Livet med leran

Jag har läst Selma Lagerlöf, en slags biografi om författaren och hennes litterära verk, skriven av Vivi Edström.

 
Pust, stånk och stön!

Det var det tråkigaste jag varit med om. Antingen har jag läst för lite av och om vår nationalskald Selma, eller så var 85-åriga professor Edström lite väl pretentiös för mig. Smaka på ett urval av hennes ordval:


kongenial
anomali
illudera
ominösa
allusion


När jag hela tiden stötte på svåra och konstiga ord blev jag alldeles förtvivlad och började tvivla på mina språkkunskaper. I vanliga fall brukar jag förstå vad jag läser, men sammanhanget avslöjade sällan ordens betydelser i denna skrift. Nej, det blir tummen ner för Vivis bok.


Ska läsa Selmas egna böcker i stället. Börjar med Jerusalem som ligger på mitt nattygsbord.

Det är viktigt att förstå vad som händer i livet. Sammanhang är ett grundläggande behov som Maslow kanske glömde i sin förklaringstrappa.

Genom hela uppväxten lär vi oss genom erfarenhet att vissa handlingar får vissa konsekvenser, medan andra handlingar ger andra konsekvenser. Vi lär oss förstå att det vi gör och säger påverkar det som sker runt omkring oss. För att vi ska kunna behålla lugnet i en svår situation krävs det att vi kan vara säkra på att det vi gör får de konsekvenser vi har räknat med. Det gäller både hur vi själva agerar och hur vi interagerar med andra.

Vi har lärt oss att för att hoppa långt måste vi ta sats. Våra föräldrar lärde oss att vi måste äta upp för att få den goda efterrätten serverad. Vi har lärt oss att om vi äter för mycket så mår vi illa. Våra föräldrar har talat om att om vi äter något giftigt så kan vi bli sjuka och kanske till och med dö. Genom erfarenheter på lekplatsen förstår vi att om vi puttar omkull lekkramraten så blir hon ledsen och vill inte leka mer. Berättar du något roligt för någon så skrattar ni tillsammans.

Hela tiden orsak och verkan. Samband mellan handling och reaktion är grunden för människans samhällsbygge. Vi kan inte leva tillsammans om vi inte vet hur vi ska agera för att få andra att samarbeta, hjälpa till eller gå ur vägen, det som för stunden är viktigt. Vårt samhälle skulle aldrig överleva om vi inte kunde handla rationellt utifrån vad vi vill och vet ska hända.

Hela grunden för att kunna känna sinnesro är att vi kan känna trygghet. Trygghet kan man känna när man har kontroll över sitt liv och det som händer. Det är viktigt att veta att man klarar att hantera det man utsätts för. Vi behöver känna att vi är en del i ett sammanhang men vi behöver också känna att vi kan agera i detta sammanhang.

Hur skulle ett liv se ut om orsak och verkan inte längre hängde ihop? Om du inte längre kunde lita på vad dina handlingar gav för effekt? Tänk dig att du ska cykla till affären och när du börjar trampa så rullar cykeln baklänges. När du ska kolla hur mycket lön du fick in på banken, upptäcker du att de har tagit pengar från dig i stället för att betala dig för ditt jobb. Tänk om det kommer ut en gul och dunig, levande kyckling ur ditt nykokta ägg. Det är naiva och löjliga exempel, men det visar ändå på att vi faktiskt tar nästan allt för givet.

Vi måste kunna ta det mesta för givet för att våra liv ska fungera. De flesta som råkat ut för en livskris säger att de inte längre tar allt för givet, underförstått att de inte levt sina liv fullt ut tidigare. Med insikten att allt inte längre kan tas för givet får deras liv en annan dimension, som ofta uppfattas som rikare och bättre.

Innan en person kommer till insikten att livet efter krisen, faktiskt kan vara både rikare och lättare än det var innan, har en mycket svår väg genomlidits. Att vakna en morgon och upptäcka att orsak och verkan inte alltid hänger ihop som vi lärt oss under hela vår uppväxt är en riktig livskris. För många kommer aldrig den krisen, för några kommer den utan några yttre påvisbara orsaker medan vissa blir varse efter traumatiska händelser.

Samband som verkar självklara för oss en dag kan nästa dag vara helt omvända. Det är inte säkert att just dina inlärda samband är 100-procentigt tillförlitliga.

För att vi ska må bra behöver vi kunna lita på orsak-verkan-samband. Livet blir övermäktigt om vi måste lägga energi på att kontrollera varje litet steg och att varje obetydlig handling får den verkan vi avser och hoppas på. Det är det som sker när en person hamnar i en livskris. All energi måste läggas på att förstå vad som händer och varför. Varje liten detalj måste analyseras och livets karta måste ritas om. När det är gjort är man fri att inte längre ta allt för givet.

Den som blir sjuk, frågar sig naturligtvis varför. Svaren kan se olika ut. Det kan bero på att man blivit utsatt för bakterier eller att man varit rökare. Den som inte hittar någon tydlig yttre orsak kan kanske förklara orsaken med genetiskt mottaglighet eller något annat argument som ger ett, för dem tillfredsställande, svar på frågan varför just jag. Men hittar man inte svaret på den frågan måste man acceptera det faktum att det inte alltid går att svara på frågan och lära sig att leva med det.

Kan man inte hitta ett samband till den svåraste händelsen man råkat ut för i livet är det väldigt svårt att gå vidare utan att ifrågasätta även de enklare sambanden som man tidigare tagit för givna.

Det är viktigt att lära sig skilja på samband i smått och i stort. De små tingens sammanhang och de vardagliga orsak-verkan-kedjorna måste vi kunna känna trygghet i och veta att de alltid gäller. I det stora kan vi bara vara ödmjuka och acceptera att där kommer vi aldrig att förstå vad som ligger bakom. Den som är religiös lägger förklaringen i Guds händer (vilken gud den än må vara) och funderar kanske inte mer.

När mitt första barn dog oförklarligt i min mage, den där dagen för så många år sedan, var det omöjligt att förstå varför det hade hänt. Min lyckliga stjärna hade ju visat mig tydliga tecken på att jag valt rätt väg och att allt gick enligt en, i universum förutbestämd, plan. Jag hade sett ett samband, men det visade sig vara falskt. Mitt ibland tusen och åter tusen ifrågasättande av alla andra samband jag trodde fanns, ekade en trefaldig fråga:

Varför fick inte mitt barn leva?

Varför fick inte mitt barn leva?

Varför fick inte mitt barn leva?

Denna fråga med olika betoning ältade jag länge. Genom att vrida på frågeställningarna lärde jag mig till slut att acceptera att allt inte blir som vi tror eller väntar oss.

Varför skulle just mitt barn vara det som levde?

Varför får vissa barn leva sina liv i misär?

Varför var det inte ditt barn som dog?

Ser man på frågorna ur ett annat perspektiv blir de om möjligt ännu svårare att svara på. När det handlar om mig och mitt barn så kan jag spekulera i vad jag gjort och vad jag tänkt och om jag vetat eller kunnat och om det hade gjort någon skillnad. I ett annat perspektiv blir mitt liv och mitt barn så litet, att det egentligen ingenting betyder. Det är svårt att ta till sig sin egen obetydlighet, men gör man det kan man sedan vara mycket ödmjuk inför livet som man har framför sig.

I vintermörkret är det alltid härligt att glädjas åt vackra solnedgångar.

Utetemperaturen är stadigt under noll. Allt i trädgården är fruset och inbäddat i en vid frostig hinna. Det är nu längtan till våren är som starkast. Ännu planerar jag väl inte vad jag ska göra i trädgården i sommar, i stället sitter jag och drömmer om grönska och blomsterprakt.

I kväll plockade jag ihop lite foton på persikoträdet och fantiserar om att kunna plocka solmogna persikor i augusti. Bara mitt lilla sköteträd klarar sig över vintern. Värst kommer det väl bli i mars-april när vårsolen värmer samtidigt som kylan finns kvar i marken. Då ska jag vira om de ömtåliga kvistarna, som har överlevt första sommarens sköldlössangrepp, med fiberduk och be om många knoppar.

Om det berodde på otur eller på sköldlössen vet jag inte, men av de blommor som fanns på trädet när jag fick det blev det inte ens en tillstymmelse till kart. Jag tänker, om det stackars trädet fick ett så jobbigt första år här i trädgården och ändå överlever, då kommer det att klara det mesta. Rådjursangrepp klarar dock inget litet bebisträd, så jag har tejpat små vimplar längst ut på varje liten kvist för att avskräcka i vinter. Det ser inte så vackert ut, men än så länge har det funkat. Hoppas jag slipper sätta staket runt hela rabatten.

Ett ridhus är egentligen inget annat än ett överdimensionerat kylskåp. Innanför de korrugerade plåtväggarna och taket har kylan ingen annan stans att ta vägen än att försöka gömma sig i kropparna på de arma människor som har vågat gå in genom dörrarna.

Hästarna och ryttarna rör sig ju och håller väl ångan uppe. Men som utposterad fotograf satt jag fastfrusen på läktaren under två timmar idag, då ridklubben arrangerade klubbmästerskap.

Jag är nu stolt mor till årets klubbmästare i hästklassen! Så här fin var hästen som hoppade så villigt och så fort att dottern utklassade konkurrenterna.