barn så kan jag spekulera i vad jag gjort och vad jag tänkt och om jag vetat eller kunnat och om det hade gjort någon skillnad. I ett annat perspektiv blir mitt liv och mitt barn så litet, att det egentligen ingenting betyder. Det är svårt att ta till sig sin egen obetydlighet, men gör man det kan man sedan vara mycket ödmjuk inför livet som man har framför sig.




Dödelsedag


Idag är det 17 år sedan min lilla pojke föddes, 3670 gram, 54 cm lång och alldeles hel och fin - men död. Jag kan ännu förnimma hur varm han var när de lade honom, nyfödd, på min mage. Tänk att döden kan vara så varm och vacker!


Det är en paradox att livet kan te sig så behagligt och lyckligt och sedan över en natt övergå i en fullständig katastrof, utan att någon egentlig yttre förändring har skett.


Där satt jag med min tomma famn och trodde att jag skulle kunna återgå till mitt vanliga liv, som jag hade lärt mig att uppskatta och trivas med. Livskamrat och vänner, bostad, husdjur, trädgård, jobb, bankkonto, böcker i bokhyllan, allt som behövdes för ett trivsamt liv var ordnat. Det var alldeles inflyttningsklart för vår planerade lilla bebis. Men när vi inte fick hem något barn så tänkte jag att vi får väl fortsätta som vi gjort tidigare.


Tårarna rann dygnet runt de första veckorna. Det var inget konstigt och jag var fortfarande säker på att jag snart skulle ha gråtit ut reaktionen över min förlust. Men sorgen gick inte över. Jag fick lära mig att hålla inne gråten på jobbet och släppa ut förtvivlan när jag kom hem på kvällen. Jag grät i sömnen på nätterna tills ögonen blödde. Månaderna gick och livet kändes bara mörkare och mörkare för varje dag.


Jag hade ju allt jag varit nöjd med förut. Varför ville inte förtvivlan släppa? Jag insåg till slut att livet och lyckan inte är logisk. Känslor kan påverkas av tankar, javisst men i grund och botten styrs livet av omedvetna och undermedvetna strömmar. Min sorg bottnade naturligtvis i den självklara förtvivlan en mor känner då hon mister sitt barn. Därutöver kom det trauma som förlusten av framtiden skapade.


Drömmar, hopp, planer, tankar, förväntningar som låg tagna för givet var spårlöst borta och den förlusten tror jag, när jag ser i backspegeln, var större än förlusten av min efterlängtade pojke. Hela min världsbild slogs i spillror när jag inte längre kände igen mina egna tankar och reaktioner på vardagliga händelser. Det tog väldigt, väldigt lång tid för mig att förstå vad jag gick igenom. Det tog ett och ett halvt år för mig att sluta gråta (förmodligen för att min högt älskade dotter oväntat slog rot i min livmoder) och nästan tio år innan jag kunde tänka tillbaka på mitt första barns dödelsedag utan ångest i bröstet.


Idag kan jag till och med känna tacksamhet för att jag fick bära och lära känna min lilla pojke under graviditetsmånaderna. Jag tänker inte längre att jag skulle ge allt för att ha sluppit gå igenom det stora mörker som var mitt öde 1992. I stället tänker jag att min pojke har varit med mig i livet och format mig som människa. Han har bidragit till den ödmjuket jag känner inför livet. Jag är också säker på att den glädje jag varje dag upplever i naturen och trädgården och i alla små vardagliga mirakel bottnar i perspektivet där jag kan se på livet från den allra djupaste avgrunden. Det var svårt och tungt att ta sig upp ur sorgens avgrund, men väl uppe är inte erfarenheten en speciellt tung fysisk börda att bära med sig.


Den 21 januari är inte en dag att fira men det är svårt att låta den gå obemärkt förbi. Det är mitt första barns dödelsedag.


änglarosetten

om du vill stödja forskning som syftar till att kartlägga
orsaker till att barn dör
i sjukdomar eller olyckor eller psd

RSS 2.0