Skrivet i leran

Drömmar eller fantasier, självklart hade jag insikten att de aldrig skulle kunna förverkligas, men jag njöt skamfullt, i hemlighet, av att planera hämnden.

Geväret var stort och tungt, så utsökt balanserat att kolven av ädelträ låg perfekt mot min axel, lika len som kinden på ett nyfött barn. Avståndet till avtryckaren stämde med millimeterprecision och jag lät pekfingret följa bågen utan att pressa den. Det fanns ingen risk att vapnet skulle avlossas, då det ännu inte var laddat.

Det var fortfarande mörkt och jag var tvungen att ge mig av om jag skulle hinna fram före gryningen. En mörk jacka, asken med patroner stoppades i fickan, geväret höll jag i handen på väg ut till bilen men lade det direkt ner i bagageutrymmet med en filt över. Tänk om jag blev stoppad av polisen, det skulle vara typiskt. Aldrig förut stoppad i en kontroll och så bli stoppad nu med ett gevär i bak på bilen. Just den här natten. Ingen idé att fundera över det. Händer det så händer det, inte många andra hade väl på ett mer konkret sätt blivit visade att ödets finger pekade blint.

Jag körde sakta genom byn, tyst, ökade farten på landsvägen. Huset låg i en glesbevuxen talldunge, som i min fantasi hade vuxit till en mindre skog med gott om undervegetation så att det fanns gott om gömställen. Vid infarten till huset, en 200 meter s-formad grusväg, saktade jag ner men körde förbi. Jag kunde ju inte gärna parkera på uppfarten till hans hus, där skulle jag ju bli sedd av tidningsbudet. I stället parkerade jag en bit in på en skogsväg längre fram, tog fram och laddade geväret och gick därefter försiktigt genom skogen mot den plats jag hade bestämt var den perfekta.

Efter alla år i hans tjänst hade jag bra koll på tiderna. Min plats i annexet hade gett mig möjlighet att studera både soluppgångar och nedgångar. Jag visste var solen gick upp så här års och den skulle inte avslöja mitt gömställe. När han kom ut för att hämta morgontidningen så skulle jag se honom i silhuett med morgonljuset i perfekt vinkel.  

Med ryggen mot en tallstam satte jag mig ner och väntade. Den grå trävillan stod fortfarande mörk. En smal rektangulär gång var byggd mellan bostadsdelen och annexet där kontoret var inrett. Jag hade gett allt och se vad jag fick för det. Jobbade jag inte både kvällar och helger, ställde upp varenda gång det behövdes? Men nu behövdes jag inte längre.

Jag hade verkligen trott på honom när han bedyrade att de gärna skulle vänta. Min kompetens och skicklighet var så stor så de skulle vänta i ett och ett halvt år bara jag kom tillbaka. Så hade han sagt och jag var så naiv att jag djupt inom mig faktiskt trodde på det. Borde han inte varit tacksam då, att jag bara var borta sex veckor, två när jag väntade på förlossningen och fyra när jag väntade på begravningen. 

Varför hade han inte gett mig mitt jobb tillbaka? Jag hade trott på honom när han sade att de skulle vänta på mig. "Det sket sig visst det här", var de första ord han yttrade när han såg mig efteråt. Ja det sket sig. Allt hade skitit sig efteråt.

Vikarien kunde inget, såg inte hur siffrorna hängde ihop, kunde inte hålla reda på debet eller kredit. I flera månader hade jag gått igenom arbetsuppgifterna med henne ändå glömde hon. Glömde, trots att jag hade skrivit checklistor som var längre än tomtens alla samlade önskelistor. De skulle aldrig ha klarat det om jag varit borta ett halvår. Vad hade den där obegåvade vikarien inte hunnit ställa till med på bara sex veckor utan övervakning. Det var inte jag som hade bestämt vem som skulle vikariera för mig. Men det var jag som fick ta skiten när det sket sig.

En vit bil körde upp mot huset. Den körde fram och vände och stannade vid postlådorna. Tidningsbudet var punktligt, det hade jag kontrollerat.

Kontrollera! Han sade åt mig att kontrollera vikarien i smyg. Jag skulle sitta och smygrätta alla fel som jag hade kunnat göra rätt från början. Stötta! Han beordrade mig att stötta min vikarie fast jag var tillbaka på jobbet.  Varför? För att han behövde min kompetens till viktigare arbetsuppgifter. Tydligen var det viktiga arbetsuppgifter att sitta på hans kontor och lyssna på när han pratade i telefon. En halvtimme innan det var dags att gå hem, brukade han få fram en riktig arbetsuppgift. Och då var det helt plötsligt bråttom att bli klart redan samma dag.

Jag gav allt. Gick upp ur sängen varenda morgon, ställde upp på de befängda kontrollerna, kämpade med nya kalkyler och fann mig i väntetider, för innerst inne satt fortfarande berömmet kvar i mitt samvete. Jag tog mig samman, för att inte besvära, visade om och om igen hur bokföringen skulle göras, svarade på frågor och försökte förebygga fel. De tyckte att jag var så duktig. Ingen visste att jag åkte ut i skogen och grät på lunchrasterna. De tyckte att jag var så tapper, så stark.

Så stark och duktig, men nu behövdes jag inte längre. Avskedet kom på ett oskuldsfullt vitt papper. Vikarien hade lärt sig tillräckligt. Det var ju bara siffror och bokslut, inget viktigt. Hon fick lön från ett annat bolag, fanns inte med på LAS-listan. "Vi är så glada för att du tar det så bra", sa han när jag långsamt skrev mitt namn på uppsägningsblanketten, pappersarket med samma vita färg som kistan de hade lagt min pojke i.

De första solstrålarna bröt fram genom skogen. Jag lyfte geväret och ställde in siktet. När han kom ut genom dörren skulle han ha 30 meters promenad fram till brevlådan.

Fjorton gäster, farfar och alla kusinfamiljerna, skulle det dukas åt. Inget märkvärdigt bara fika som de alltid brukade ha när något av barnen fyllde år. Bullfaten var fyllda, köpekakorna låg på spetskantat papper och tårtorna stod i kylskåpet.  Stefan sträckte sig fram och placerade dricksglas på det runda bordet där barnen skulle sitta. Nu var det bara servetter kvar vid varje plats, så kunde de sätta sig till bords och låta sig smaka.

Alla hade ju redan kommit. Ett par stod i dörröppningen till köket och väntade och några hade redan placerat sig vid det nästan färdigdukade bordet. I soffan fanns det ju bara plats för fem personer, möjligtvis kunde man klämma in ett barn mellan dem som satt där, men barnen, alla kusinerna, var i källaren och lekte. De vuxna samtalade som vanligt vid dessa sammankomster, om vädret, skolan och semesterresan, alltid var det någon som varit på resa, skulle på resa eller ville resa.

Han gick mot köket för att hämta servetterna när han hörde Susanne utropa: "Men Stefan, jag sade ju att du skulle ta de BLÅ kopparna, de här passar ju inte." Stefan vände sig om och såg milt på sin fru. "Ja, ja, det kanske du sade ja. Det glömde jag, men det gör väl inget. Det går bra att dricka ur de här också."

"Sätt dig ner så får jag fixa resten." Susanne trängde sig förbi Stefan och gick ut i köket. Stefan log skevt, ryckte på ena axeln och slog sig ner på stolen bredvid sin svägerska och frågade henne hur resan till Köpenhamn hade varit. Han lyssnade förstrött på skildringen av när de åkt över bron och tänkte samtidigt på hur svårt det var nuförtiden att göra rätt. Förr hade Susanne aldrig kritiserat honom inför alla andra på det här viset. Det var som om hennes respekt för honom oförklarligt hade försvunnit.

I ögonvrån såg han hur Susanne hade kommit in i rummet och nu lade ut helt vita servetter, så att inte någon felaktig färg skulle bryta av och förstöra helheten i dukningen. Susanne suckade ljudlöst när hon försökte korrigera dukningen utan att behöva byta ut alla koppar. Stefan fokuserade blicken på sin svägerska och försökte höra vad hon berättade, men Susannes ljudlösa suck gick rakt genom rummet och slog lock för hans öron.

Det är lördag eftermiddag en strålande varm julidag. Gräsmattans grönska är vissnad men i rabatterna prunkar både ringblommor och liljor i en osorterad blandning. Doften av klätterrosen intill trappen blandas med skogens mjuka granar när en bris letar sig fram till det dukade bordet. 

Rosorna i spaljen är vita med en sprakande kaskad av gula ståndare, solitärer i mängder på en vägg av gröna blad. Dukens rosor är skära, ligger omlott och täcker varje yta som inte förärats med en karott, fat eller glas. På bordet finns strömmingsroulader i tomatsås, skinka i gele, små köttbullar, gratinerad broccoli, en sallad gjord på dagsskördade salladsblad, tomater och gurka och nykokt potatis. Mor drar isär en dillkvist och strör små, vackra strån över potatisen.

Tallrikarna är udda och glasen likaså. Det ska vara så på kolonin, säger mor. Man tager vad man haver. Nedanför rosorna står en drickaback. Några flaskor är vita, innehåller läsk, söt och bubblande, till barnen. Merparten är gröna, det är de vuxnas dricka till maten. I de gröna flaskorna är drycken brun. Den ska hällas i de stora glasen.

Det finns stora glas och små glas. De små glasen dricker bara de stora ur. De stora har både små och stora glas när det är fest. I dag är det fest. Drickaback på gräsmattan intill trappan och en immig glasflaska i kylskåpsdörren som tas fram när gästerna kommer. Det finns en lika dan flaska som inte är immig. Den är snart tom. Far är redan löjlig.

Inuti henne finns det något som böljar, bubblar, gnistrar, blänker, skiner, mullrar, gnyr, våndas, jublar, strålar. En vaggande, virvlande, rasande, gungande, svängande, lekande, sovande, malande, leende, tindrande, vilande, hotande, snubblande, skridande magma, ett fängslat och sörjande monster. Det är känslor och tankar som hon tappert murat in i det rum, där väggarna är bärande fundament för det som är - hon. De murade väggarna i det inre är hennes ryggrad, utan dem skulle hon falla ihop. Falla isär, sjunka, sakta spridas ut åt sidorna tills hon var ett med det yttre och inte en egen person.

Det finns en dörr till hennes muromgärdade inre rum, inte helt solid. Genom springor kan en nyfiken blick bli varse en levande känslostorm som gömmer sig bakom murarna, men blir den upptäckt slår kölden till och tätar springorna med is fortare än den snokande hinner dra bort sitt öga.

Hon bemästrar inte passagen ännu. En väktare med växlande humör väljer till synes slumpmässigt om hon ska ges tillträde till de upplevelser och sensationer som fängslats bakom tjocka murar. Utgången brukar däremot inte innebära några problem, väktaren verkar snarast lättad att bli av med henne då hon signalerar att besöket är över för den här gången.

Tallarnas höga stammar
Rasbranten hitom nabben

Stort är kärleken
Stort är gemenskapen

Stort är sorgen
Stort är saknaden

Det bottenlösa hålet
Himlens blåa färg

Stort är livet

Kläderna dolde både axeln och bröstet när hon gick mot provrummen längts in i butiken. Han hade sett det många gånger förr. Mungiporna som fastnade i läget strax innan hon såg glad ut och den inåtvända blicken. Vad såg hon i spegeln av sin egen blick? Längtan sög i hans tarmar. Löftet som fladdrade runt dem, givet i förtröstan, aldrig kommit inom räckhåll.

Händerna låg avslappnat i jackfickorna. Han föreställde sig hur de fick hjälpa henne att ta av plaggen, sakta föra den uppknäppta blusen över axlarna, låta den falla nerför hennes armar. Dra på den åtrådda, varmt röda polotröjan över hennes släta kortklippta hår, hjälpa händerna att hitta fram, ut i provrummets dunkla belysning. Den röda, den grå, den blekrosa, den svarta, allihop skulle han varsamt hjälpa henne med. Försiktigt som vore kläderna av silkepapper skulle han klä och klä av henne. Om och om igen, tills hon hittade det hon verkligen ville ha. De hon verkligen ville ha. Allt hon verkligen ville ha. Längtan vred sig i hans mage.

Han lyfte handen ur fickan och kände snabbt på bakfickan där plånboken låg.

Han hade fortfarande kraft i armen, tänkte han när han höjde kultivatorn och sträckte sig framåt för att komma åt bakom Edelweissen, vars runda blomknoppar samlade i en stjärnas mitt snart slog ut. 

Det hade gått tre år sedan hans hustru gick bort, i cancern. Det elaka cancern. Första året hade han inte haft någon energi alls för att arbeta i trädgården som de planerat och byggt upp tillsammans. Minnet av alla dagar och timmar de tillbringat där, oftast i enighet om projektens framåtskridande men ibland smågnabbandes då deras viljor gick isär, dränerade honom på vilja lika effektivt som sjukdomen hade dragit kraften ur henne.

Förra året hade han bestämt att grovrensa, till hennes minne. Det gick inte an att låta alla deras bästa stunder växa igen och förvildas. Stenpartiet hade han närmat sig långsamt. Drog upp en och annan gräsplanta som slagit rot, men orkade inte ägna någon längre tid där. Stenpartiet med Edelweissen hade varit hennes favoritplats i deras trädgård. På en stor, rund sten med en naturlig urholkning hade hon gjort sig en sittplats och ofta hade hon suttit där med en bok. Han trodde sig veta att hon inte hade läst så mycket utan oftast bara haft boken som en skärm framför sig, för att få vara ifred när hon filosoferade över livet. 

Nu var han nästan euforisk när han knästående arbetade igenom hela stenpartiet med kultivatorn i högerhanden. Alla ogräs skulle bort, och de växter hon valt och vårdat i stenpartiet skulle åter ges utrymme att växa och frodas. Han hade kommit tillbaka till livet och minnet var inte längre tyngt av sorg. Så fort han hade sett edelweissens mjuka ljusgråa skott den här våren och då erfarit  en ilning av glädje över den nya årstiden, hade han förstått att han kommit igenom sin egen kalla och långa vinter.

Idag citerar jag Verlaines dikt "Il pleure dans mon coeur"

Il pleure dans mon coeur
Comme il pleut sur la ville ;
Quelle est cette langueur
Qui pénètre mon coeur ?

Ô bruit doux de la pluie
Par terre et sur les toits !
Pour un coeur qui s'ennuie,
Ô le chant de la pluie !

Il pleure sans raison
Dans ce coeur qui s'écoeure.
Quoi ! nulle trahison ?...
Ce deuil est sans raison.

C'est bien la pire peine
De ne savoir pourquoi
Sans amour et sans haine
Mon coeur a tant de peine !



Jag slutade att läsa franska efter ett år på gymnasiet, i början av åttiotalet. Verlaines dikt fanns i en av våra läroböcker, minns inte vilken, men jag blev så rörd av den att jag knackade ner den på min skrivmaskin. Jag har burit med mig dikten i min plånbok sedan dess.

De få åren jag studerade franska hann jag visst ändå lära mig någonting, för min alldeles egna översättning stämmer väldigt bra in på dem som man idag kan hitta på nätet.

Det gråter i mitt bröst.
Det regnar över staden.
Vems är den sorgsna röst,
som klagar i mitt bröst?

Hur vänligt regnet låter
kring gator och kring tak!
För hjärtat, när det gråter,
hör hur regnets visa låter!

Det gråter utan skäl
i hjärtat, när det vämjes.
Allt är ju gott och väl?
Jag gråter utan skäl.

Men bittrast är min plåga
att inte veta vad,
ej hat, ej kärlek... Fråga
mitt hjärta om dess plåga.


Som tonåring kan vilsenheten vara stor och just orden om att gråta utan orsak och utan att veta vad, var som skrivna just för mig där nedstämdheten hade byggt bo i själen.

Idag är jag tonårsmamma och min plåga består i känslan av otillräcklighet. Hur ska jag kunna lotsa min dotter förbi dessa känslor så att hon slipper kvalen? Jag vill inte att hon ska behöva gå genom mörker och förtvivlan för att växa och mogna till en vuxen person.

Mellan sömn och död, mellan död och dag, ligger en stund
en hinna mellan Styx och skuldra
Vågor kluckar ännu
långsamt mot brinkens sandiga grund
nattens våndor ebbar ut
Ljuset härdar, hinnan hårdnar
speglar hjärtats pulserande, blödande, mörka avund
Mellan sorg och vila, mellan vila och lycka, hoppas på nytt
Vaknar sakta, minns så väl
mitt med livet ingångna förbund

Det sägs att en person kan överblicka och ha fem till sju nära relationer som hon alltid håller under konstant bevakning. Det är samma mekanismer som gör att ett fiskstim eller en fågelflock, kan hålla ihop och röra sig som en enhet. En individ håller kontroll på några nära i sin omgivning, och de i sin tur har ytterligare någon eller några andra att hålla reda på, vilket gör att en mycket stor samling individer hela tiden har kontroll på varandra.

En mor kan till exempel hålla uppsikt över sina barn, sin man, sin väninna sedan skoltiden, sin syster som bor i fjorton mil bort och kanske hon också håller ett öga på sin granne som börjar bli lite till åren kommen. Hennes man bevakas även av sin gamla mor, en efterhängsen lumparkompis, två arbetskamrater med vilka han varje vecka även träffas privat och spelar innebandy. Han har också en nära relation till sitt äldsta barn och deras relation har de sista åren börjat bli dubbelriktad i nätverkets kontrollorgan. Det barnet har sina övriga relationer i skolan där kamrater nu är en viktig del i livet.

Systern, som bor långt ifrån de andra, är gift med en kusin till moderns väninnas make. Den gråhåriga grannen arbetade förr i tiden tillsammans med mannens far på fabriken. Till innebandyträningen kommer ett par av barnens klasskamraters föräldrar och det händer emellanåt att skolfrågor avhandlas i omklädningsrummet. Modern går på föräldramöte och får där reda på att grannens yngsta dotter ska flytta tillbaka till stan och deras barn ska börja i klassen nästa termin.

Så fungerar ett stöttande nätverk, någon i din närhet håller koll på dig. Det kan kallas skvaller, nyfikenhet, omtanke, social kontroll eller nätverkande. Du har själv kanske inte så många relationer runt omkring dig, men dessa i sin tur har andra relationer ut i världen som i sin tur känner andra och alla dessa grupperingar överlappar varandra titt som tätt. Det ger stadga och trygghet att vara omgiven av många relationer och ha kontakter längre ut i nätverket.

Men ju större fiskstim, desto fler individer som befinner sig i utkanten. De individer som inte är omgivna av ett nätverk, utan bara har relationer åt ett håll, riskerar att tappa kontakten med de andra, bli ensam.

Hon går surmulen och tyst ut i köket, hälarna slår hårdare i golvet än hon avser. Han ligger kvar på soffan, ser färgglada cyklister i klunga trampa uppför tunga, långa backar i de italienska alperna.

I tio minuter satt hon i fåtöljen och försökte få igång ett samtal. Frågade om hur han haft på jobbet. - Hmm, som vanligt. Undrade om han hade hört om översvämningen i grannstaden. - Jag hörde det på radion. Tonen i hans svar berättade att hennes intryck och åsikter var överflödiga, han hade hört vad han behövde höra. Lade till sist in en fråga om vem som ledde i cykelloppet. - Är du intresserad? frågade han med höjda ögonbryn.

Hon var inte ett endaste dugg intresserad av svettiga karlar i färggranna kroppsstrumpor som trampade backe upp och backe ner, den ena mer dopad än den andra om hon förstått rubrikerna på sportsidorna rätt, sidorna hon snabbt bläddrade förbi när hon åt frukost. Men vad skulle hon göra då? Han kunde ju visa henne lite intresse också, inte bara ligga där och blänga på tevebilden varenda kväll. Hon skulle minsann visa honom. Från och med nu skulle hon vara tyst, inte säga ett ord utan att svara på direkt tilltal från honom. Visst hade hon försökt förut med den strategin, inte särskilt lyckade försök, eftersom hon oftast hade förlorat sin ensidiga "tysta-leken-lek" innan han ens hade fattat att hon slutat prata med honom.

Den här gången skulle hon hålla ut. Inte inleda ett enda samtal. Hon skulle vänta ut honom, få honom att förstå att det var viktigt för henne att de kunde prata med varandra. Inte bara till varandra, som det hade varit den sista tiden. Eller hade det varit så hela tiden? Nu skulle hon vara tyst i alla fall. Hädanefter var det han som skulle få inleda varje samtal.

Häftigt öppnar hon kranen och fyller tekannan med vatten. Hon vill inte värma vatten så att det räcker till honom också. Ska han bo här utan att prata med henne, då får han brygga sitt te själv.