Djävulen och fröken Prym
är den femte boken av Paolo Coelho som jag tagit del av. Jag lyssnade till berättelsen som ägnar sig åt att analysera ondskans plats i människans inre. Jag tycker att historien var lite för enkel, både vad gäller att locka fram ondskan som bor i oss alla och räddningen där det goda ändå på något sätt vann den här dusten också. En lite besk eftersmak, då det är svårt att tänka på de stackars byborna som höll på att begå ett så fruktansvärt brott. Vad känner de om det som hände efter att berättelsen är slut?Mina tidigare Coelho-bekantskaper är:
Pilgrimsresan som berättar om Coelhos pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Det är lika mycket en vandring i det inre landskapet som i de spanska bergen.
Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät var en otrolig, dvs inte trovärdig, historia om kärlek. Jag kan bara inte leva mig in i en historia där flickan lämnar allt efter att ha träffat en man i fem minuter.
Alkemisten är den bästa av Coelhos böcker som jag läst/hört. En vacker saga om herden Santiago som letar efter en skatt. Romanen filosoferar om livets mening och berättar om vikten av att våga följa sina drömmar och lyssna till det hjärtat säger.
Zahiren är en berättelse om besatthet som dock inte satte några djupa spår i mitt minne. Minns den inte alls.
Kommentarer
Trackback
