Livet med leran

Till slut söker han upp sin barnsomsvän Alexis som han brutit med för många år sedan. Han värjer sig för att ta upp vänskapen, men träffar i stället Kate som han blir förälskad i. Kate, som har så många likheter med den Anouk Charles kände, får Charles att omvärdera sitt liv och vad som är viktigt.

Rupert Isaacson berättar om hur de kämpat för och med sin autistiske son Rowan.

Rupert upptäcker en dag att hans autistiske son Rowan verkar kunna kommunicera med grannens dominanta och istadiga häst. Han beslutar sig för att rida med pojken och märker en tydlig förbättring i Rowans språk och kommunikation så fort de sitter på hästryggen.

Föräldrarna som är vana resenärer i andra kulturer, har flera gånger fått bevittna healing både på människor och på djur. De bestämmer sig för att ta med Rowan till Mongoliet för att träffa schamanerna som återigen kan verka i landet. För att komma till schamanerna måste de rida genom vildmark på inhemska mongoliska hästar.

Resan botar inte Rowan, men under de många veckor de är ute på sitt äventyr, ser de många tecken på förbättrad koncentration och kommunikation.

Hyperaktiviteten och skräck-/vredesutbrotten som var en del av Rowans symptom berodde på överaktivitet i hjärnan. Rowans reaktioner på den stressen var att skrika och slå omkring sig. En del i läkeprocessen handlade om att bryta reaktionsmönstret, genom trygghet och rutiner kan barnet faktiskt lära sig att hantera känslorna och bryta sitt aggressiva och ibland självskadande beteende. 

Isaacson hävdar inte att autismen kan botas med healing, men framhåller på ett mycket personligt och övertygande sätt att autism faktiskt inte behöver eller ens bör "botas". En person med autism som lär sig kommunicera har ett mycket rikt liv och har tillgång till "världar" som andra inte kan uppfatta.

skriven av Agneta Sjödin är en fiktiv roman om en kvinna som gör sin pilgrimsvandring mellan Saint Jean Pied de Port och Santiago de Compostela, 80 mil till fots.

Innehållet sägs vara självbiografiskt och färgat av författarinnans egna upplevelser. Tyvärr saknas den djupa känslan när bokens Maria försöker göra upp med sina förträngda känslor och upplevelser av våld och förtryck.
Känslorna kommer inte riktigt till ytan.

Lite naiv känns också den vänskapsskildring som beskrivs, när den blyga Maria träffar Francesco och Josian. På de 19 dagar det tar Maria att vandra till Santiago så är hon kanske tillsammans med killarna i 10 dagar och de blir sååå goda vänner - fast de knappt kan varandras språk.

Ja, ja kanske är det verkligen sådant som kan hända på en pilgrimsresa?

Det mest minnesvärda i boken är ändå att huvudpersonen Maria gör upp med sin mentor, Mästaren. Mästaren är inspirerad av Paulo Coelo och jag vet inte vilket som är bäst, att mästaren plattas till eller att Maria kommer till insikt att mentorn kanske inte är hennes viktigaste förebild och ledsagare i livet.

självbiografi av Pia Degermark.

Detta är en sån där terapeutisk historia, där författarinnans trauma lyser igenom. Hon har inte förlåtit  och accepterat sitt öde ännu - med all rätt måste jag få tillägga. 

Förutom att älta och lägga in retoriska frågor om varför, varför och varför så gör hon det andra klassiska misstaget i sin självbiografi - hon radar upp namn på sina bekanta (naturligtvis kända) och berättar om händelser utan att knyta ihop dem med berättelsen. 

Pia har dansat med kungen och åkt skidor med Katarina Frisk och bott under samma tak som Jack Nicholson. Men detta tillför inte något i hennes tragiska berättelse. Hon lyckas trots allt beskriva den välbärgade miljön hon växte upp i och även förklara att hon redan från början tvivlade på att det var det "verkliga livet".

Genom sin roll som Elvira Madigan 1967 slungades hon från sin välbärgade men relativt trygga miljö rakt in i filmvärldens lyxiga och falska värld. Hon gifter sig med Pier och de lever ett relativt bekymmerslöst lyxliv kantat av resor och fester i flera år. Till slut väljer Pia att lämna äktenskap och barn och flyttar tillbaka till Sverige. 

Trots sitt stora nätverk, sin familj och många vänner och bekanta står hon till slut helt ensam. Inte ens hennes egen mamma vill låta henne bo hos sig när myndigheterna hotar ta hennes barn ifrån henne.

Det är inte kontrasten mellan lyxliv och fängelsetid som gör boken intressant. Det är känslan att det skulle kunna drabba vem som helst som befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. När du har tappat fotfästet och trillat igenom ditt skyddsnät så är det nästan omöjligt att ta sig upp på fötter igen. Man måste beundra Pia Degermark som lyckats ta sig ur den situation hon hamnade i.

kriminalroman av Hjorth och Rosenfelt. Uppbyggt enligt klassiskt maner.

1. Försvunnen pojke visar sig vara mördad
2. Redan från början får man höra mördarens tankar som en skuggröst
3. När utredningsgruppen tror att man funnit mördaren, sker ytterligare ett mord
4. Bokens huvudperson förstår redan tidigt att det är någon annan som är mördaren utan att tala om vem
5. Utredningen finner ytterligare några personer som är inblandade och som inte har rent mjöl i påsen
6. Fler mord på inblandade
7. Polisorganisationens chefer verkar bry sig mer om sin karriär än om den verklige mördaren hittas
8. Journalistkåren får sig en känga
9. Många parallellhistiorier som kuggar i varandra och driver historien framåt med cliffhangers i slutet av varje kapitel
10. Mördaren visar sig vara två - ej av varandra oberoende personer

Huvudpersonen är kriminalpsykolog, en riktigt dryg och självgod typ, som hankar sig fram i livet efter en stor personlig förlust. Hans inhopp i utredningsgruppen påverkar naturligtvis gruppdynamiken och skapar spänningar mellan alla inblandade.

Lätt att streckläsa pga bokens uppbyggnad och boken är också välskriven. Ett gott betyg från mig, som trots allt inte är förtjust i kriminalromaner. De visar så sällan den där extra personliga präglen som ger känslan av att ha upplevt eller lärt något efter läsningen.

Jag fick ett pocketogram. Efter att ha klickat runt en lång stund bland pocketböcker som man kunde välja fastnade jag till slut för Jupiter öga av Oline Stig.

Författarens farföräldrar var medlemmar i norska nazistpartiet. Genom att skriva boken försöker hon förstå, inte försvara, varför vanliga norrmän som tog åt sig av Quislings tankar och idéer och registrerade sig som nazister under ockupationen.

Hon varvar sina egna tankar, med en fiktiv berättelse som hon tror skulle kunna ha varit hennes förföräldrars liv.

En riktigt intressant och läsvärd bok.