Mig äger ingen

Åsa Linderborgs självbiografiska bästsäljare "Mig äger ingen" berör på djupet. Hennes kärlek till sin pappa tränger fram genom berättelsen och får mig som läsare att känna med henne. Det är med sympati och förståelse jag tar del av hennes uppväxt med sin alkoholiserade far i stället för med avsky och fördömande, vilket rimligen borde vara del logiska ställningstagandet. Hur kan man försvara att en alkoholmissbrukande man som varken kan laga mat, tvätta eller sköta hygienen har vårdnaden om ett barn, hur snäll och rolig han än är?
 

Det är en komplex bild av uppväxten hon ger. Som fyraåring får hon uppleva hur hennes mamma packar väskan och ger sig av. Hon träffar sedan sin mamma och hennes nya familj varannan vecka och fyra veckor på sommaren, medan pappan blir hennes vardag. Han lämnar henne utanför dagis innan de har öppnat och hämtar henne sent, varefter han skjutsar henne på cykelpakethållaren hem till sina föräldrar där de får mat och alltsom oftast lite pengar. På väg hem till lägenheten köper de öl och godis i en liten butik.

Hon avslöjar aldrig sina hemförhållanden för dagis- och skolpersonalen utan konstaterar nyktert att hon har många hemligheter. Skolgången är inte en del av berättelsen och man får intrycket att hon haft normala kamratrelationer och det kan säkert vara en anledning till att ingen reagerat på hennes hemförhållanden. Efterhand tillbringar hon i alla fall mer och mer tid hemma hos sin mamma och hennes nya familj och när hon är fjorton så har hon i praktiken flyttat ifrån sin pappa även om hon inte hade gjort det officiellt.

Sedan berättar hon om år när hon låtsades att hon inte såg sin pappa då hon mötte honom på stan, hur hon gick över på andra sidan gatan för att slippa möta honom. Det är förunderligt att läsa hur hon försonas med sin pappa när hon själv får barn. Den gemenskap och glädje hon mindes från sin tidiga barndom är borta, men ändå finns kärleken där och hon önskar honom allt gott. Det ska tilläggas att han då blivit av med sitt tunga arbete på Metallverken och att hans drickande av den orsaken tycks ha minskat ordentligt. Hon unnar honom verkligen att umgås med sina barnbarn och det finns ingen bitterhet kvar när hon till slut måste begrava honom, död vid sextioett års ålder.


Jag  känner sådan sympati för boken då den verkligen visar respekt även för de människor som hamnar snett här i livet. Den analyserar alls inte varför härdmästare Leif Andersson blev alkoholist utan beskriver hur han trots sitt missbruk var en människa med tankar och idéer även om han aldrig vågade visa dem öppet och framför allt att han verkligen kunde älska sin dotter. Han älskade henne så djupt att hon förlät honom allt och skrev en kärleksförklaring i bokform.


Kommentarer
Postat av: Carina

Ja, jag har också läst boken och slogs av tanken att kärlek övervinner det mesta och jag tror man blir mindre skadad av att växa upp i ett smutsigt och stökigt hem där det finns kärlek än tvärtom ett perfekt, städat hem som är kärlekslöst...

2009-05-01 @ 10:05:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0