Dödelsedag
Idag är det 17 år sedan min lilla pojke föddes, 3670 gram, 54 cm lång och alldeles hel och fin - men död. Jag kan ännu förnimma hur varm han var när de lade honom, nyfödd, på min mage. Tänk att döden kan vara så varm och vacker!
Det är en paradox att livet kan te sig så behagligt och lyckligt och sedan över en natt övergå i en fullständig katastrof, utan att någon egentlig yttre förändring har skett.
Där satt jag med min tomma famn och trodde att jag skulle kunna återgå till mitt vanliga liv, som jag hade lärt mig att uppskatta och trivas med. Livskamrat och vänner, bostad, husdjur, trädgård, jobb, bankkonto, böcker i bokhyllan, allt som behövdes för ett trivsamt liv var ordnat. Det var alldeles inflyttningsklart för vår planerade lilla bebis. Men när vi inte fick hem något barn så tänkte jag att vi får väl fortsätta som vi gjort tidigare.
Tårarna rann dygnet runt de första veckorna. Det var inget konstigt och jag var fortfarande säker på att jag snart skulle ha gråtit ut reaktionen över min förlust. Men sorgen gick inte över. Jag fick lära mig att hålla inne gråten på jobbet och släppa ut förtvivlan när jag kom hem på kvällen. Jag grät i sömnen på nätterna tills ögonen blödde. Månaderna gick och livet kändes bara mörkare och mörkare för varje dag.
Jag hade ju allt jag varit nöjd med förut. Varför ville inte förtvivlan släppa? Jag insåg till slut att livet och lyckan inte är logisk. Känslor kan påverkas av tankar, javisst men i grund och botten styrs livet av omedvetna och undermedvetna strömmar. Min sorg bottnade naturligtvis i den självklara förtvivlan en mor känner då hon mister sitt barn. Därutöver kom det trauma som förlusten av framtiden skapade.
Drömmar, hopp, planer, tankar, förväntningar som låg tagna för givet var spårlöst borta och den förlusten tror jag, när jag ser i backspegeln, var större än förlusten av min efterlängtade pojke. Hela min världsbild slogs i spillror när jag inte längre kände igen mina egna tankar och reaktioner på vardagliga händelser. Det tog väldigt, väldigt lång tid för mig att förstå vad jag gick igenom. Det tog ett och ett halvt år för mig att sluta gråta (förmodligen för att min högt älskade dotter oväntat slog rot i min livmoder) och nästan tio år innan jag kunde tänka tillbaka på mitt första barns dödelsedag utan ångest i bröstet.
Idag kan jag till och med känna tacksamhet för att jag fick bära och lära känna min lilla pojke under graviditetsmånaderna. Jag tänker inte längre att jag skulle ge allt för att ha sluppit gå igenom det stora mörker som var mitt öde 1992. I stället tänker jag att min pojke har varit med mig i livet och format mig som människa. Han har bidragit till den ödmjuket jag känner inför livet. Jag är också säker på att den glädje jag varje dag upplever i naturen och trädgården och i alla små vardagliga mirakel bottnar i perspektivet där jag kan se på livet från den allra djupaste avgrunden. Det var svårt och tungt att ta sig upp ur sorgens avgrund, men väl uppe är inte erfarenheten en speciellt tung fysisk börda att bära med sig.
Den 21 januari är inte en dag att fira men det är svårt att låta den gå obemärkt förbi. Det är mitt första barns dödelsedag.
änglarosetten
om du vill stödja forskning som syftar till att kartlägga
orsaker till att barn dör
i sjukdomar eller olyckor eller psd
Hej Lotta,,
Ja du det är inte alltid lätt, när det händer saker,, Vissa datum kan man bara inte låta bli att tänka på vissa saker,,
Du har ditt, jag har mitt, den 9, är ett datum som är i mitt minne, men som du säger man vill inte fira,, men dagen finns där i alla fall,,
Min rygg är bättre,, tills nästa gång jag gör lite för mycket,,Du kommer med dina bra och fina kommentarer hela tiden,, ditt klotter såg ju trevligt ut,, lycka till i bokcirkeln,
Ha det bra Margareta
Det var väldigt fint skrivet. Tårarna rann när jag läste din text. Det fanns en känsla av sorg och smärta sida vid sida med hoppet och ljuset som kommer utav lärdomar och erfarenheter vi får under livets gång. Härligt att du kan dela med dig av din erfarenhet. Stor kram Carina
Tack Lotta för att vi fick förmånen att ta del av din svåra upplevelse.
Åh herregud vad fint skrivet!
Tack, visst är han jätte fin!
Jag beklagar verkligen så din första :-(
Du har så rätt kan jag tro i det du skriver och jag hoppas innerligt på att jag inte kommer förbli bitter för resten av mitt liv.
Känns väl som att denna skiten aldrig går över, men jag ska fortsätta kämpa mig igenom sorgen.
Philip bär jag med mig varje dag och han är tryggt förvarad i mitt hjärta.
Att se att du skriver att man ALLTID kommer bära med sig dóm känns skönt på ett sätt.
Jag vill aldrig glömma min son, men jag vill lära mig att leva med sorgen.
Du har lyckats o andra har lyckats o då måste även jag lyckas!
Vad var det som hände?
Massa kramar till dig och tack för din kommentar.
Men herregud vad hemskt. jag beklagar verkligen och har redan köpt flera rosetter! Usch, det finns inga ord för att beskriva hur ledsen jag är för din, och din sons skull!
Jag hittade texten om din son, som du nämnde inne på min blogg idag. Jag är djupt rörd av din vackra text och den visdom du delar med dig av här, om hur livet och lyckan in är logisk, om förlusten av framtiden, hur den här erfarenheten format den du är idag och gjort dig mer ödmjuk inför livet. Visst är det så. Jag känner likadant inför de händelser och skeenden i mitt liv som jag många gånger gärna hade varit utan, men kan då samtidigt undra över vem jag hade varit idag om de inte hänt. Hade jag kommit till insikt utan dem?
Jag kan dock inte ens föreställa mig hur förlusten av ett barn känns och vad du/ni måste ha gått igenom. Tack för att du delar med dig.
Måste även tillägga att ditt foto är helt gudomligt bra. Det speglar verkligen såväl livet som döden för mig.
