Gud räknar kvinnors tårar

självbiografi av Pia Degermark.

Detta är en sån där terapeutisk historia, där författarinnans trauma lyser igenom. Hon har inte förlåtit  och accepterat sitt öde ännu - med all rätt måste jag få tillägga. 

Förutom att älta och lägga in retoriska frågor om varför, varför och varför så gör hon det andra klassiska misstaget i sin självbiografi - hon radar upp namn på sina bekanta (naturligtvis kända) och berättar om händelser utan att knyta ihop dem med berättelsen. 

Pia har dansat med kungen och åkt skidor med Katarina Frisk och bott under samma tak som Jack Nicholson. Men detta tillför inte något i hennes tragiska berättelse. Hon lyckas trots allt beskriva den välbärgade miljön hon växte upp i och även förklara att hon redan från början tvivlade på att det var det "verkliga livet".

Genom sin roll som Elvira Madigan 1967 slungades hon från sin välbärgade men relativt trygga miljö rakt in i filmvärldens lyxiga och falska värld. Hon gifter sig med Pier och de lever ett relativt bekymmerslöst lyxliv kantat av resor och fester i flera år. Till slut väljer Pia att lämna äktenskap och barn och flyttar tillbaka till Sverige. 

Trots sitt stora nätverk, sin familj och många vänner och bekanta står hon till slut helt ensam. Inte ens hennes egen mamma vill låta henne bo hos sig när myndigheterna hotar ta hennes barn ifrån henne.

Det är inte kontrasten mellan lyxliv och fängelsetid som gör boken intressant. Det är känslan att det skulle kunna drabba vem som helst som befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. När du har tappat fotfästet och trillat igenom ditt skyddsnät så är det nästan omöjligt att ta sig upp på fötter igen. Man måste beundra Pia Degermark som lyckats ta sig ur den situation hon hamnade i.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0