Alla var inte mördare
är en självbiografi av Michael Degen. I boken beskriver han hur han tillsammans med sin mor överlevde gömda i Berlin under de sista två krigsåren 1943-1945. Med hjälp från vänner och främlingar lyckas de undgå upptäckt. Med mycket tur undkom de med livet i behåll när Berlin bombades sönder, sittande kvar i lägenhetens mörklagda rum, medan alla andra sprang ner i skyddsrummen.
Michaels pappa sattes i koncentrationsläger i början av kriget och dog redan 1940 av skador han åsamkats i lägret. När Michael var 11 år såg hans mamma hur kvarterets invånare föstes ihop på lastbilar. Hon förstod vad som höll på att hända och tog resolut bort judestjärnorna från deras jackor, packade en väska och de promenerade sedan förbi soldaterna som inte brydde sig om dem.
Det är en rak och utlämnande barndomsskildring, fylld av rädslor och övergrepp. Det är också en berättelse om en pojkes uppväxt och man kan inte låta bli att tänka på hur krigsåren måste ha satt sina spår i den personlighet som växte upp. Boken berättar inte ur den synvinkeln men väcker med sin enkla form ändå frågorna hos mig som läsare.
