Den som bestämmer
Vem bestämmer
Vem beslutar
Vem har avgörandet i sin hand
Om du tycker
Om du tvekar
Om du har svårt att välja rätt
Vem påverkar
Vem poängterar
Vem har alltid sin åsikt klar
När du undrar
När du undersöker
När du uppenbarligen har svårt
Vem avgör
Vem antar
Vem har aldrig nånsin ångrat sig
Är det jag
Är det du
Är det förutbestämt av gud
Att behöva
"Jag behöver en ny tröja. Jag har inget att ta på mig." Hur många gånger har man inte hört tonårsdottern säga den frasen? Varje gång himlar man med ögonen, suckar och säger: "Ja men, du har ju hela garderoben full..." Lika säkert som betingade reflexer kommer motargumenten att kläderna i garderober och byråer är för små, för stora, fel färg, fel form. Värst att höra är nog ändå när kläderna är för fula. Varför köptes de då från början?
En annan klassisk kommentar är att det inte finns något rent att ta på sig. Men ändå är tvättkorgen tom. Tonåringar behöver kanske en betjänt som bär kläderna till tvätten för att sedan tvätta, hänga, stryka, vika och slutligen bära tillbaka dem till garderoben.
Behovet av kläder är enormt. I alla fall inköpsbehovet, för när plaggen väl är hemma så är det kanske en av tjugo som blir en favorit och används så gott som jämt medan de andra nitton hamnar i felfacket. När favoriten inte finns tillgänglig så behöver man köpa nytt.
Det är lätt att raljera över tonårsdöttrarnas klädbehov. Skänk en tanke på hur du själv uttrycker dig när du letar i garderoben efter något att dra över huvudet till nyårsfesten. Är det inte lätt hänt att det blir en kommentar i stil med "jag behöver en ny klänning till nyår, jag har inget som passar"?
Vad vi verkligen behöver, är att fundera kring hur vi använder vårt språk och vad det ger för värderingar hos våra barn. Kanske är jag bara en språkpolis som inte riktigt vill erkänna och acceptera glidningar i betydelse hos vissa ord? Kanske kan vi skapa en bättre, vänligare och rättvisare värld om vi inte slentrianmässigt slänger ur oss att vi behöver det ena eller det andra?
Förmodligen är det bara jag som irriterar mig på småsaker och förstorar dess betydelse i det stora hela.
En ring
en ring av tung metall
Symbolen för det eviga
ingen början
inget slut
en oändlig färd
en oavbruten resa
En ring av stolthet
en ring av guld och ära
Beviset på din kärlek
ingen avund
inget tvivel
en osynlig lina
ett fastslaget ord
En cirkel av dagar
en rundgång av år
Stängslet runt ett liv
ingen öppning
ingen grind
en avgränsad yta
en förutbestämd väg
En ring av förväntan. En ring av tung metall är symbolen för det eviga. Den saknar början och har inget slut. Ringen symboliserar den oändliga färden genom livet. Det är en oavbruten resa, som ingen kan säga när den egentligen startade.
En ring av stolthet, smidd av guld och buren med ära. Den är beviset på er kärlek, på hans vilja, hennes lycka. I ringen ryms ingen avund, inte heller tvivel. Dess omkrets mäts av en osynlig lina som roterar runt de löften som gavs.
De ord som lovade kärlek och trohet är mittpunkten i den cirkel av dagar som är ert framtida liv. År läggs till år som stängsel runt ett liv. Givna löften blir till barriärer omöjliga att ta sig över. Ingen öppning, ingen grind finns i den metallring som omsluter era dagliga göromål. Begränsade till den yta som återstår att leva på, finns sedan bara en förutbestämd väg att gå.
Att avlasta
En liten pojke som
haft svårt att styra sig
till familjen kom
och allting ordnar sig
Ny far och mor han fick
de ställer upp var dag
ser pojkens blick
hans rädda anletsdrag
Han är dess lilla skatt
dag efter dag med lek
men oro varje natt
gör mången vecka blek
En helg hos någon borta
så fosterfar får vila ut
och dagarna är korta
äntligen är helgen slut
Att spela flera roller
När eftermiddagen kommer har kjolens baksida skrynklats efter långa sittande pass, men hon slätar så gott hon kan ut vecken genom att dra handflatorna från länderna ända ner till knävecken. Kavajen tar hon av och hänger upp på en galge innan hon sätter sig i bilen för att hämta sina barn på dagis iklädd en varm, mörkblå lumberjacka.
"Mamma, mamma!" hörs ropen innan hon hunnit upptäcka vilken av bävernylonoverallerna som gömmer hennes egen son. När hon sedan får ögonkontakt känner hon lättnaden. Det är som om det är först nu kavajen verkligen har tagits av hennes axlar. Hon låter leendet öppna sig och skrattar högt med sitt yngsta barn och lyfter upp honom i famnen. När dottern kommer gående tar hon henne i handen och de tackar personalen för dagen som varit. Hon gläds åt den trevliga stämning som skapats och upprätthålls i hennes barns förskola och vet att det inte är alla mödrar som har förmånen att kunna känna sig fullständigt lugna och trygga när de lämnar sina barn.
Hemma lyssnar barnen på henne och lyder efter humör. Vissa dagar går allt som på räls medan andra är ett kaos och då undrar hon vad hon gör för fel. Alla handböcker och föräldrakurser har lärt henne hur hon ska agera för att ledsaga barnen på den väg mot vuxenvärlden som är deras uppgift. Hon vet att hålla sitt humör i schack, lika självklart som att hon inte tappar humöret på arbetet, bestämmer hon över sin ilska inom hemmets väggar. Hur hårt hennes barn än provocerar henne, visar hon ändå aldrig den oresonliga vrede som drabbar henne när hon inte lyckats styra sin familj som hon vill.
Så kommer julafton och släkten samlas. Grupperingarna är lika för varje år och hon drar sig tillbaka och väljer att tyst studera de personer som finns i det rum hon befinner sig. Hon blir den konstiga, tigande svägerskan som bara svarar på tilltal. De tänker kanske att hon aldrig hämtade sig från chocken att mista sitt första barn och glömmer att hon inte talade oftare innan olyckan skedde. Förmodligen tänker de inte alls på varför hon sitter tyst utan accepterar den vanliga rollfördelningen i släktmiddagens föreställning.
När kvällen slutligen motar de gästande på dörren och barnen somnar utmattade långt tidigare än vanligt, kastar hon av sig den tvångströja hon burit under dagen. Hon släpper tysthetens spännen och när trycket lättar kommer tårarna. Hon gråter för att hon inte förmår bli en av dem, att hon inte bemästrar den pjäs som storfamiljen spelar. Hade hon kunnat skulle hon tagit initiativet och ändrat hela scenariot. Trots alla år då hon betraktat och ingående studerat sina släktingars julfirande har hon aldrig förstått vad de håller på med. Varje år upprepar sig samma mönster, samma dialoger och samma konflikter. Vad håller de på med? Varför håller de fortfarande efter tio år på med samma spel och manuskript? Hon gråter för att hon inte förstår.
Till slut stannar sinnesrörelsen och hon drar en djup suck. Det är konstigt, tänker hon, de få gånger hon verkligen känner att hon är sig själv och inte något som förväntas av henne, då gråter hon.
Att vinna ett litteraturpris
Vad är det som kvalificerar en författare att vinna ett litteraturpris? Vilka kvaliteter utmärker en klassiker?
Tänk att kunna läsa Frans Eemil Sillanpääs romaner 75 år efter utgivningen med stor behållning. Uppleva miljöskildringar, filosofera kring romanfigurernas personlighet och bara njuta av ett formidabelt språk.
Ett citat från första kapitlet i Människor i sommarnatten kan kanske övertyga de flesta att Sillanpää var en värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur.
"Om en sommarnatt i norden kan man knappast tala; vad man har är en dröjande och långsamt skymmande kväll, men också detta mörknande har sitt outsägligt klara skimmer. Det är aningen om den sommarmorgon, som nalkas. När aftonens musik dämpats till ett fint, violmörkt pianissimo, så fint, att det ljuder också i pausen, då vaknar redan första fiolen till en vek och hög melodi, i vilken violoncellen snart faller in, och så fort tonbilden trängt in i medvetandet får den även ett yttre stöd: ett tusenstämmigt ackompanjemang ljuder från tusen grenar och från himlens höjd. Det är redan morgon även om det nyss var kväll."
I min värld är han en verkligt värdig vinnare av priset då konstnärligheten utmärks av enkelheten. Inga krångliga, komplicerade intriger eller snärjiga svårlästa meningar.
Sillanpää var uppe till diskussion om litteraturpriset under hela 30-talet, men det var först 1939 han fick motta priset.
Attityd
Det fixar jag lätt. - kvittrar den glade och ännu inte stukade
Vem ska göra det då? - stönar den som tycker allt är besvärligt
Tar du fram det! - begär den osäkre bakom en fasad av arrogans
Jag får väl göra det då... - säger den late och drar en djup suck
Hur svårt kan det vara? - frågar den irriterade som själv måste göra jobbet
Kom igen nu! - ropar den som driver på och vill se slutet
Tänk så många attityder man möter i sin omgivning och i synnerhet på jobbet. Alla har sitt sätt att se på de uppgifter som ska utföras, vare sig det är ett hus som ska byggas eller ett bokslut som ska fastställas. Det är ganska spännande att fantisera kring vad dessa attityder betyder, var de kommer ifrån och varför de har utvecklats.
När man försöker sätta sig in i den andres situation är det ofta ganska lätt att förstå dennes attityd - hur irriterande den än är. Till och med glada, positiva och engagerade attityder upplevs ju många gånger som irriterande av den enkla orsaken att det inte är man själv som lyckats hålla humöret på topp.
Det bästa med måndagar
Han känner nyfikenheten pirra i kroppen. Vad har dagen att bjuda på? Vilka möten ligger framför honom? Hur kommer spåren efter honom se ut när han vandrat genom den outforskade dagen? Frukosten sköjer han ner med ett glas mjölk och han känner hur lusten att komma iväg ökar.
Helgens ensamhet och tristess är glömd. Förra veckans förtretligheter har förträngts. Idag har han världen framför sina fötter. En helt ny vecka framför sig och ännu har han inte stött på ett enda hinder.
Att fördela
Liksom Martin Luther King har jag en dröm. Jag drömmer om att mänskligheten en dag ska vakna upp och förstå att jordens resurser måste fördelas på ett bättre sätt.
Det vatten och den mat som finns räcker till alla och om vi bara kunde lösa det logistiska problemet skulle ingen behöva svälta eller bli sjuk av dåligt dricksvatten. Jag är säker på att det rent tekniskt skulle gå att lösa distributionsproblemet väldigt enkelt om bara viljan fanns hos de som har makten i världen. Den som tvivlar på att det går att skicka mat runt jordklotet från en tillverkningsort till en konsumtionsplats kan ju fundera på hur bananerna kommer till Sverige, eller ris, eller tonfisk, eller färskpressad apelsinjuice.
Är det girighet som får en liten del av jordens befolkning att roffa åt sig merparten av alla resurser? Jag undrar ibland om det inte är någon darwinistisk överlevnadsinstinkt som gör att den människa som har möjlighet att ta maten eller makten gör det. Är det så, måste förnuftet övertala ryggmärgsreflexen att det i längden är bättre att fredligt fördela resurserna än att bråka om dem. Kanske är det resultatet av kampen mellan hjärna och ryggmärg som till slut kommer att avgöra om vi kommer att fördela rikedomar på ett rättvisare sätt i framtiden.
I min dröm ser jag inte en rättvis värld, men i alla fall en fredlig värld.
De tre vanligaste frågorna du brukar få om din livsstil
Dagens skrivpuff ger uppmaningen att skriva om de tre vanligaste frågorna du brukar få om din livsstil. Det slår mig att jag aldrig brukar få några frågor om min livsstil. Mitt sätt att leva är så odramatiskt att det inte väcker några frågor. Däremot får jag emellanåt frågor som man kanske kan påstå är ställda på grund av min livsstil, ett enkelt leverne på landet.
"Har ni bott där länge?" är väl den i särklass vanligaste frågan jag får när jag berättar var jag bor.
"Har du någon anknytning till bygden?" blir så gott som alltid nästa fråga.
"Där trivs ni väl?" brukar frågestunden retoriskt avslutas.
Många i trakten har hela släkten inom gång- eller cykelavstånd och det finns ett antal kusingiftemål i gårdarna, så frågan om anknytningar är inte obefogad. Att vara inflyttad och sakna släktband i trakten innebär att man anses som något av en utböling i åtminstone en generation. Men bygdens folk är vänliga och välkomnar även utbölingar att delta i gemensamma aktiviteter, så det är inte något problem. Utom i ett avseende, informationen förväntas gå från mun till mun. Har du inte släktingar som vet hur det "alltid har varit" så kan det bli missförstånd.
Det är till exempel inte lätt att förstå att luciafirandet alltid har varit klockan sju på morgonen i kyrkan, om man inte har varit med någon gång tidigare. Bygdens invånare ska dock ges det erkännandet att de blir lätt generade över att de ibland glömmer berätta sådana för dem självklara saker. 
Här i skuggan av skogen odlar jag min livsstil. Det enkla och sköna.
Att falla
Hon svävade i en gråvit rymd, anade konturerna av rummet och möblemanget men visste inte om det var verkligheten eller minnet av detaljerna hon sett. Det gjorde inte ont. Känseln kunde inte bryta igenom den omslutande massa som skyddade henne från att störta ner i avgrunden. Vagt förstod hon att hennes kropp fortfarande satt på den stoppade stolsdynan och att hennes händer ännu höll henne kvar i den värld hon bebott så många år.
Ett smultronställe
En slänt full av röda bär
det har jag faktiskt där
en odling full av smultron
jag ser den härifrån
En backe fylld av smak
med fruktträden som tak
en grönskande oas
där allt tillvaratas
En yta täckt av lycka
vad annat kan man tycka
än att livet är på topp
när man plockar i en kopp
Själ, skäl och stjäl
- Det är min själ inte ett skäl att stjäla! Vad tänker du med egentligen?
- men...
- Men! Inga men, tack. Fattar du vad du har gjort! Du är ju en tjuv.
- Snatteri sa dom väl.
- Snattare är tjuvar. Lilla vännen, fattar du inte att det är någon annans saker som ligger på hyllorna i affärerna? Hur skulle det se ut om alla bara gick omkring och tog andras saker? Fundera på hur det skulle kännas om du kom hem från skolan och så var din dator borta.
- Det är väl inte samma sak.
- Jo, det är precis samma sak. Det som finns i affärerna ägs av den som äger butiken. För att få de sakerna så måste man ha pengar och köpa. Och vi har inga pengar. Jag vet att andra får en massa grejer, men vi har inte råd. Det är bara så.
- Vi har ju aldrig råd med nåt!
- Du har ju fått datorn och jackan som du fick förra månaden den var inte billig.
- Det var ju farsan som köpte den. Du har ju aldrig pengar. Du köper ju fan vin för din lön och super upp.
- Nu lägger du av.
- Du super upp våra pengar. Vad gör du av med på dina "tjej-kvällar" egentligen? Ingen jag känner har en morsa som är så fattig.
- Du vad jag gör en kväll i månaden är inte din sak. Det ska du veta att jag i alla fall inte stjäl något. Det kan bli dyrt men jag försöker vara rättvis. Det är ju inte bara du som ska ha saker i det här huset. Eller?
- Fan vad jag hatar dig. Jag tänker flytta hem till pappa. Nu! Idag!
Banan
Branta backar, både uppför och nerför, var härliga utmaningar och han njöt när han fick använda varje muskel i sin kropp för att bemästra cykeln. Slingrande stigar och steniga passager, inget hindrade honom. Med kraft tog han sig upp för stigarna, med precision valde han rätt väg förbi rötter och stenar, i halsbrytande fart kastade han sig ut för branter och nerför sluttningar.
Det hände att han tyckte sig sitta på ryggen av en fågel i stunder när han fick riktigt flow. Cykeln gick av sig själv, han bara styrde. Snabba vändningar, stillastående balansakter i riktigt svåra passager, glidande manövrar för att undvika nedhängande grenar eller för att passera i hårnålssvängar, han var så fokuserad på sitt lopp att gränsen mellan hans kropp och cykeln raderades ut. Då var det inte svårare att balasera på bakhjulet än att stå på ett ben.
När han hade hinder att passera och utmaningar att övervinna, ville han och cykeln samma sak. Det var annorlunda när han lämnade de steniga backarna och försökte träna balans på en asfalterad vägsträcka utan rötter och hålor, då fick cykeln en egen vilja som alls inte stämde överens med hans egen.
En plantering
Rosorna skulle flyttas. Det går bra bara man gräver djupt, hade någon sagt. Det var svårt att gräva i den hårda lerjorden och rosornas rötter växte verkligen djupt. De hade stått på samma plats i 12 år och varje höst hade kompost och löv lagts som täckning mot de taggiga stammarna och på så vis hade jordlagret ökat och ökat för varje år.
Hon var rädd att skada rötterna när hon högg och trampade ner spadens blad med hela sin tyngd. Till slut gick hon efter den gamla grepen i stället. Med de glesa tänderna var det lättare att luckra jorden och hon trodde att hon kanske skulle kunna lirka upp rosenrötterna. Lirka i lerjord var lättare tänkt än utfört och det blev en brottningsmatch även med grepen. Efter att ha grävt nära en halvmeter djupt i en halvcirkel runt den första rosen började hon bända.
Försiktigt bände hon med grepen och flyttade den runt så att roten skulle lossna runt om. Hon hade bänt ett helt varv och kände med sina handskbeklädda händer om rosenbusken gick att dra upp. Naturligtvis satt den fortfarande fast i leran. Det krävdes visst lite mera kraft. Hon höjde grepen och siktade så nära rosens pålrot hon vågade, sköt ner taggarna i jorden och pressade grepen för att komma ännu djupare och började sedan trycka grepskaftet bakåt för att få en hävstångseffekt.
Rosen ville inte släppa taget om den jord som närt den under alla år. Det behövdes ännu mera kraft. Nu hade hon lirkat och puttat så länge att hon hade gett upp avsikten att vara försiktig. Nu skulle den upp, om den så skulle bli förstörd. Hon tryckte ner grepen på andra sidan rosbusken och stampade på den för att komma djupt under och så bände hon igen. Hon pressade skaftet så hårt hon kunde och kände hur roten började ge vika när grepens skaft gick av.
Det vassa avbrutna skaftet slog upp och rispade kinden bara en centimeter från hennes öga. Hur är det man brukar säga; det var nära ögat. Utan grep och med ett stort skrapsår på kinden gav hon upp. Hon hade velat flytta hela planteringen, men rosorna hade inte velat bli flyttade. Det förstod hon till slut.
