Livet med leran

En dröm just nu är brudorkidéerna som börjat årets maratonblomning. Den lilla fläckiga är så söt, inköptes i somras. Den gyllengula är äldst, säkert 5-6 år gammal medan den rosa nog bara är 2-3 år. Allihop står de i hydrokultur (vattenbad) i köket och verkar trivas rätt bra. Några knoppar har torkat ut (!) kanske vattenbadet inte ger tillräcklig luftfuktighet ändå.

Igår var det sol och vackert väder. Idag var det mörkt när jag åkte hem. På ett sätt längtar man efter att snön ska försvinna, men mörker är ju inte vad man vill ha i stället.

Det var inte många besökare vid fågelbordet i helgen.

1 hackspett
3 blåmesar
1 talgoxe
2 nötskrikor
5 domherrar

Hoppas inte alla fågelräknare upplevt samma sak, att besöken uteblivit. I så fall är det nationell katastrof...

En liten flik blå himmel hittade jag i alla fall i dag. Något att trösta sig med när inga fåglar finns att räkna.

I helgen pågår fågelräkning i Sverigee. Högsta antalet av respektive art som syns samtidigt rapporteras till Sveriges ornitologiska förening Vinterfåglar inpå knuten. Antingen sitter man en timme eller så gör man stickprov under helgen.

Vid mitt fågelbord är resultatet än så länge noll. Ganska nedslående. Jag var iväg och handlade och köpte ett nät med jordnötter som jag hoppas ska kunna locka en blåmes åtminstone någon gång under helgen...



Jag hör lite kvitter uppe i trädtopparna, men ser inte en endaste fågel.

av Hanna Hellquist

Blir ödmjukt häpen över Hellquists självbiografiska roman Karlstad zoologiska. Den snälla, undflyende mamman, den djärve äventyrslystne pappan beskrivs i bokens korta, faktiskt självstående kapitel. Varje kapitel utgår från ett av alla djur som passerade revy under Hellquists uppväxt.

Det som undergräver förtroendet för historien är alla de minnen från treårsåldern som Hanna tycks ha. För även om konstiga djur och ovanliga händelser sätter sina spår, så ät det inte troligt att de kan återberättas ur minnet så som görs i boken. Känslan är att Hanna var tre år under en period av tre-fyra år.

Jag gillade boken, därför att den är så annorlunda. Trots sin enkelhet beskriver den ändå en komplicerad känslomässig uppväxt och även om den inte griper tag så berör boken i alla fall.

Jag har slarvat bort en låne-CD. Eller så har jag lämnat tillbaka den men det har inte registrerats.

Drömmaren och sorgen var i alla fall inte värd att behålla, det kan jag intyga. Eva-Marie Liffners bok är rörig och plottrig och jag får inte riktigt ihop de olika delarna. Bitvis i romanen fångas jag ändå av stämningen som är suggestiv och ödesmättad. Arkitekt Wahlman portätteras fängslande men Blanche och Lo är bara ytliga figurer som jag inte tycker får sin rätta plats i berättelsen.

Veckans fototriss går ut på att tolka ordet "stängd". Jag öppnar min fantasi och tänker på det vackraste stängda jag kan komma på - tulpaner som slutit sig för kyla eller skugga. Jag kan faktiskt inte bestämma mig om jag tycker bäst om dem stängda eller öppna.

I alla fall är det långt kvar till våren och tulpaner i trädgården. Min triss visar sommarens tulpaner, men för att stå ut tills man får njuta av dessa skönheter igen kan man ju köpa sig en bukett. De håller sig inte stängda så särskilt länge inne i stugvärmen.

Nästan skrämmande klor när man ser blåmesen gripa tag i talgbollen.

Det lättaste sättet att fota fåglarna är att vänta vid fågelbordet. Men desto roligare när man får en bild på fågeln i mer naturlig miljö. Nötväckan är inte alltid så lätt att få syn på när den klättrar upp och ner för trädstammarna.

Satt ute idag för att fota fåglarna. Det var inte många som vågade sig fram, fast jag satt som fastfrusen i snödrivan. Den lilla svartmesen var modig i alla fall. Och se så tydlig hans karaktäristiska nackfläck blev på bilden.

Står innanför fönstret och fotar. Inte den bästa skärpan med halvdant ljus och en smutsig ruta mellan linsen och motivet. Men motivet är det bästa så här års. Vackra röda domherrar som provianterar i snön.

Det går inte att med ord beskriva hur vacker rimfrosten är, men med bilder går det utmärkt. Dagens studie är rimfrosten på de vissnade slingorna av rosenvial.

I fullmånens sken och med uppfälld blixt kan en frostinbakad björk vara ett rent konstverk.
Istaggarna är snart cm-långa och det är dimma var och varannan dag som bygger på rimfrosten ännu mer.

av Franz Kafka

Intressant klassiker, som är läsvärd om inte annat för den annorlunda historien. Josef K blir anklagad, men får inte veta för vad. Hans i rutiner inrutade liv löses långsamt upp och han går sakta sitt öde till mötes.

"Mjau-men, nu när julpyntet har plockats bort, så kanske jag får plats i fönstret?" sa Tussetass... :)

I veckans fototriss ger Helena uppmaningen att tolka TID i tre bilder.

Min triss visar hur tiden går från att krolliljans knoppar börjar utvecklas. Det tar många veckor innan blommorna slår ut och krollar ihop sig. Sedan går tiden och årstiderna - och på sista bilden står krolliljans stängel fortfarande kvar i snön med frökapslarna som dekoration. 

Selma Lagerlöf är en favoritförfattare, men kortromanen Herr Arnes penningar är inte favoritboken.

Till råga på allt lyssnade jag på historien uppläst av Stig Torstensson, vilket inte lyfte berättelsen utan tvärtom. Tristare röst att läsa får man leta efter. Men man kan ju vända på det och tänka att det lät ju faktiskt ganska roligt med spända stämband och underliga betoningar.

Behållningen är nog de härliga namnen på huvudpersonerna; Torarinn och Elsalill.

Mitt sällskap på skrivbordet... :)


 

av Mario Vargas Llosa. En roman om omöjlig kärlek. Eller en roman om människors drivkrafter (alt avsaknad av drivkrafter). Eller som de som förstår sig på sådant säger, en förevändning för författaren att få uttrycka sina åsikter om Perus gerilla, hippies och andra sociala grupperingar.

Vargas Llosa är suverän på att skildra miljöer. Jag tycker också han har förmåga att tränga djupt in i människans innersta, även om denna boks huvudpersoner kanske var lite väl karaktäristiska. Den politiska delen av boken glömde jag lägga på minnet.

Skeletten av sommarens vackra krolliljor står som vackra smycken i snödrivorna.

Nu har katten blivit frisk. Förstod nog inte hur sjuk han var när vi tog hand om honom, trodde han var så mild och lugn. Han är fortfarande stillsam och mild till sinnet, men nu när kattsnuvan har slutat rinna ur näsa och ögon så har i stället nyfikenheten brutit ut och han följer med runt i huset och kikar in i skrymslen och vrår. Kelsjukan har han kvar som tidigare! Allra helst vill han ligga i knät och bli klappad, klappad och klappad.

Den lilla hängande tippen på högerörat är sviten från när han lämnade värmen efter en månad i vår vård och gick ut på fyra dagars äventyr i 15 graders kyla. Kattsnuvan kunde inte hålla honom inne. 

Sårskorpan i vänsterörat är från senaste "långpromenaden" förra veckan. Det är inte bara den sårskorpan, hela skallen är full med sårskorpor. Det finns någon där ute som utmanar om reviret tror jag. Mildheten som han visar inomhus verkar katten lämna inomhus när han går ut.

klassiska svenska kvinnoförfattare finns ett helt bibliotek på CD. Lätt att låta gå i bilen och konsumera den ena efter den andra. Sara Lidman läser själv sin Lifsens rot på sjungande norrländska och om historien är ganska tung och mäktig så är Lidmans röst en underbar upplevelse. 

Rönnogs förebild är Lidmans mamma, stark och självständig kvinna fången i en kuvad miljö. Kvinnans svårigheter att ta sig ur sin underlägsna roll i samhället och familjen. Historien lyfter också fram den kvinnliga sexualiteten och skammen och fördomarna runt den kvinna som inte viker ner blicken som sig bör.

Vreden finns där hela tiden, över /andra kvinnor, fadern, maken och svärföräldrarna, över männen. Varför är det alltid männen som ska gå på mejeristämma när skörden bärgats av kvinnorna? Varför passar mejerskorna upp på männen under mejeristämman, när gubbarna inte kan ett dugg om mejeriverksamheten men mejerskorna kan allt? Borde det inte vara mejerskorna som fattar besluten på stämman?

"Normala" vintrar har björnbärsbusken sina gröna blad kvar långt in på vårkanten. Den här vintern finns bara bruna fnös kvar av rankornas blad. Några bär hänger i alla fall kvar som prydnad - inga fåglar är intresserad av dem. Kanske inte så konstigt eftersom bären aldrig hinner mogna ordentligt där vi bor i skuggan av skogen. Surt, surt, surt.

Regn!

Det syns inte när man tittar ut, men det känns när man kliver utanför ytterdörren. Kalla regndroppar som smetar sig fast i ansiktet och på halsen. Brrrr. Inbjuder inte till en långpromenad direkt.

Snön kommer väl smälta bort. Istapparna som länge hängt från rännorna blir längre och längre.

Manhattan, New York City
Fler stadsbilder hos Shannara Saturday Mix

Jag brukar se till att det alltid hänger talgbollar uppe för småfåglarna att äta av. När näten är tomma hänger jag upp en ny. Döm om min förvåning när jag hittade en snöboll i nätet idag. <:-o 

Hur kom den dit?


Kan det vara den eländiga blötsnön, vilken jag lade ett mörker över igår, som har orsakat det här fenomenet?

I alla fall har jag fler krokar att hänga talgbollar i - småfåglarna behöver inte svälta.

Mer och mer snö och nu är det blötsnö dessutom.

Såg en snögubbe i en hage. Det borde ha varit en upplyftande syn att tänka på hur barnen (stora eller små) har lekt ute i snön och fått utlopp för både energi och kreativitet.

Men nu har allt skottande och skyfflande tagit ut sin rätt så att snö i alla former känns mer som mörker än det rena vita täcke det faktiskt är.

Petunia vill se vad vi har för förväntningar på det nya året. Jag förväntar mig att snön försvinner innan vårmånaderna kommer och att vi får en lång, utdragen, varm och solig vår. Blåsippan är min symbol för förnyelsen, glädjen och skönheten i en ny årstid - ett nytt år. Framtiden finns alltid kvar, men är inte förutsägbar - en blåsippa måste inte vara blå.



 

Både jag och motivet var varmt klädda i yllekläder idag.