Något långsamt
Arbetstempot vid motorvägsbygget på 49:an.
Den enda satsen skulle räcka för att färdigställa dagens skrivpuff som uppmanade att skriva om något långsamt. För att fylla ut inlägget lite kan jag ju berätta att detta motorvägsbygge nu har pågått i över ett år. Under den tiden har all trafik fått ledas om på kortare och längre förbifarter. Hastigheten har sänkts från tidigare 90 till växlande 50- och 70-sträckor, men genomsnittshastigheten måste vara lägre ändå för när man ska köra över gupp, grusgropar, göra 90-graderssvängar och köra efter arbetsmaskiner så måste hastigheten sänkas ännu mer.
Det blir väl bra när det blir klart? Ja, om det blir klart? Till hösten ska det vara färdigt enligt skyltningen. Jag undrar jag om de vet vilken höst det handlar om.
Men det blir väl skönt när det blir klart? Ja, men dyrt. För trots att motorvägen ska gå på samma sträckning som vägen går förut, så kommer det innebära 2 km längre väg till jobbet för mig - enkel resa. De har nämligen stängt av genvägen som jag körde förut. För mig kommer det att kosta bränsle och slitage för 8 extra mil i månaden, dessutom mer bränsleåtgång då det blir motorväg och man förväntas brassa på i 110 de fantastiskt långa 8 kilometrarna det handlar om.
Ett och ett halvt år för åtta kilometer. Det är långsamt.
De har kommit lite längre idag.
Att införa ett förbud
Hon letade fram telefonen i handväskan och tryckte hastigt in senast slagna nummer. "Jag förbjuder dig att använda min bil när du kör barnen till ridningen!" skrek hon så fort hon hörde att det svarade i den andra telefonen. "Jag kan ju för sjutton inte göra affärer med hästhår på kjolen och dynglukt i håret, det fattar du väl? Du kunde ju åtminstone ha berättat igår hur bilen såg ut!"
"Förlåt och förlåt, det hjälper ju inte att du säger förlåt i telefon, det blir jag inte mer presentabel av." Hon klickade sin man och lämnade bildörren öppen att vädra medan hon gick in för att hämta en filt att täcka över baksätets lösa hästhår med och på det viset försöka undvika en alltför stor katastrof.
Inne i huset letade hon också fram extranyckeln ur kökslådan och lade den i sin handväska. Ingen skulle köra hennes bil utan hennes vetskap i fortsättningen, det skulle hon se till. Innan hon lämnade huset igen tog hon en sväng in i badrummet och slängde ner både hårspray och deodorant i handväskan.
En nystart
På onsdag börjar gympan igen. Då är det dags att hänga på igen och hålla ut den här gången. I våras blev det två eller tre pass, sedan ebbade närvaron ut. Jag vill minnas att det var en eländig och efterhängsen förkylning som hindrade mig att åka iväg till motionspassen. För det kan väl inte ha varit jobb och andra intressen som höll mig borta. Minnet sviker och tur är väl det när det handlar om trista saker.
Bättre att komma ihåg det roliga, som att jag sprang hela förra sommaren och hösten. Den här sommaren har knäna hindrat mig från att jogga. Det är därför gympapassen ska äras med hundraprocentig närvaro under hösten och vintern. Onda knän är inget hinder att deltaga i byns härliga gympapass där alla kämpar efter sin egen förmåga. Unga och starka gör femtio armhävningar, medan gamla och svaga kanske bara klarar två. Det finns ingen som sticker ut när det finns så många deltagare i olika åldrar.
Jag känner mig verkligen inspirerad och ger mig själv chansen till en nystart med tantgympan.
Att ångra sig
Gjort är gjort, kan inte göras ogjort.
Varför tänker hon då så ofta i om-satser? "Om jag hade valt den andra..." "Om det hade gått en buss..." "Om de hade sagt..." Med de tankarna reflekterar hon och föreställer sig hur livet hade kunnat vara annorlunda. Hon fantiserar om att andra val skulle gett henne ett enklare och lättare liv. Drömmar ger henne vila från vardagens bestyr och hårda verklighet.
Den svävande ljusgröna lättnaden i alternativens drömmar dansar runt henne, bjuder upp och flirtar med henne. Tjusad ler hon och låter sig förföras. Drömmarnas tunna silkestrådar kittlar henne och hon känner bara svalkan, den lätta beröringen av dimmiga slöjor som sveper henne. Snart omsluter de henne.
Innanför drömmarnas hölje börjar strax tankarna att cirkulera. De finner ingen väg ut och repeterar sig. "Om jag hade valt..." "Om det hade gått..." Utan att hon lägger märke till det ändrar satserna innehåll. "Om jag bara hade valt den andra..." "Om det bara hade gått..." "Om jag bara hade sagt..." Utrymmet minskar och de flyktiga fantasierna tränger sig på, lägger sig nära, fastnar i huden, i sinnet. Irriterande och retfullt får de henne att slå ifrån sig. Röresleutrymmet är så litet, hon får ingen kraft i sina slag och förmår inte lätta på det sjok av självförebråelser som snärjt henne. "Om jag bara inte hade valt..." "Om jag bara inte hade sagt..." "Om jag bara inte hade gjort..."
Tänk om hon kunde få det ogjort.
Att uppvakta
om den förestående omorganisationen
kom hon farande in på kontoret
med uppvaktande kommentarer
hur roligt det är och hur bra det går
och frågor, om de får vara med
och påverka lite mera
den här gången
sist hade hon allt blivit förvånad
inte för hon klagade
- men ändå, det hon gör nu är ju så kul
det vore tråkigt
om hon blev av med det.
Genast hon hade gått igen
tänkte jag som så
att visst ska hon få påverka
tala om vad hon vill
men jag tror inte hon kan
organisera vårt arbete så
att det blir lättare för mig
för kunde hon det
så hade det inte behövts
att ändra något mer.
Den uppvaktningen hade hon nog
inte så mycket för
mer än att jag fick en insikt
om hur svårt det här kommer bli.
En idé som inte genomförts (än)!
Egentligen är det kanske inte någon lysande idé att sätta upp ett växthus i min skuggiga trädgård. Det är skuggorna som hittills har varit anledningen att inte sätta upp ett glashus. Jag har tänkt att det inte är någon idé eftersom jag lever med föreställningen att växthus ska stå i solen.
Men som jag har sett och lärt, vet jag numera att man måste skugga sina växthus för annars blir det för varmt. Kanske skulle jag kunna ha nytta av ett i alla fall? Jag skulle kunna odla tomater, physalis och gurka på sommaren. På våren skulle jag kunna starta upp sommarblommor så att de börjar blomma under sommaren, och inte som nu i början av augusti när säsongen nästan är över.
Pengarna har vi väl. Det är inte det stora problemet för att genomföra idén om ett växthus. Jag har även sett ut platsen, den soligaste vi har. Det svåra är att börja.
Det ska läggas grund, grusas upp. Växthuset ska köpas in och forslas hit, monteras ihop och inredas. Det är inget man gör på en helg direkt. När jag börjar tänka på allt som måste göras så kommer tvivlet smygande. Kommer jag verkligen att använda ett växthus?
Återstår att fatta ett beslut. Snart, det är på hösten man kan göra klipp i växthusbutiken.
En smekning
smeker min arm
med stadig hand
långsam, len och värmande
rufsar mitt hår
och kysser min kind
lekfullt, virvlande frisk
omsluter mig
i en andra andning
följsam, vän och smekande
Något hårt
Vill hjälpa, inte såra.
Vill ge råd, inte kräva.
Vill stötta, inte klaga.
Vill utveckla, inte kritisera.
Vill lära, inte tjata.
Du tycker väl att jag tjatar, men det händer inget.
Du tycker nog att jag kritiserar, och ger mothugg.
Du tycker nog att jag klagar, men inte bryr du dig.
Du tycker väl att jag kräver, men jobbet ska ju bli gjort.
Du känner om jag sårar, men det är inte med mening.
Om du visste hur ont det gör i mig,
skulle du ge det ett försök i sådana fall?
Att samarbeta och kanske hjälpa till.
En hård dag på jobbet är äntligen över.
Att skapa en trend
Den som saknar utstrålning och naturlig karisma kan alltid köpa sig en plats i mediebruset. Det krävs stort kapital eller stark exhibitionism för att synas så mycket i teve och tidningar att det som visas ska kunna påverka så många att det kan skapa en ny riktning i den allmänna åsikten.
Något underskattat
Kommer man till en arbetsplats med magisterexamen och massa teoretiska modeller om hur en verksamhet ska bedrivas får man snart erfara att verkligheten inte ryms i en modell. För när det verkligen gäller, då får teorierna stå åt sidan. Det gäller ju att det ska fungera också. Många års erfarenheter och uppbyggda rutiner har skapat ett arbetssätt som fungerar i verkligheten. Alla de där undantagen och specialvarianterna låtsades man ju inte om i skolbänken.
Välutbildade ungdomar som kommer ut på arbetsplaterna idag kan ofta prata, men sedan händer det inte mycket. Jag ser framför mig hur man fortsätter i samma mönster som i skolans grupparbeten. Ungefär en av fem jobbar, de andra bidrar förhoppningsvis med åsikter i diskussioner. Jag skulle gissa att ungefär en av de återstående fyra bara flyter med. Det är förvisso också en form av kompetens, att kunna följa med strömmen utan att själv anstränga sig. Själv har jag lite svårt att förlika mig med den typen av personer.
Jag uppskattar de som sliter, arbetar och åstadkommer mätbara ting. Jag beundrar dem som använder muskelstyrka och intelligens i sitt arbete. Jag värderar högt, de som har lärt sig ett yrke från grunden genom att göra alla momenten från början. Jag värdesätter slitvargar med arbetslivserfarenhet.
Att protestera
"Faans helvetes djävla skit", tänkte Marianne och slängde in handväskan i baksätet på bilen. Den studsade mot ryggstädet så att nyckelknippan och ett läppstift for ur och försvann ner på golvet medan plånboken blev liggande i glipan mellan sätet och passagerardörren. Ytterligare några småsaker låg på sätet och hånade henne, då åsynen av dem krävde att hon städade upp innan hon for iväg. Hon förbannade sin svaghet att inte våga konfrontera de andra och satte sig snabbt ner i förarsätet, med ryggen åt baksätets oreda.
Hon satte nyckeln i tändningslåset och vred om. Bilen ryckte till och dog igen. "Helvetes apskit", svordomarna dansade runt i munhålan när hon förstod att hon glömt koppla ur innan hon startade bilen. Hon gjorde ett nytt försök och då startade bilen som den skulle. Hon kunde lägga i backen och lämna parkeringsrutan. "Tänk om det hade stått någon i rutan framför", Mariannes tankar svindlade när hon insåg vad hennes misstag vid starten hade kunnat få för konsekvenser.
Det var lite ironiskt att det var hon, ofelbara Marianne, som hade varit på väg att krocka på parkeringsplatsen utanför fabriken. På lagret var det alltid hon som tillfrågades i allt. De förväntade sig att hon redde ut och klarade av alla uppgitfer. Idag hade hon återigen försökt att säga att hon inte fixade allt ensam. "Vi är tre stycken men det är bara jag som blir ombedd att förklara lagerdiffar. Varför kan du inte gå till någon av de andra?" hade hon frågat sin chef. Han hade svarat med den där tysta, lite förtroliga tonen att det var ju så att de andra två kunde ju inte datorn.
"Nej", tänkte Marianne, "de kunde inte datorer, men de kunde göra fel. Som hon sedan fick reda ut!" Idag hade hon fått en utskällning av arbetsledaren på trean, för att de fått fel grejor igen. Det var inte hon som hade gjort i ordning lådan, hon hade bara lämnat ut den och sedan fått utskällningen. Därefter hade chefen kommit och bett om förklaring till varför det hade blivit fel. Hon skulle svara. Hon skulle göra utredningen och förklara varför hennes arbetskamrater hade gjort fel. "De är faan inga arbetskamrater", sade Marianne högt för sig själv. Hon tänkte vidare, "man kan möjligtvis kalla dem kollegor, det är neutralt och bra." Men det neutrala kändes för bra och hon väste till bilkön hon hade framför sig, "lata skitstövlar, det är vad de är".
"Dumma, lata djävla skitstövlar, som ingenting vill lära sig." Det var uppenbart för henne nu, att de två personer hon jobbade tillsammans med på lagret inte ville lära sig datorn. För den som kunde datorn, fick ta större ansvar och förklara alla underliga leveranser och diffar som uppstod.
Strax var hon hemma och svängde in på den lilla parkeringen bakom hyreshuset. Hennes förhyrda plats var upptagen. Vad skulle hon göra för att grannen skulle begripa att det var hennes plats? Hur skulle hon uttrycka sig för att få den grå bilens ägare att sluta använda hennes ruta? Hon hade tappat räkning på alla gånger hon försökt att diplomatiskt påpeka att hon faktiskt betalade för att få stå på just den platsen.
5 favoritord på F
FRED
Fuchsia
Förgätmigej
Fågelsång
Flox
och en berättelse där minst två av dem är med.
F-ord är ju lätt att hitta favoriter bland. Skulle man gå på de mest frekvent använda orden skulle kanske en liten svordom leta sig in i listan, men nu väljer jag i stället favoriter utifrån hjärtat och då kommer på första plats utan konkurrens ordet FRED. Det är något jag önskar av hela mitt hjärta att resten av världens befolkning också skulle ha som sitt favoritord. Då menar jag ju inte bara som ord, utan också i handling naturligtvis.
De andra fyra orden väljer jag på grund av den lockelse de har på mig. Alla finns i min trädgård och avnjuts under åtminstone halva året. Förgätmigej i ljusblå nyanser skimrar i skuggiga hörn under vårmånaderna. Fuchsior i krukor och flox i rabatterna frodas som bäst på höstkanten. Fågelsången ljuder mest på vår- och sommarmånader, men även på vintern kvittras det när fröautomaten har utskänkning. Jag vill gärna säga att freden finns i min trädgård den också, i alla fall är det fridfullt i trädgården. Om jag ska vara ärlig händer det dock att jag går på krigsstigen, mot liljebaggar och åkersniglar, återfräken och knölklockor. Kanske är jag inte så fredlig som jag skulle vilja vara.
Ska fundera på om jag inte ska raka huvudet och köpa en enkel biljett till Tibet, sedan sitta svept i brandgult och låta livet långsamt passera med enbart frid i mitt sinne.
En beundransvärd person
Vi måste lära oss att våga se vår egen storhet och berömma oss själva, utan att för den skull bli sjävgoda. Det du berömmer en annan person för, det bör du också kunna berömma dig själv för. Ett varningens finger vill jag dock lyfta, i vårt samhälle där jantelagen är invävd i den sociala strukturen, kan det vara lämpligt att högljutt berömma sig själv endast då man står framför spegeln.
Förmågan att se och värdera sina egna förtjänster är lika viktig som modet att våga erkänna de fel man har och gör. Det handlar helt enkelt om att vara ärlig mot sig själv i den långa processen att växa som människa.
Det är synd om det ska ta ett helt liv att lära sig leva. Om någon förstod stickningen igår som en metafor för livet och den personliga utvecklingen, så skulle man kunna skriva ytterligare en strof:
Passar vanten dig så har du tur
om vintern inte redan tagit slut.
Ett mönster
sett från samma håll
Två räta, två aviga
allting upprepar sig
Två räta, två aviga
en töjbar resår
Sedan slätt, i flera varv
det bara löper på
Öka sedan jämnt
ta upp en vriden tråd
så blir det varmt och tätt
Nu delar stycket sig
håll ihop dem var för sig
tappa inte tråden
men jobba parallellt
Släta maskor om du vill
eller mönster om du kan
Sedan ska du runda av
ta in och sy ihop
Har du stickat allting rätt
så passar vanten dig
En smak
Den mjuka sötman svävar i luften ovanför slänten. Sockerskålen hon fick efter mormor är lagom stor att samla morgonens röda skörd i. Bären ska hon ha i frukostfilen. Hela våren och försommaren har hon varje morgon hällt müsli i filen, en frukost som har hållt henne mätt och belåten ända in till eftermiddagen. Nu är tiden inne för att bryta den vanan, lagom till semestertiden, då rutinerna ändå växlar kan hon starta dagen med nyskördade bär.
Smultronen är de första som mognar i år. Annars brukar jordgubbarna vara aningen före. Senare kommer fler röda bär: taybär, röda vinbär, hallon, bigaråer. Hon försöker variera sig men smultronens dragningskraft är stor och då de finns att plocka i många veckor finner hon ofta sig själv hukande bland de flikbladiga plantorna. Hon för in handen under bladverket och böjer undan bladen för att se att om det döljer sig några stora, mogna bär i skydd av skuggan.
För att plocka dem tar hon dem mellan tummen och långfingret, känner om stjälken besitter styrka eller svaghet. De starka släpper hon medan de svaga känner hennes vilja och släpper taget om blombotten så att hon kan lägga ner dem ett och ett i den åldriga glasskålen.
Hon dukar frukostbordet där en duk, broderad med blomstermotiv ligger slät, ställer sockerskålen på duken och placerar tallrik, sked och ett dricksglas med rent källvatten vid sin sittplats. I en vas bockar aklejor och löjtnantshjärtan. Hon hämtar tetran med filmjölk i kylskåpet och häller långsamt upp en portion i tallriken. Sätter sig sedan och låter blicken vila på blommorna innan hon tar upp skeden och strör bären över filen.
Det är tyst. Fågelsången i skogen har tagit en paus. Kanske en vråk som flyger förbi? 
Kylskåpet bryter den stilla och egendomliga tystnaden när det frustar till och sedan drar en suck. Hon börjar äta. Den första skeden är fylld av den fruktiga sötman, hon låter bären vila på tungan en stund. Undrar varför plantorna trivs så bra i hennes slänt medan de som barn fick leta så länge hos mormor. Hon äter långsamt. Drar sig till minnes hur de för länge sedan sprang i backarna bakom mormors hus och plockade bären på strå. Otåligheten innan de hittat tillräckligt många för att strået skulle anses vara fyllt, man fick inte smaka förrän strået var fullt av smultron.
Något flyktigt
Insikten
ett stråk av klarhet
i en dimhöljd värld
Känslan
av lättande svalka
när tankarna går varma
Ett ögonblick
när livet fryser
och allting stannar upp
Ett liv i livet
likt sländan
flyger endast för en dag
Att upptäcka detaljer
Ett exempel är när min flicka var två år, då upptäckte jag en liten röd prick på insidan av överarmen. Det kunde vara en plita så liten som pricken var, bara en millimeter stor. Placeringen av pricken var det avgörande för att jag inte skulle avfärda den utan undersöka den närmare. Det var verkligen bara en prick i huden, jag fick dock för mig att det skulle kunna vara ett fästingbett. Nästa dag frågade jag därför dagmamman och andra som hade träffat min tös om de hade hittat en fästing och tagit bort den. Det skulle ha förvånat mig mycket om de hade gjort det och glömt att berätta det för mig. Ingen ville dock tillstå att de hade sett någon fästing eller ens att det hade hänt något annat som kunde sättas i samband med pricken. Någon föreslog att barnet själv hade kunnat peta loss en fästing, men med den mångåriga vana jag har av dessa otäcka kryp vet jag att det är i princip omöjligt att få bort dem om man inte har den rätta tekniken, drar man så blir huvudet kvar i huden och då syns det.
Det var således ett litet mysterium vad pricken egentligen var för något och den bleknade snart bort. Efter ett par veckor upptäckte jag på nytt en detalj på undersidan av armen, alldeles där pricken hade suttit. Denna gång var det en svagt röd cirkel. Borelia.
På vårdcentralen var de mycket tillmötesgående. Läkaren såg genast utslaget och menade att det var ett så typiskt boreliautslag att det inte ens var någon idé att ta några prover. Han skrev ut penicillin direkt. Borelia är en lömsk sjukdom som obehandlad kan leda till svåra, diffusa sjukdomssymptom långt senare i livet. Jag är glad att jag hade förmågan att upptäcka den pyttelilla pricken och sedan den svaga rodnaden. Än idag undrar jag dock vad det var som hade bitit min dotter i armen. Hur gick det till? Kan hon verkligen ha haft en fästing i alla fall och själv petat bort den utan att dagmamman såg vad hon höll på med? Den som påstår att flickan skulle ha kunnat haft en fästing i flera dagar som sedan blodstinn trillat bort av sig själv, har missat en liten detalj, nämligen att jag har en makalös förmåga att upptäcka detaljer.
Något stimulerande
Espressomaskinen har landat. Nu kan man få koffein i koncentrat. Fem centiliter kaffe i en kopp, så starkt att det etsar sig fast i botten och konsumtionen reduceras till fyra små droppar. En dubbel espresso är lösningen för att få vätskan att lämna koppen. Den andra genompressningen resulterar i ljusbrunt kaffe och ter sig blaskigt i jämförelse med den första satsen. Blandningen blir dock bra. Faktiskt riktigt lagom starkt.
Trots att det är koffeinet som ska vara det verkande ämnet i drycken så känns det ändå lite futtigt med en kopp espresso, må vara dubbel. Det går inte att jämföra med känslan av att sitta med sin kaffemugg, från början fylld till bredden med ekologiskt, mörkrostat bryggkaffe från Zoega, där hettan successivt lämnar ytan i takt med att innehållet läppjas på.
Jag gissar att maskinen snart, när nyhetens behag är över, gör den gamla glassmaskinen och fritösen sällskap i skåpet.
En daglig dos
"Kolan"
"Kolan får stanna hos oss i några dagar. Jag sätter dropp nu så att han får motgiftet med en gång, direkt in i blodet." En klippmaskin användes för att raka bort pälsen på höger framben, innan en gummislang lades runt kattens armbåge för att underlätta isättningen av kanylen. "Vi kommer så klart att ta blodprov också, så att vi vet säkert att det är det vi tror. Om det skulle visa sig att det inte är blodförtunning, så är det ingen fara. Man kan inte överdosera K-vitamin. Får man för mycket så kissar man ut det. Det är därför jag sätter in behandlingen med en gång och analyserar proverna efteråt."
Veterinären talade lugnande med de oroliga kattägarna, som funnit sin katt liggande på trappan utanför sitt hus bara en timme tidigare. Katten hade knappt varit kontaktbar. När de hade hälsat på honom och strukit över ryggen hade katten inte ens lyft på huvudet för att visa att han lagt märke till dem. De förstod direkt att det var något riktigt allvarligt fel.
"Det är warfarin i råttgift som gör att djuret förblöder. Tillverkarna säger att stora djur som katter och hundar inte ska kunna bli förgiftade av att äta döda eller halvdöda möss, men vi får in patienter ganska ofta. Och det är nästan aldrig så att djuren har ätit giftet direkt. Kanske någon som har lagt ut bete för att utrota råttor, som hundar eller katter hittar i stället. Men jag är övertygad om att många av djuren som kommer in till oss har ätit av de förgiftade mössen."
Två små provrör fylldes med blod för att skickas på analys. "Se här vad tunnt och lättflytande blodet är. Alldeles ljusrött, jag kan nästan garantera att det är warfarin." Därefter monterades en plastplugg i kanylen och droppslangen fästes i pluggen. Veterinären lyfte ner katten i en nätbur med papper i botten och lade droppåsen ovanpå. "Nu får Kolan sova hos oss medan droppet verkar. Jag skulle tro att han är mycket piggare redan i morgon. Det var riktig tur att ni fann honom så tidigt och kom in direkt. Han kan säkert få komma hem på torsdag eller fredag om allt går som det ska. Då kommer ni att få fortsätta att medicinera därhemma. Han ska ha en halv tablett två gånger varje dag i minst en månads tid. Om det behövs, så får ni fortsätta ännu längre."
"Men hur vet man om det behövs?"
Veterinären svarade på mattes oroliga fråga. "Åh, det märker ni. Om en månad så halverar man dosen och det märks tydligt efter en dag eller två om katten blir slöare. Märker ni att han blir trött, så ökar ni dosen igen. Jag kommer skriva ut recept så att det räcker i åtminstone tre månader. Ni kommer att få skriftliga instruktioner också. Och är det något så får ni naturligtvis alltid ringa." Han lyfte buren med den apatiska katten för att ta honom till klinikens smådjursstall. "Då hör vi av oss i morgon och berättar hur Kolan mår. Och är det något ni undrar över, som sagt, ni får alltid ringa."
Att ställa obekväma frågor
Minnet svider och rispar i strupens mörker. Svaret du vill ha kan jag inte ge. Du vet. Du vill inte känna. Du vill bara höra att allt är okej. Vill inte ha din slentrianmässiga omsorg. En artig förfrågan och du har gjort ditt. Lämna mig att skämmas i min vrede. Den outsägliga, ogrundade ilskan som ingen kan ta emot. Inte du, inte gud eller ödet. Vem har gjort det här onda som gör mig så illa? Säg mig det! Säg det i stället för att fråga hur jag mår, när du inte är intresserad av svaret.
