Livet med leran

heter den här romanen av Joyce Carol Oates. I det inledande kapitlet tjatas det om djur och någon gång i upplösningen så tas tråden upp igen, men jag tycker ändå att det är missvisande och tråkig titel.

Brandlarmen ljuder titt som tätt, ibland är det falsklarm och ibland hittar man brinnande skräp i något hörn eller i en papperskorg.

Bränderna är hela tiden med i bakgrunden av historien som handlar om Gillians första år på college i början av 70-talet. Hon, liksom de flesta andra studenskorna, är förälskad i sin litteraturprofessor, Andrew, och hon ägnar allt mer tid åt hans seminarier.

Trots sin förälskelse avvisar Gillian reflexmässigt Andrew när han försöker kyssa henne. Ryktet säger att de brukar ta en av studenskorna under sina vingar, men ingen kan säga öppet om det är sant eller inte. Till slut faller hon ändå till föga och hamnar i klorna på Andrew och hans fru.

I sin djupa förälskelse låter hon sig utnyttjas, hon vet ju att de älskar henne. När hon i hemlighet får vakta deras hus medan de åker på utlandssemester hittar hon bevis på övergrepp som skett i huset.