Kärlek och stålull
självbiografiskt av Lisbeth Pipping. Hon berättar rakt och enkelt om sin och systrarnas uppväxt med sin utvecklingsstörda mamma. Enligt socialens bedömning gjorde Lisbeths mamma så gott hon kunde och de tre flickorna satt snällt på sina stolar när de hämtade ut socialbidraget varje månad. Det socialarbetarna aldrig tog reda på var att pengarna oftast spelades bort på enarmade banditer samma dag de fick dem. Det fanns aldrig någon mat i hemmet och det blev aldrig städat eller tvättat. Socialen såg heller inte hur mycket stryk barnen fick, framför allt Lisbeth som försökte skydda sina systrar.
Lisbeth utsattes för allvarlig mobbing i skolan men lyckades ta sig igenom barndomen tack vare sina skyddsänglar. De där vuxna som såg henne och som försökte göra något. På somrarna skickades flickorna ut på landet - inte för att de var utsatta utan för att alla stadsbarn fick den möjligheten - och i sommarhemmet fick Lisbeth känna på hur det skulle gå till i en riktig familj. Där uppmanades barnen att komma till de vuxna om de var rädda eller ville ha hjälp, inte tvärt om som var Lisbeths vardag.
