Livet med leran

det är vad jag behöver göra för att bli människa igen. Hoppa ner i självrannsakans soppa, röra om och avvakta tills ytan blir synlig igen.

Känslor och tankar finns hela tiden och de är en del av livet. Ibland biter sig vissa tankar fast som man inte vill ska ta för stor plats, då de är destruktiva och lätt tar överhanden. Det är tankar som verkar logiska och kloka men som undergräver självförtroendet och leder en in i självömkans träsk. Träsket som gynnar eländet genom att det endast släpper igenom de tanketrådar som kan lura förnuftet. När sådana tankar slår rot kräver de energi och kraft och hinner de växa sig starka är det väldigt svårt att stoppa dem. Men det går!

Jag vet att det går att ta sig loss ur träsket. Jag besitter nämligen lite kunskaper om mänsklig psykologi och om hjärnans funktioner och förstår därför att det inte bara är att låtsas som om det regnar när den nedåtgående spiralen har börjat suga tag i tankarna. Det gäller att stoppa rotsystemet från att växa sig stort. Med målmedvetenhet och ansträngning gäller det att dra fötterna ur träsket och upp på den fasta marken igen.

Väl uppe kan man tänka glada tankar och konsekvent vägra bearbeta det som gnager och trycker. Det klarar man sig länge på. Ett effektivare sätt är att lägga alla tankar i en gryta, röra om och studera de ingredienser som sjuder i samma soppa.

Jag har en gryta som står lite avsides och puttrar hela tiden. Nu har jag varit en sväng ute i träsket och det är dags att elda lite under och röra om i grytan. Jag vill inte vara så tydlig på nätet med vad för tankar som irrat sig ut i träsket, men det handlar om relationer - så klart. Det handlar alltid om ekonomi eller relationer, pengar eller människor.

För ett tag sedan lärde jag känna en person (ytligt) och den personen var min totala motsats och tycke uppstod inte. Tvärtom! Min magkänsla säger mig att det var ömsesidigt otycke. Tyvärr måste vi i vissa sammanhang inte bara träffas, utan också samarbeta med vissa uppgifter. Hur hanterade jag den situationen? Om jag överdriver och spetsar till det, kan man säga att jag tog mig själv och min egen personlighet och placerade på en piedestal och där tittade vi ner på den andra personen och tänkte att "jösses, vad bra vi är" och på det viset kunde jag hålla min självkänsla i gott förvar.

Nu ville det sig inte bättre än att den andra personen har visat sidor som jag inte såg från början. Inte så att tycke har uppstått, men jag inser att jag kanske dömde personen lite förhastat. Och ännu värre, jag förstorade kanske mina egna goda sidor på ett osmakligt sätt. Det är lätt att riktningen går mot träsket när man upptäcker sina egna brister. Mina goda egenskaper känns inte så behagliga längre när jag känner att jag har bedragit mig själv. Jag blir inte bättre av att spegla mig i någon person som är sämre. Jag blir inte heller bättre av att såga en annan person vid den första bekantskapen.

I min gryta försöker jag nu koka ihop kunskapen om mig själv. Ja, jag ska kunna känna att jag inte trivs ihop med en annan person. Det är OK. Man kan inte gilla alla andra. På plus-sidan har jag med mig att jag verkligen har ansträngt mig att vara artig och trevlig mot den här personen. På minus-sidan ligger att jag lagt värderingar om en person, som inte varit snälla. Har jag gjort det av ärlighet eller för att stärka mig själv? Där är kärnfrågan som jag vill reda ut. Kanske kommer svaret upp till ytan när soppan kokat en stund. Annars får jag fiska upp resterna av mig själv och promenera vidare och hoppas att jag inte har ett nytt träsk under fötterna när jag börjar vandra igen.

---